Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasari, Giorgio - Vasaråg - Vasastaden - Vasastenen - Vasastil - Wasastjerna, Abraham - Wasatchbergen - Vasateatern - Vasatecknet - Vasaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggdt på muntlig tradition och på en mängd notiser
från alla håll. Genom sina vackert utförda, åskådliga
skildringar och sina anekdoter är det "en skatt för
kulturhistorien".
C. R. N.*
Vasaråg, bot. Se Råg, sp. 16.
Vasastaden, stadsdel i Stockholm (se d. o., sp. 1460).
Vasastenen, ett monument, rest 1903 på en liten höjd
utanför Rättviks (se d. o.) kyrka.
Vasastil, konsth., den numera allmänt använda
benämningen på den byggnadsstil, som upparbetades
i Sverige under Vasakonungarna, alltså svensk
renässans. Dess källor äro att söka i Tyskland,
Nederländerna, Italien och Frankrike, och de flesta
och mest betydande målsmännen för byggnads- och
dekorationskonst under detta skede äro inflyttade
tyskar och nederländare. Se Byggnadskonsten,
sp. 747—748.
G—g N.
Wasastjerna, Abraham, affärsman, riksdagsman,
f. 2 dec. 1746 i Gamlakarleby, d. 26 jan. 1815 i
Vasa, var son till rådmannen Jakob Falander
(hvars farbroder adlades med namnet Tigerstedt,
se d. o.). Abr. Falander blef student i Åbo 1761,
där han studerade juridik, men slog sig sedermera på
affärsverksamhet och blef 1776 handlande samt 1780
rådman i Vasa. 1802 fick han titel af kommerseråd. Han
representerade Vasa stad vid riksdagarna 1789,
1792 och 1800. Som grundläggare af Östermyra bruk i
Ilmola socken och egare af andra bruk och fastigheter,
kvarnar, sågar m. m. bidrog han till handelns och
näringarnas tillväxt i södra Österbotten. Vid de
ryska truppernas ankomst till Vasa sommaren 1808 blef
Falander angifven för försök att emot dem uppvigla
allmogen och fördes till Åbo, där han dömdes till
arkebusering, men frigafs och fick tillstånd att
öfverresa till Sverige. På återfärden passerade han
i okt. 1808 Åland, där Gustaf IV Adolf kallade honom
jämte advokatfiskalen i Vasa hofrätt, lagmannen
Anders Johan Bergvald (d. ogift 1828), som
blifvit på liknande sätt behandlad af ryssarna,
inför sig och adlade dem bägge med namnet W. —
Abraham W:s sonson Jakob Frans Oskar W. (f. 1819,
d. som f. d. kapten och tullförvaltare i Borgå 1889),
sedan 1882 riddarhusgenealog, utgaf Ättar-taflor öfver
den på Finlands Riddarhus introducerade adeln
(2 bd, 1879—80; suppl. 1883). Dennes kusin Selim
Oswald W., f. 1831, d. 1917, var 1865—76 docent i
praktisk medicin vid Helsingfors’ universitet och
förestod under en lång följd af år professuren i
allmän patologi och medicinsk klinik, hvarjämte han
skötte en omfattande läkarpraktik. Han erhöll vid
afskedstagandet från docenturen professorstitel.
M. G. S.
Wasatchbergen [ωå’sətʃ- l. ωåsä’tʃ-],
en af hufvudkedjorna i det nordamerikanska
Kordillerasystemet. Med en nord—sydlig längdriktning
bilda W. utmed en sträcka af 6 breddgrader (37°—42°
n. br.) den östliga gränsen till Great basin. De resa
sig på en front af 170 km. brant öfver Utahsjöns och
Stora saltsjöns nivå. De högsta punkterna äro Twin
peak (3,523 m.), Lone peak (3,443 m.), Timpano peak
(3,643 m.), M:t Nebo (3,623 m.) och Belknap peak
(3,626 m.).
A. N—d.
Vasateatern. Se Stockholms teatrar, sp. 82.
Vasatecknet. Se Vasaorden.
Vasaätten, svensk frälsesläkt, slutligen kunglig
dynasti i Sverige och Polen. I Roslagen funnos
redan under 1300-talet tre särskilda ätter med det
sköldemärke, som från Gustaf I:s tid på grund af
småningom förändrad form kallades "vasen". Att de
sinsemellan voro besläktade och utgjorde grenar af
samma stam, är af många skäl mycket antagligt. Två
af dem utslocknade redan under medeltiden, utan att
egentligen ha lyckats höja sig ur den provinsiella
lågadelns klass. Den tredje däremot synes visserligen,
äfven den, till en början ha tillhört det lägre
frälset, men räknades från förra hälften af 1400-talet
till landets förnämsta högadliga släkter. Dess förste,
urkundligt bestyrkte medlem var väpnaren Nils Kettilsson,
som nämnes 1361—78 (se V. 1). En son till
honom var riksdrotsen Kristiern Nilsson (se V. 2),
bland hvars söner och sonsöner åtskilliga intogo en
bemärkt politisk ställning under medeltidens slutskede
(se V. 3—9).
Kristiern Nilssons sonsons son Gustaf Eriksson
(Gustaf I), som vid nyare tidens början var släktens
ende manlige medlem, besteg 6 juni 1523 Sveriges tron
och blef stamfader för den kungliga Vasaätten. Kronan
förklarades ärftlig efter förstfödslorätt inom hans
dynasti genom Västerås’ arfförening 13 jan. 1544. Vid
sin död, 1560, efterträddes Gustaf I alltså af äldste
sonen Erik XIV (1560—68), och dennes efterträdare på
tronen voro hans broder Johan III (1568—92), dennes
son Sigismund (1592—99), Gustaf I:s yngste son Karl IX
(regerande arffurste 1599—1604, konung 1604—11),
dennes son Gustaf II Adolf (1611—32) och dennes
dotter Kristina (1632—54), efter hvars abdiktion en ny
dynasti, den pfalziska, kom på tronen och med hvilken
ätten utslocknade 1689. — Genom Sigismund, som under
namn af Sigismund III regerade i Polen 1587—1632 och
som således i personalunion förenade Sverige och
Polen 1592—99, grundlades också en kunglig polsk
Vasadynasti. Han efterträddes på polska tronen af sina
söner Vladislav (1632—48) och Johan Kasimir
(1648—68), hvilken sistnämnde dog 1672 som Vasahusets
siste legitime manlige ättling.
Under medeltiden buro ättens medlemmar icke
något släktnamn. Namnet Vasa (Vase) framträder i
genealogiska handlingar först i senare hälften af
1500-talet, men blef slutligen den gängse beteckningen
för ätten. Det sammanhänger med sköldmärket, som,
ehuru från början annorlunda beskaffadt, efter hand fått
utseendet af en vase (halmkärfve eller faskin,
"stormvase"; se fig. 1—4).
 |
| Vasa-vapnet i olika utvecklingsformer, 1 Nils Kettilssons vapen 1367; 2 biskop Kettil Karlssons (se V. 4) vapen på hans biskopsmössa; 3 Gustaf Erikssons (sedermera Gustaf I) vapen 1521; 4 konung Gustaf I:s vapen 1540. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
