Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasaätten, 2. Kristiern Nilsson - Vasaätten, 3. Karl Kristiernsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalmar under drotsens medverkan blifvit ingången
och som, då den utmynnade i trohetsförsäkringar
till konungen, ehuru på för denne delvis ogynnsamma
villkor i afseende på riksstyrelsen, betecknade en
bestämd reaktion mot de stämningar, som uppburit
det nyssnämnda Arbogamötets beslut. Från denna tid
utöfvade drotsen och marsken riksstyrelsen gemensamt
och samverkade i god sämja vid den afgörande kampen
mot Erik Puke, som, sedan han i Västerås blifvit
tillfångatagen af Karl Knutsson, i febr. 1437
genom drotsens försorg aflifvades i Stockholm. Men
då folkpartiet sålunda blifvit nedslaget och
det gemensamma programmet därmed förverkligats,
tog den principiella motsättningen mellan drotsen
och Karl Knutsson åter ut sin rätt, i det att den
senare alltmer lade i dagen sina sträfvanden att
lösrycka Sverige från konung Eriks välde och själf
bli Sveriges herre med eller utan kunglig värdighet,
medan K. visserligen torde ha anslutit sig till
krafven på garantier mot det kungliga godtycket
särskildt i fråga om utdelning af län, som under tiden
tagit sig stötande uttryck, men ville stödja hans
tron. Till en början synes drotsen i denna strid ha
haft framgång, och i mars 1438 måste marsken afsäga
sig det revolutionära höfvitsmannaskap, som han sedan
början af 1436 innehaft, men kort därefter fick Karl
Knutsson öfverhanden. På herremötet i Tälje aug. 1438
synes konung Erik ånyo ha blifvit villkorligt afsatt,
och vid riksdagen i Stockholm okt. s. å. blef Karl
Knutsson vald till riksföreståndare, hvilket innebar
drotsens uteslutande från andel i den verkställande
makten och tillika otvifvelaktigt betecknade ett
steg i riktning mot Karl Knutssons nationella
kungadöme. Drotsen beslöt nu att söka afbryta
denna hotande utveckling och förband sig därför med
höfvitsmannen å Stäkeborg Nils Stensson (Natt och
Dag) och med dennes bröder, som innehade Kalmar,
i syfte att återinföra konung Erik i riket. Karl
Knutsson afvärjde emellertid med snabbhet och
hänsynslöshet denna fara. Medan Stäkeborg och Kalmar
inneslötos, lät riksföreståndaren sina utskickade
i midten af jan. 1439 nattetid öfverfalla drotsen
på den hans hustru tillhöriga gården Räfvelsta i
Uppland, hvarvid drotsens gemål sårades och han
själf togs till fånga. Riksföreståndaren ville nu
"döma honom efter hans brott", sannolikt till
döden, men biskoparna bemedlade en förlikning,
hvarvid K. afstod alla sina län utom Viborg,
däribland Nyköping, som han sedan 1437 innehaft,
och tvangs att afge trohetsförsäkringar till
Karl. Han hade nu ej annat att göra än att draga sig
tillbaka till Viborg, dit han i mars eller april 1439
anlände. Denna omständighet tillika med Karl Knutssons
öfriga framgångar mot de kungligt sinnade gjorde det
möjligt för denne att vid herredagen i Tälje på hösten
1439 genomdrifva konung Eriks definitiva afsättning,
hvarjämte han fick till stånd ett principuttalande för
det nationella kungadömet. Omedelbart efter ankomsten
till Finland återupptog emellertid drotsen af harm
öfver den lidna förödmjukelsen och väl också för att
återinsätta konung Erik sina
fientligheter mot Karl Knutsson och förband sig
härvid med sin systerson, slottsherren på Raseborg
Karl Tordsson Bonde, hvarjämte han fick understöd
af staden Reval och därifrån införskref
lifsmedel och krigsförnödenheter för en väpnad
kamp. Åtminstone delvis för krigsförberedelser
vistades han själf juni—dec. 1440 oafbrutet i
Reval. Karl Knutsson erbjöd honom flera gånger,
senast våren 1441, lejd för ett besök i Stockholm
för åstadkommande af ny förlikning, men K. vägrade
enständigt. Denna hans fientliga hållning, som
ställde Karl Knutsson inför den säkra utsikten af
ett till sin utgång oberäkneligt inbördeskrig, bidrog
troligen till, att riksföreståndaren lät förmå sig att
afstå regeringsmakten till Kristofer af Bajern, som
1440 blifvit konung i Danmark. Sedan Kristofer sålunda
i sept. 1441 i laga former hyllats och krönts äfven i
Sverige, företog K., som nu ändtligen torde ha gett
konung Eriks sak förlorad, en resa till Stockholm för
att inför den nye konungen kräfva skadestånd af Karl
Knutsson för öfvervåldet 1439 och med stöd häraf söka
omintetgöra det förläningsbref, som Karl betingat sig
för sitt bifall till Kristofers val och enligt hvilket
den förre skulle erhålla hela Åbo biskopsdöme, alltså
äfven Viborg. Kristofer ställde sig så till vida på
drotsens sida, som han upptog skadeståndskraven till
pröfning och bemedlade en förlikning, hvarigenom
drotsen som godtgörelse för sina lidanden af Karl
Knutsson för viss tid erhöll Korsholms och Raseborgs
län för sin och sina arfvingars räkning, men det kära
Viborg, som han i 25 år innehaft, kunde drotsen icke
rädda, utan måste lofva att 1 maj 1442 afträda detta
län till Karl Knutsson. Efter att före utgången af
1441 ha återvändt till Viborg afled han där natten
mellan 29 och 30 april 1442, ett dygn före den för
öfverlämnandet bestämda tiden. Han blef begrafven i
gråmunkeklostret i Stockholm, som rikt doterats af
honom och hans andra hustru. — K. var gift två gånger:
1) senast 1399 med Margareta Johansdotter Molteke
(d. 1413); 2) senast 1428 med Margareta Eriksdotter
Krummedige (d. 9 juni 1451), änka efter herr Ture
Stensson (Bielke). I förra äktenskapet föddes sonen
Karl (se V. 3) och dottern Kristina, som — efter ett
tidigare giftermål af 1413 — 1416 äktade sedermera
lagmannen och riksföreståndaren Bengt Jönsson
(Oxenstierna) och blef moder till ärkebiskop Jöns
Bengtsson. I det senare äktenskapet hade K. sönerna
Nils och Johan (se V. 6 och 7) och dottern Birgitta,
gift 1446 med herr Erik Turesson (Bielke, d. 1450),
sedermera med danske riksmarsken Klas Rönnow.
3. Karl Kristiernsson, den föregåendes son, uppnådde
aldrig riddarvärdighet, men nämnes från 1435 som
medlem af riksrådet. Då fadern detta år lämnade
Finland och för längre tid kom att vistas i Sverige,
begaf sig K. som hans ställföreträdare till Viborg
och namnes höfvitsman där 1436 och 1437. Samtidigt
hade han öfverinseende jämväl öfver Raseborgs län,
som 1435 efter Otto von Pogwischs död kommit under
Kristiern Nilssons förvaltning. Härvid hade han att
försvara Raseborg mot de pirater, som, utan tvifvel
delvis bestående af Pogwischs f. d. tjänare och
måhända i samförstånd med konung Erik, i syfte att
eröfra nämnda fäste gjorde de angränsande farvattnen
i Finska viken och Östersjön osäkra. Dessa härjningar,
som leddes af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
