Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandaler - Vandaliska språket - Vandalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till uttrycket vandalism. Nyare forskare anse dock
som öfverdrift, att vandalerna skulle ha öfverträffat
andra germanfolk i råhet och att Geiserik blott var en
brutal våldsman. Onekligen var han hänsynslös, men i
grundläggningen af sitt rike och dess upprätthållande
mot Väst- och Öst-Roms undertryckningsförsök visade
han verklig statsmannabegåfning. Hvad som mest skadat
hans och hans folks rykte var den hårda behandlingen
af den afrikanska katolska kyrkan, men motivet var ej
uteslutande vandalernas arianska fanatism, utan ock
misstankar om stämplingar af den ortodoxa befolkningen
för en återförening med Rom. Jordförhållandena
i sitt rike ordnade Geiserik på följande sätt. I
den s. k. prokonsulariska provinsen — omnejden till
Kartago, rikets hufvudstad — konfiskerades all jord
och uppläts åt vandalerna, hvilka sålunda blefvo
samlade på ett område som en ständig garnison, ty
endast de voro krigstjänstskyldiga. I rikets öfriga
delar fick den romerska befolkningen behålla sin jord
samt, ehuru som en underordnad kast, lefva efter sina
gamla lagar, och för dess räkning bibehölls där den
romerska förvaltningen, under det att vandalerna i
sitt område styrdes genom vandaliska grefvar. Geiserik
respekterade dock ej den vandalisk-germanska
folkfriheten, utan styrde enväldigt efter kejserligt
romerskt mönster. I hans hand bidrog nog denna
maktkoncentration till rikets styrka, men i längden
torde frihetens förlust ha haft en motsatt verkan
genom att förslappa vandalernas nationalanda. Hvad
som framför allt skadade denna var dock det heta
klimatets och den urartade romerska kulturens
inflytande på det nordiska barbarfolket, som i sina
nya bostäder hastigt förvekligades genom yppighet och
utsväfningar. Under sådana förhållanden kunde efter
Geiseriks död (477) de svårigheter ej öfvervinnas, som
uppstodo för hans skapelse genom vilda berberstammars
(se Berber) anfall, romerska återvinningsförsök —
efter Västromerska rikets undergång 476 företrädda
af bysantinska kejsare — och genom efterträdarnas
mellan grymma förföljelser och eftergifvenhet mot den
katolska kyrkan växlande religionspolitik. Dessutom
egde ingen af efterträdarna Geiseriks begåfning och
vållades svårigheter med afseende på tronföljden af
en ordning för denna, som Geiserik påbjöd, då han
beröfvade vandalerna valrätten inom konungaätten och
införde arfriket. Enligt denna ordning skulle nämligen
kronan öfvergå till äldste manliga konungaättling, men
i strid därmed sökte Geiseriks son och efterträdare
Hunerik genom ett formligt skräckvälde skaffa sin
son Hilderik tronföljden. Icke dess mindre tillföll
i enlighet med Geiseriks lag kronan vid Huneriks död
484 hans brorson Guntamund och vid dennes död 496
hans broder Trasamund. Den sistnämnde var den
mest begåfvade af Geiseriks efterträdare och sökte
klokt stöd mot Bysans hos den mäktige östgotakonungen
Teoderik den store (se d. o.), med hvars syster
Amalafreda han förmälde sig, men han satte åter i
gång förföljelserna mot den katolska kyrkan, hvilka
fått hvila under företrädaren. Vid hans död 523 förde
Geiseriks lag omsider på tronen Huneriks son Hilderik,
då en utlefvad gubbe. Denne gynnade katolikerna,
lät mörda Amalafreda och
hennes östgotiska följeslagare, bröt därigenom med
östgoterna och närmade sig Bysans. Genom allt detta
retade han mot sig det vandaliska nationalpartiet
och blef efter ett olyckligt krig mot en berbisk stam
530 afsatt till förmån för tronarfvingen Gelimer.
Denna kränkning af Geiseriks tronföljdslag tog
Justinianus (se d. o.) till förevändning för att
bringa till utförande de bysantinska planerna på
vandalrikets störtande och sände 533 sin fältherre
Belisarius (se d. o.) med en här och flotta till
Afrika. Som dennes sekreterare medföljde Prokopios
(se d. o.), som sedan skref krigets och vandalrikets
historia. Företaget underlättades af den genom
Amalafredas behandling förorsakade brytningen
mellan vandalerna och östgoterna, i det att dessas
regentinna Amalasunta (se d. o.), Amalafredas
brorsdotter, lät Belisarius begagna sig af Sicilien
som operationsbas. Gelimer, ehuru personligt tapper,
synes ha varit en öfverkultiverad, sentimental
fantasimänniska och visade sig ej faran vuxen. Han lät
bringa Hilderik om lifvet, men kunde ej organisera
ett välordnadt försvar. Besegrad i två drabbningar
utanför Kartago, flydde han besinningslöst till en
bergfästning på berbiskt område. Där belägrades han
af en bysantinsk truppafdelning och tvangs slutligen
af hungersnöd att ge sig fången 534. I Konstantinopel
fick han pryda Belisarius’ triumftåg, men behandlades
för öfrigt väl. I Belisarius’ byte ingick Jerusalems
tempelskatt, som Titus fört till Rom och Geiserik där
bemäktigat sig (455). Vandalernas område införlifvades
med bysantinska riket, och de af dem, som öfverleft
nederlaget, uppgingo i Nord-Afrikas romerska eller
berbiska befolkning. (Om en hypotes, att guancherna
varit ättlingar af dem, se Kanarieöarna.) — Genom
missförstånd har de slaviske vendernas namn på latin
öfversatts med vandali, hvilket gett upphof till,
att "Vendes konung" (lat. rex vandalorum) ingått i den
danska och svenska konungatiteln (se härom Vender).
S. B.
Vandaliska språket talades af vandalerna (se
d. o.). De ytterst torftiga källorna för vår kunskap
om detsamma utgöras af något mera än ett halft
hundratal enstaka ord — nästan uteslutande personnamn
—, anträffade hos klassiska skriftställare och på
de vandaliske konungarnas mynt, fr. o. m. 300-talet
till ett stycke in på 500-talet, då vandaliskan
utslocknade, till följd af att östromerska riket
underkufvade vandalernas välde i Afrika. Dessa få
ord äro emellertid tillräckliga för att otvetydigt
ådagalägga, hvad man f. ö. redan på historiska grunder
måste antaga, nämligen att vandaliskan tillhörde de
s. k. gotiska språken (se d. o.). Från den egentliga
gotiskan (öst- och västgöternas språk) skiljer den
sig högst obetydligt. Så t. ex. uppträder diftongen
ei i stället för gotiskt ai, såsom i kunganamnet
Geisarix; th mellan vokaler har öfvergått till d
och slutande s bortfallit efter dentala konsonanter,
såsom i namnet Fridubalth (jfr got. friþus, fred,
och balþs, tapper). Se F. Wrede, "Über die sprache
der wandalen" (1886).
Ad. N—n.
Vandalism (af namnet på folkstammen vandaler,
se d. o.), rå och hejdlös förstörelselusta,
ödeläggelseraseri, som riktas mot konstverk,
litteraturens skatter, vördnadsvärda minnesmärken
o. d. Jfr Vandaler, sp. 584—585.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
