Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wassenar, Jacob van (Obdam, Opdam) - Vassenius, Birger - Vasserland - Wassermann, August von - Wassermann, Jakob - Wassermanns reaktion - Vassgårda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottan, 35 örlogsskepp och en mängd transportfartyg,
först efter sex timmars strid, såsom det säges,
mera genom folkets än anförarens förtjänst,
bryta sig igenom fram till Köpenhamn. Då 1665
krig utbröt med England, fick W. med titel af
amiralgenerallöjtnant befäl öfver generalsternas
hela flotta, omkr. 100 segel stark. 13 juni i
dagbräckningen sammandrabbade W. med den fientliga
flottan, förd af hertigen af York, nära Lowestoft,
och omkr. kl. 2 e. m. sprang han i luften med sitt
skepp "de Eendragt". Hans lik återfanns aldrig,
men på allmän bekostnad uppfördes till hans
ära en praktfull grafvård i Haags storkyrka.
(H. W—l.)
Vassenius, Birger, astronom, f. 26 sept. 1687
i Vassända församling invid Vänersborg, d. 11
jan. 1771 på sin egendom Mankärr, Vassända, blef
student i Uppsala 1712 och filos. magister 1722,
vice lektor i matematik i Göteborg 1726, var 1735—51
ord. lektor där och lefde sedan som privatman. Han
var sedan 1722 led. af Vet. soc. i Uppsala. — Redan
från sin första ungdom egnade V. sig med förkärlek
åt astronomiska observationer och förfärdigade själf
en del af de därför behöfliga instrumenten. Bland
annat iakttog han vid en solförmörkelse 1733 de
upphöjningar på solranden, hvilka först i midten
af 1800-talet blefvo närmare studerade och erhållit
namnet protuberanser. Han beskref denna iakttagelse
i en i "Philosophical transactions" s. å. publicerad
uppsats. Dock kan V. knappast sägas ha "upptäckt"
protuberanserna, enär de varit observerade redan flera
årtionden före honom. Han sysselsatte sig äfven med
geofysiska frågor, särskildt med Vänerns stigande
och fallande samt i sammanhang därmed med frågan om
vattenminskningen. Utom några mindre afhandlingar
utgaf V. almanacker för åren 1724—48, de fyra första
till Vänersborgs, de öfriga till Skara horisont. I
dessa almanacker införde han äfven enligt tidens sed
kortare uppsatser, t. ex. om orsaken till väderlekens
olikhet under olika år (1724—30) och om världssystemet
(1732—44).
(B—d.)
Vasserland, en 3,56 kvkm. stor småbergig
ö, ö. om sydspetsen af Tjöme på västra
sidan af Kristianiafjorden i dess yttre
del. Kapell. 118 boningshus med 486 inv. (1910).
K. G. G.
Wassermann, August von, tysk läkare, f. 21 febr. 1866
i Bamberg, blef med. doktor i Strassburg 1889,
inträdde 1891 som assistent vid det af Koch ledda
institutet för infektionssjukdomar i Berlin, blef
1902 e. o. professor i experimental terapi vid
universitetet där, 1906 afdelningsföreståndare
vid nyss nämnda institut samt 1913 direktor för
Kaiser Wilhelms institut Dahlem. Förutom en
mängd af handlingar i tidskrifter har W. tills.
med Kolle utgett en stor Handbuch der pathogenen
mikroorganismen (8 bd, 2:a uppl. 1912—13). Om W:s
serumdiagnos af syfilis se Serumdiagnostik, sp. 191.
