Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatinius, Publius - Vatke, Johann Karl Wilhelm - Watkin, sir Edward William - Watling island - Watling street - Vatnajökull (Klofajökull) - Vatne - Vatnsdœla l. Vatsdœla saga - Va tout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i tidens processer och förstod att
gå fri från grundade anklagelser genom
hänsynslöshet och mäktiga gynnares bistånd.
R. Tdh.*
Vatke [fa’t-], Johann Karl Wilhelm, tysk protestantisk
teolog, f. 14 mars 1806 i Behndorf nära Magdeburg,
d. 19 april 1882, blef privatdocent i Berlin 1830
och e. o. professor 1837. Hans mest betydande, ganska
förtjänstfulla arbete Die biblische theologie (1835)
vann dock icke någon särskild uppmärksamhet. Jfr
Bibelkritik, sp. 235. Han gaf bl. a. också ut
Die menschliche freiheit in ihrem verhältnisse
zur sünde und zur göttlichen gnade (1841).
J. P.
Watkin [ωå’tkin], sir Edward William, engelsk
järnvägsorganisatör, f. 1819, d. 1901, utbildades
till köpman och dref en tid i kompaniskap med sin
fader affärer i Manchester. 1845 blef han tjänsteman
vid Trent Valley-järnvägen och avancerade snart
nog till chefdirektör, senare styrelseordförande
för Manchester—Sheffield järnvägarna samt förenade
därmed ordförandeskapet äfven i styrelserna för
South-Eastern och Metropolitanjärnvägarna. Han
ifrade bl. a. för anläggning af en järnvägstunnel
under Engelska kanalen mellan Dover och Calais och
hade äfven planer på en tunnel mellan Skottland och
Irland. W., som tillhörde parlamentet 1864—68 och
1874—95, adlades 1868 och utnämndes till baronet 1880.
Fmn.
Watling island [ωå’tliȵ a͡i’lənd], ö. Se San Salvador.
Watling Street [ωå’tliȵ strīt], en af de stora romerska
vägarna i Britannien, började vid Dover och gick
genom Canterbury och Rochester till London, där en
gata ännu bär dess namn, och därifrån genom Uriconium
och Chester till Caer-Seiont (forntidens Segontium)
i Caernarvonshire. Från Uriconium gick en gren norrut
genom Manchester och Kendal till Skottland. Lämningar
af den gamla vägen finnas på många ställen; en och
annan sträcka begagnas ännu som landsväg. Namnets
ursprung är ganska osäkert; enligt det sannolikaste
antagandet var det ursprungliga namnet Stratum
Vitellianum.
Vatnajökull (äfven Klofajökull), Islands
största jökel (se kartan till art. Island), belägen i
sydöstra delen af ön, där en varm hafsström stryker
förbi utanför kusten och nederbörden därför har en
tendens att ökas. 8,500 kvkm. ( = Skaraborgs län. Hela
jökelarealen i Schweiz utgör endast 1,839 kvkm., i
Norge 3,000 kvkm.). Höjden växlar mellan 1,400 och
2,000 m. ö. h. — Högsta mätta punkten, äfven hela
Islands kulmen, finnes i s. på Öræfajökull, 2,119
m. ö. h. Från V:s väldiga ismassa, en inlandsis i
smått, utgår en mängd glaciärer (något öfver 40),
bland hvilka märkas Dyngjujökull (400 kvkm.) och
Bruarjökull (500 kvkm., mer än Sveriges hela
gletscherareal) på nordsidan; Heinabergsjökull,
Breiðamerkurjökull och Skeiðarárjökull på
sydsidan. Den förste resande, som lyckades vandra
öfver V., var engelsmannen W. Watts (1875). Den,
som nedlagt mesta arbetet på utforskandet af V.,
är isländaren Th. Thoroddsen. Denne undersökte
den västra och nordvästra sidan 1884, nordranden
s. å., västranden 1889 och 1893, nordöstranden
