Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledning (ty. wasserleitung; fr. eaux, distributions d'eau; eng. waterworks)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfordring och 18 reservoarer med ett sammanlagdt
innehåll af 800,000 kbm. — London antas ha fått sin
första vattenledning redan så tidigt som 1235, då
Henry Wales anlade en med murverk omgifven blycistern
i Westcheap, kallad the Great conduit. Samtidigt med
denna anläggning vidtog man åtgärder för att leda
vattnet i blyrör till City från Tyburn. Dessa rör
skola ha haft en diameter af 15 cm. 1432 nedlades
blyrör i Standard och Cheapside (bekostade af sir
John Wells), och nya ledningar anlades 1535. Medel
beviljades af parlamentet 1544 till en ledning
från Hampstead heath, men nära 50 år förgingo,
innan förslaget kom till utförande. Dittills hade
vattnet framledts genom själftryck. Först 1582
blef Thames’ vatten uppfordradt i husen genom blyrör
med två sinnrikt konstruerade hydrauliska pumpverk,
uppförda i närheten af Londonbridge af holländaren
Peter Maurice. Vattenhjulen hade en diameter af 6
m. och uppfordrade tillsammans 2 1/2 mill. gallons
(11,360 kbm.) i dygnet. De ännu i dag befintliga
New river waterworks anlades och bekostades af
Hugh Myddelton samt fullbordades med understöd
från Jakob I 1619. Vattnet leddes 40 eng. mil från
Chadwells och Amwells källor till en reservoar
i Clerkenwell. I dalarna nyttjades ledningar af
trä, invändigt klädda med bly. Sedermera ökades
vattentillgången från floden Lee. 1691 uppfördes ett
vattenverk vid Thames af ett bolag, som något mera
än 100 år därefter öfverlät sina anläggningar till
"New river". De första huvudledningarna i London
bestodo af genomborrade trädstammar; servisrören
däremot voro, såsom ännu i dag, af bly. Vid en
period hade New river co. en 400 eng. mil lång
ledning, men hvarje år måste 20 mil ersättas med
nya stockar. Då dessa ledningar ej kunde erhållas af
större diameter än 6—7 tum, måste flera (ända till
nio ledningar) anläggas i samma gata. Olägenheterna
af dessa årligen förekommande omläggningar och
svårigheten att upptäcka läckor orsakade en dryg
underhållskostnad. Det vatten, som läckte bort,
anslogs till 1/4 af hela förbrukningen. 1820 ersattes
alla stockledningar med gjutjärnsrör för en kostnad
af 5,4 mill. kr. F. n. förses London med vatten från
8 vattenledningar, som alla egas af bolag: New river
waterworks (1619), Chelsea waterworks (1724), Lambeth
waterworks (1785), East London (1798), Grand Junction
co. (1805), West Middlesex waterworks (1806), Vauxhall
och Southwark co. (den förra ledningen anlagd 1805,
den senare 1835, båda sammanslagna 1845) och Kent
waterworks (1809). Af dessa tar "Kent" vattnet från
djupa brunnar, "New river" från Chadwells källa,
floden Lee och 13 brunnar i nämnda floddal samt
"East London" från Lee och Thames, de öfriga fem ur
Thames. Alla kompanierna, utom "Kents", filtrera
vattnet genom sand. — Berlin försågs sedan 1856
med Spree-vatten; filter och pumpverk voro belägna
vid Stralauer-tor, och verket egdes af ett engelskt
bolag. 1873 öfvertogs det af staden, som dessutom
1877 byggde grundvattenverket vid Tegeler see. 1883
förändrades detta till ytvattenverk, och vattnet
hämtades ur nämnda sjö. Till följd af växande
vattenbehof anlades och togs 1893 ett verk för
filtreradt sjövatten ur Müggelsee i bruk, samtidigt
som Stralauer-verket nedlades. Sedan järnfilter
införts, förändrades 1901 åter Tegeler-verket till
grundvattenverk, och 1905—06 gjordes samma förändring
med större delen af Müggelsee-verket. 1914 påbörjades
byggandet af ett grundvattenverk vid Wuhlheide,
och till 1918 planerades påbörjande af ett liknande
större grundvattenverk vid Heiligensee. Müggelsee-
och Wuhlheideverken, som äro belägna s. ö. om
Berlin, lämna vatten till en pumstation vid
Lichtenberg, från hvilken en del vatten pumpas
till verket vid Belforterstrasse och därifrån till
kringliggande högzon, under det att resten går till
lågzonen. Tegelersee- och Heiligensee-verken äro
belägna n. v. om Berlin och leverera sitt vatten till
pumpverket vid Westend, från hvilket en del går till
pumpverket vid Tempelhoferberg med kringliggande
högzon och resten till lågzonen. De båda högzonerna
ha hvar sin mindre reservoar i torn för tryckets
reglering, under det att lågzonens tryck regleras
med ståndrör och pumpar. Samtliga verken kunna
leverera omkr. 500,000 kbm. per dygn. Berlins
förstäder förses med vatten från ett flertal
anläggningar och bolag, hvaraf Charlottenburger
wasserwerke A. G. är det största. — Wien hade 1836
endast vattenhämtningsställen vid Donau. 30 år
senare användes uteslutande vatten från källorna
Kaiserbrunnen och Stixenstein, belägna 275 m. öfver
Wien. Dessa källor ha sin näring från smältande snö
vid Noriska alpernas yttersta sträcka. Den nuvarande
vattenledningen, hvars äldsta del fullbordades 1874,
leder vattnet från nämnda källor med naturligt fall i
en murad akvedukt af 95 km. längd till en reservoar
vid Rosenhügel utanför Wien. Akvedukten är till
största delen nedgräfd i marken; 8,5 km. bestå af
tunnlar, och 4,6 km. äro anlagda på fristående
arkader. 1910 togs en ny anläggning i bruk, som
medelst en 200 km. lång ledning från vänstra stranden
af Salza i Steiermark för vattnet delvis på långa
sträckor i akvedukt med innermått 2,08 × 1,92 m. till
hufvudstaden. Vattnet tar en tid af två dagar för
att passera från källan till förbrukningsorten.
Till jämförelse må nämnas, att Stockholms
vattenledningsverk (Skanstullsverket, byggdt
1859—61, Eriksdalsverket 1882—84, som båda
hålla på att nedläggas, Norsborgsverket 1900—05,
utvidgadt 1911—20) f. n. (1920) uppfordrar 50
till 70,000 kbm. vatten per dygn; vattentäkter
äro Bornsjön (se d. o.), en insjö med omkr. 7
kvkm. yta, Ekeröfjärden af Mälaren och en
mindre grundvattenstäkt. Filteranläggningen,
uppfordringsverket m. m. äro belägna vid Norsborg
(se d. o.), omkr. 17 km. v. om Stockholm vid
Ekeröfjärdens södra strand, hvarifrån vattnet medelst
pumpning föres till staden. (Se F. V.. Hansen,
"Stockholms nya vattenledningsverk vid Norsborg",
1906.) Rörnätet har en sammanlagd längd af omkr. 345
km., och sammanlagda reservoarvolymen uppgår till
omkr. 43,000 kbm.
Följande tabell innehåller uppgifter på första
anläggningsår, nuv. anläggningskostnad och
totalvattenförbrukning per individ och dygn under
1918 för 12 större svenska städer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