R. T—dt.
Wassermann, Jakob, tysk författare, f. 10 mars 1873
i Fürth, är till börden jude och bosatt i Wien som
författare. Hans allra första verk, romanen Melusina
(1896), vardt icke uppmärksammadt, medan däremot de
två närmast följande romanerna, Die juden von Zirndorf
(1897; ny uppl. 1906) och Die geschichte der jungen
Renate Fuchs (1900; 11:e uppl. 1908; "Renate Fuchs", 1902;
2:a uppl. 1913) gjorde honom till en af Tysklands
allra mest omtalade yngre författare. Af hans
därpå följande alstring kunna nämnas berättelserna
Schläfst du Mutter? Ruth (1896), Die schaffnerin, Die
mächtigen (1897), Der Moloch (1902; ny uppl. 1908;
"Moloch", 1903), Der niegeküsste mund. Hilperich
(1903; ny uppl. 1911), Alexander in Babylon (1905;
ny uppl. 1915; "Alexander i Babylon" 1905), Die
schwestern (1906; "Systrarna", 1906), Caspar Hauser
oder die trägheit des herzens (1908; ny uppl. 1912),
hvari han romantiserat denna gåtfulla figur
(jfr Hauser, K.), Die masken Erwin Reiners (1910;
"Erwin Reiners masker", s. å.), Der goldene spiegel
(1911), Der mann von vierzig jahren (1913), Das
gänsemännchen (1916) och Christian Wahnschaffe (1919);
de litteraturanalytiska Die kunst der erzählung
(en dialog, 1904), Flaubert (1907) och Der literat
oder mythos und persönlichkeit (1910), de dramatiska
Lorenza Burgkmair (1898, tragedi), Hockenjos (1900,
komedi, "Hockenjos staty", uppf. 1912 i Stockholm),
Die ungleichen schalen (1912; fem enaktare) och
Deutsche charaktere und begebenheiten (1915). — W.,
som synnerligen tidigt uppenbarade sin egenart,
har i hög grad den judiska förmågan af analys och
själfiakttagelse. Från början af sin författarbana
har han framför allt i skildringen af judiska
karaktärer och modernt judiskt lif stått som en
af de främste. Med lidelsefullhet och innerlighet
tecknar han det inre lifvet, med tyskt allvar
försänker han sig i spekulation öfver lifvets och
människonaturens gåtor och problem. Något af bohem
och dekadentlitteratur vidlåder hans arbeten, och
naturalismens framställningssätt präglar hans teknik,
som genomgående saknar enkelhet och storlinighet. Den
värld han skildrar ar nästan alltid storstadens,
och han fyller sina svåröverskådliga och stofftunga
romaner med en oerhörd massa människor, hvilkas
stämningar och lifsrytmer bilda en tusenstämmig
orkestermusik. Drömmen om en ren, ursprunglig
människonatur, som når igenom lidanden och synder
till försoning och upphöjd klarhet, är den centrala
i hans alstring. Ett slags Messias, som sträfvar
att förkroppsliga detta ideal, uppträder i skiftande
gestaltningar gång på gång i hans verk. Han kan aldrig
göra sig fri från den tjusning, som den brokiga
världen utöfvar på honom, men denna värld, med sin
orenhet och sin hårdhet, är fienden, som det gäller
att öfvervinna och att göra sig fri ifrån. Icke blott
psykologiskt detaljmåleri och metafysiskt intresse,
utan äfven koloristisk styrka och glöd finnas hos W.,
hvars melankoliska, en smula anfrätta konst så gärna
kretsar kring ensamhetens och lidelsens efter det
öfvermänskliga stämningar. I hans litteraturteoretiska
resonemang visar sig tydligt hans trängtan efter
storhet, betydenhet och lyftning i konsten; mellan
hans vilja i detta hänseende och de konstnärliga
egenskaper, som hans temperament eger, är det en
ständig och olöst spänning. — Se O. Levertin i
"Utländsk litteratur" (1909), och Leo Ehlen,
"J. W." (i "Mitteilungen der literarhistorischen
gesellschaft Bonn", 1915—16).
R—n B.
Wassermanns reaktion. Se Serumdiagnostik, sp. 191.
Vassgårda, kronopark i Kristinehamns revir af
Bergslagsdistriktet, Värmlands län, har jämlikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