1894. Sydsidan är den bäst kända; den har studerats
af O. Torell. A. Helland o. a. och har blifvit kartlagd
af danska generalstaben 1903—04. En otalig mängd
små och stora jökelälfvar strömmar ut åt alla sidor
från V. och medför oerhörda mängder grus och lera,
som dels afsättas framför glaciärranden, dels
föras ut i hafvet. Kusten närmast V. får därför
en egendomlig form: alla fjordar äro utfyllda, i
stället finnas grunda laguner, afstängda från hafvet
genom sandreflar. På sydsidan utbreda sig väldiga
sandfält, som genomkorsas af starkt föränderliga
jökelälfvar. Helland uppskattar den mängd slam,
som årligen medföres af V:s glaciärälfvar, till 15
mill. ton, hvilket skulle i fast form motsvara 5,5
mill. kbm. sten eller en kub af 176 m. sida. Stundom
inträffar en katastrofartadt häftig smältning
af ismassorna, när något vulkaniskt utbrott eger
rum. V. hvilar nämligen på vulkanisk grund. De flesta
af krateröppningarna äro dock dolda bland ismassorna,
och man har därför mycket ringa kännedom om den
vulkaniska verksamheten här. Från Öræfajökull har
man under historisk tid konstaterat utbrott 1341,
1349, 1598 och 1727. Från okända delar af V. egde
utbrott rum 1862, 1867, 1873 och 1883. Två unga
svenska forskare, H. Wadell och E. Ygberg, företogo
aug. 1919 en isvandring på V., hvarunder de upptäckte
en ny krater (8 km. lång, 5 km. bred), som erhöll
namnet "Sveakratern". — Litt.: W. L. Watts, "Across
the Vatna jökull" (1876), Th. Thoroddsen, "Islands
jökler i fortid og nutid" (i "Geogr. tidsskr.", 1891)
och "Fra det sydöstlige Island" (ibid., 1895), och
P. Herrmann, "Island" etc. (1907).
A. N—d.
Vatne, härad och socken under Skodje pastorat, Möre
fylke (före 1919 Romsdals amt), strax ö. om Aalesund,
Norge. 136,92 kvkm. med 1,743 inv. (1918). Jordbruk
och fiske.
K. G. G.
Vatnsdœla l. Vatsdœla saga, fornisländsk
saga om nybyggaren Ingemund den gamle, hans
förfäder och ättlingar från 800-talets början till
1013. Handlingen tilldrar sig hufvudsakligen på
norra Island, och största delen infaller under
tidsskedet 890—935. Den gamla skinnhandskriften
af V. är tyvärr uppbrunnen, och sagan föreligger
endast i pappersafskrifter, så när som på ett
brottstycke af ett pergamentmanuskript. Den text
vi ha kan icke vara den ursprungliga, som med stöd
af gammal god tradition torde ha skrifvits ned i
början af 1200-talet, utan den bär många tydliga
spår, både språkliga och sakliga, af en omarbetares
hand på 1300-talet. Likafullt hör sagan till de
trovärdigaste, ehuru tidräkningen i senare delen
är oriktig, i det att Ingemunds dottersonson Torkel
Kravla uppges vara född mycket för sent. Grundtemat
i V. är Ingemundsättens förutbestämda, oundvikliga
och dryga, oemotståndliga lycka. Kulturhistoriskt
är sagan värdefull tack vare fylliga skildringar af
ålderdomliga bruk (nidstång, trolldom, förödmjukelse
genom att krypa under tre upplyfta grästorfsremsor,
spådomsväsen m. m.). V. har varit känd och nyttjad som
källa af förf. till "Landnámabók". Den är utg. af
G. Vigfússon (i "Fornsögur") 1860 och Valdimar
Ásmundarson 1893 samt öfv. till da. af N. M. Petersen
i "Islændernes færd hjemme og ude" (3:e uppl. 1901).
R. N—g.
Va tout [tō], fr. ("nu gäller det allt"), hasardspel
om samtliga spelinsatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
