Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varangerfjord, Varangeren - Varangerfrågan - varangerhalfön - Varanidæ - Varano, Lago di - Vara-noshörningen - Varanus - Varanödlor - Vararuci - Varasd - Varaztad - Warb. - Varbælgjar, Varbelger - Warbeck, Perkin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid fjorden, i synnerhet på norra sidan, en hel
rad handelsplatser, bl. a. Mortensnæs (med ett
märkligt fornminne), Kiberg, Kvalnes, Bergeby,
Næsseby och längst in Nyborg med exercisplats för
Varanger bataljon. Längs nordstranden hufvudväg
till Tanaälfs dalgång. Vid den innersta delen af
Bökfjorden Kirkenes med Sör-Varanger järnmalmsfält.
K. G. G.
Varangerfrågan, benämning på en tvist rörande
förhållandena mellan Norge och Ryssland-Finland
invid Varangerfjord. Frågan bottnar långt tillbaka
i medeltiden, då kustländerna s. om norra Ishafvet
egentligen voro ingen mans land, men Norge trängde
fram efter öarna, Sverige (inberäknadt dess finländska
områden) från s. upp emot kusten och Ryssland från
ö. Landet från Kolahalfön i ö. till Tromsötrakten
började då bli ett slags gemensamt skattland,
och befolkningen däruppe, hufvudsakligen lappar,
blef därvid skattskyldig till alla tre rikena. (Se
Lappar, sp. 1210—12.) Genom freden i Teusina
1595 afträdde emellertid Ryssland till Sverige sin
beskattningsrätt öfver lapparna ö. om Varangerfjord,
och genom freden i Knäred 1613 nödgades Sverige till
Danmark-Norge afstå från öfverhöghet öfver lapparna
vid Ishafskusten. De nomadiserande lapparna på ömse
sidor gränsen behöllo emellertid den för deras
existens oumbärliga rätten att med renhjordarna
flytta än nedåt kusten, än uppåt fjällen, och en
kodicill till 1751 års gränsregleringstraktat
mellan Sverige och Danmark-Norge stadfäste denna
rätt. Gränsen mellan Norge och Ryssland förblef
emellertid oreglerad med åtföljande tvister, tills
1826 det gemensamhetsdistrikt mellan dessa riken,
som ännu förefanns däruppe, dåmera en kuststräcka af
80—100 km. från Varangerfjord i v. till Fiskarhalfön
i ö., uppdelades mellan båda, hvarvid Pasviks och
Jakobs älfvar i hufvudsak blefvo gränsen. Slitningar
kvarstodo emellertid, numera särskildt i anledning
af lapparnas vandringar öfver gränsen från ömse
sidor, den skadegörelse deras renar uppgåfvos göra
och den behandling de själfva underkastades vid sitt
fjordfiske. Efter en serie i hufvudsak resultatslösa
förhandlingar under 1830- och 1840-talen skärptes
därefter tvisten, i det att 1851 från rysk sida
framställdes anspråk bl. a. på utvidgad fiskerätt i
Ishafvet för invånarna i tre nordfinska socknar och
på upplåtande af ett område vid Varangerfjordens
sydkust för de fiskandes vinteruppehälle. Samtidigt
förklarade sig Ryssland ej anse 1751 års traktat som
bindande för sig, och lät i strid mot densamma 1852
spärra gränsen för de norske lapparna. Det är dessa
slitningar, som egentligen plägat benämnas Varangerfrågan.
Rysslands åtgärder, som ansågos stå i samband
med den maktfullkomlighet och aggresivitet, som vid
denna tid utmärkte tsar Nikolaus I:s uppträdande,
förblefvo emellertid utan fortsättning på grund
af den kort därpå uppblossande orientaliska kris,
som ledde till Krimkriget (se d. o.), men inverkade
i hög grad på Sveriges hållning och bidrog till,
att det afslöt November-traktaten (se d. o.) med
däri inneslutna förbindelser för Sverige-Norge att
till Ryssland icke afstå något svenskt eller norskt
område eller medge Ryssland någon betes-, fiske- eller
annan rätt inom nämnda områden eller på deras kuster.
