Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatikanen, Vatikanpalatset (Palazzo Vaticano)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världen. Tillförlitliga uppgifter om detsamma finnas
från 300-talet, då påfven Damasus I (366—84) lät
bygga ett nytt hus för detsamma vid kyrkan S. Lorenzo
in Prasina (sedermera kallad in Damaso). Sedan midten
af 600-talet var det inrymdt i Lateranpalatset,
men gick till största delen förloradt vid Roms
plundring af Robert Guiscard (1084). 1304 fördes det
till Perugia, öfverflyttades 1305 och senare till
Avignon och fördes vid olika tillfällen (senast 1783)
tillbaka till Rom, sedan påfven (1378) återvändt
dit. Där förvarades det på spridda ställen, tills
Martin V 1428 åt det upplät ett palats vid kyrkan
S. Apostoli. 1475 skaffade Sixtus IV det
rum i Vatikanen, där den nuv. arkivbyggnaden (i
västra byggnadslängans midt) uppfördes af Paul V
år 1611. Synnerligen viktiga arkiv förvarades
dock till franska ockupationen 1798 i San Angelo. I
följd af Napoleons dekret 1 och 2 febr. 1810 fördes
arkivet till Paris, hvarifrån det 1817 återflyttades
till Rom. I senare tider ha med detsamma införlifvats
statssekretariatets (1884—1909), konsistoriets (1907)
m. fl. arkiv, och genom inköp af bl. a. huset
Borgheses arkiv (1893) har det ytterligare ökats
samt uppges omfatta öfver 102,000 band och
faskiklar. Bland dess viktigaste afdelningar må
nämnas Regesta (i regel koncept till bullor), de äldsta
från Innocentius III (1198—1216), Supplicationes
(ansökningar jämte resolutioner), de äldsta från
Klemens VI (1342—52), samlingen af fördrag och
privilegier (den äldsta originalurkunden är Otto
I:s privilegium af 962), af Brevia (se Breve),
bevarad som serie från Martin V (1417), Nuntiaturæ
(de påfliga sändebudens, nuntiernas, berättelser samt
instruktioner och skrifvelser till dem m. m.), med
början från Leo X (1513—21). Till 1879 stodo arkiv
och bibliotek under en kardinalprefekt; sedan
dess står det förra under en kardinalarkivarie,
det senare under en kardinalbibliotekarie. Förut
nästan otillgängligt för vetenskapen, öppnades
arkivet 1881 för forskare från hela världen. En
mängd handlingar, företrädesvis Regesta, har utgetts
dels af arkivets tjänstemän, dels af utländska
lärde, ofta på regeringsuppdrag (se Historiska
institutet i Rom). Urkunder af vikt för Sveriges
historia afskrefvos af eller excerperades genom
öfverintendenten K. F. Fredenheims (se denne) försorg
1783 och 1788, af P. A. Munch 1861, af K. H. Karlsson
(se denne) 1891—1900 samt af Skandinaviska historiska
expeditionen till Rom 1920 (L. M. Bååth, Alfr. Krarup
och O. Kolsrud). Litt.: L. P. Gachard, "Les archives
du Vatican" (1874), P. A. Munch. "Oplysninger om
det pavelige
 |
| Fig. 3. Stora salen i Vatikanbiblioteket. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