S. C.
Varangerhalfön (lapp. Varjag-Njargga), norsk
halfö, Finmark fylke, mellan Tana älf i v.,
Varangerfjorden i s. och Norra ishafvet i n. och
ö. Det inre är uppfylldt af stora ödemarker
och ligger lägre än västra Finmark. Skärgård
saknas. Landet är glest befolkadt. De afrundade,
med stenblock öfversållade fjällen ligga i medeltal
400—500 m. ö. h.; högsta punkten Skibskjölen
(637 m.) ligger midt på halfön. Vid kusten
ligga några betydande fiskelägen: på den norra,
fr. v., Berlevaag, Kongsfjord, Makur, Syltefjord,
Havningberg, på sydkusten, fr. ö., Kiberg, Kvalnes,
Bergeby m. fl. På sydkusten ligger äfven staden
Vadsö och på östkusten, på ön Vardö, staden Vardö.
K. G. G.
Varanidæ, zool. Se Varnödlor.
Varano [-nå], Lago di, lagun i italienska prov. Foggia
(Apulien), på nordsidan af Monte Gargano, afstängd
från hafvet genom en smal sandtunga, som
blott på två ställen lämnar tillträde till lagunen
(Foce di Varano i ö. och Foce di Capojale i v.).
A. N—d.
Vara-noshörningen, zool. Se Noshörningar, sp. 59.
Varanus, zool. Se Parietalorgan, sp. 67 med fig.
Varanödlor, zool. Se Varnödlor.
Vararuci, namn åtminstone på två indiska
grammatiker. 1. En med den berömde Katyayana
identisk grammatiker, som författat de till Paninis
(se d. o.) berömda grammatik hörande Varttika’s
(grammatiska regler, korta aforistiska utläggningar
af Paninis sutra), i anslutning hvartill Patañjali
skrifvit sin stora grammatiska kommentar till den
nämnda Paninis grammatik. Denne V. lefde säkerligen
icke senare än i 2:a årh. f. Kr. — 2. En grammatiker,
af somliga identifierad med V. 1, som affattat en
berömd grammatik öfver de förnämsta prakrtdialekterna,
i främsta rummet Çauraseni (utg. af E. B. Cowell,
"The Praçrt gammar of Vararuci"). Jfr Bloch,
"Vararuci und Hemacandra" (i Kuhns "Zeitschrift
für vergleichende sprachforschung", bd 33).
1—2. K. F. J.
Varasd [va’raʃd], ty. Warasdin, stad i
förutvarande Kroatien-Slavonien, belägen vid
Drave ej långt från gränsen både mot Ungern och
Steiermark. 13,000 inv. (1901). Bördig och folkrik
omgifning. Likörtillverkning; lervaruindustri.
A. N—d.
Varaztad, armenisk riddare, segrare i de sista
olympiska spelen (393 e. Kr., 293:e olympiaden). Jfr
Olympiska spelen, sp. 670.
Warb., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten
O. Warburg (se denne).
Varbælgjar, Varbelger. Se Varbälgar.
Warbeck [ωå’bek], Perkin, engelsk bedragare
och tronpretendent, f. troligen 1474 i Tournay, afrättad
23 nov. 1499 i London, var son till en fattig
borgare i Tournay, Jehan de Werbecque, uppfostrades i
Antwerpen hos en frände och var sedan betjäntpojke,
bl. a. i Portugal, dit han åtföljt en landsflyktig
engelsk adelsdam af York-partiet. Han kom 1491 till
Cork som betjänt åt en sidenvaruhandlande, fick där
enligt egen uppgift på grund af sin granna dräkt
rykte om sig att vara en fursteson och omhändertogs
af fiender till Henrik VII, hvilka hoppades draga
fördel af ryktena. Man lät honom gälla för Edvard IV:s
yngre son hertig Rikard af York (se Rikard,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
