Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walpole, 5. Sir Spencer - Walpole, Hugh Seymour - Val Pratenz - Valpsjuka - Walpurgis - Walram - Walras, Marie Esprit Léon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Perceval (1874). Hans förnämsta arbeten äro History
of England from ... 1815 to 1856 (6 bd, 1876—90),
fortsättningen The history of twenty-five years
(1856—80) (4 bd, 1904—08), The life of lord
John Russell (2 bd, 1889), Studies in biography
(1907) och Essays political and biographical
(postumt utg. med biografisk inledning 1908). Ön
Mans historia och författning skildrade han i The
land of home rule (1893). Hans historiska arbeten
kännetecknas af samvetsgrannhet, opartiskhet och
godt sinne för proportioner. Ursprungligen var
han konservativ, men närmade sig med åren alltmer
en moderat whiguppfattning.
1. Kj. (V. S—g.) 2, 3 o. 5. V. S—g. 4. J. N. (V. S—g.)
Walpole [ωå’lpå͡ul l. ωå’lpå͡ul], Hugh Seymour,
engelsk författare, f. 1884, var först lärare,
egnade sig sedermera uteslutande åt författarskap och
var 1914—16 anställd vid ryska Röda korset. W. har
vunnit en bemärkt ställning genom en rad romaner
ur det samtida lifvet: The wooden horse (1909),
Maradick at Forty (1910), Mr Perrin and mr. Traill
(1911), The prelude to adventure (1912), Fortitude
(1913), The duchess of Wrexe (1914), The golden
scarecrow (1915), The dark forest (1916), The green
mirror (1918), The secret city (s. å.; skildrar ryska
förhållanden) och Jeremy (1919). W:s arbeten röra sig
om högst växlande människotyper, dels högadeln, dels
storstadslifvet, dels Cornwall och dess befolkning
samt slutligen småbarnen, de äro gärna resonerande mer
än berättande och bjuda icke sällan på en egendomlig
blandning af realism och en mera konventionell
romantik. En monografi öfver Joseph Conrad
(1916) af W. ingår i serien "Writers of the day".
R—n B.
Val Pratenz, "ängsdalen". Se Prätigau.
Valpsjuka, veter., är en hos hundar förekommande
smittsam sjukdom, som angriper företrädesvis unga
djur i åldern 2—18 månader. Späda valpar äro i regel
oemottagliga, och äldre hundar angripas sällan,
emedan de oftast i ungdomen genomgått sjukdomen i
lindrig form, hvilket vanligen medför immunitet. Ehuru
sjukdomen är utbredd öfver större delen af jorden
och känd sedan långt tillbaka, har man dock ännu
ej lyckats påvisa dess egentliga orsak. Smittämnet
förekommer särskildt i sekretet från näsa och ögon
och öfverföres antingen direkt från djur till djur
eller indirekt genom personer eller föremål, som
varit i beröring med sjuka djur. Inkubationstiden
är 3—7 dagar, enligt en del författare dock ända
till 2—3 veckor. Karakteristiskt för valpsjuka är,
att den angriper en hel del af kroppens slemhinnor,
hvarvid katarrer uppstå i såväl digestions- som
respirationsorganen och ögonen. Sjukdomen börjar med
hög feber, 39,5—40° eller däröfver, stor mattighet
och dåsighet samt nedsatt eller upphäfd matlust;
ett tidigt och utmärkande symtom är kräkningar
och diarré. Samtidigt visar sig ett ögonlidande,
kännetecknadt af en viss ljusskygghet och riklig
gulgrön flytning från ögonen. Angripas äfven
andningsorganen, inställer sig liknande flytning äfven
från näsan, och då katarren sprider sig till
struphufvudet och luftrören, uppkommer en ofta
synnerligen svårartad hosta, som vanligen slutar
med kräkning. Tillstöter lunginflammation, försämras
tillståndet hastigt, febern stiger, andningen blir
besvärad, och döden kan inställa sig inom 6—8 timmar.
Ett karakteristiskt symtom
är äfven ett egendomligt hudutslag under buken och
på insidan af låren, bestående i en mängd ärtstora
blåsor, fyllda med ett grågult innehåll af egendomlig
och karakteristisk lukt, som utgör ett säkert
kännetecken på valpsjuka. Stundom angripas äfven
nervsystemets centrala delar, visande sig dels endast
i krampaktiga ryckningar i vissa muskelgrupper, dels
i fullständiga, periodiskt uppträdande epileptiska
anfall, till en början med 2—3 timmars mellantid,
men sedan allt tätare och våldsammare, tills döden
slutligen inträder. Ofta kännetecknas den nervösa
formen äfven af förlamningar, vid hvilken form af
valpsjuka djuren kunna visa sig fullt friska med god
aptit och lifligt humör, men förlamningarna kunna
dock kvarstå under mycket lång tid. Dödligheten i
valpsjuka uppgår i medeltal till omkr. 50 proc.; mest
ogynnsam är prognosen vid de nervösa formerna. Hundar
af högt förädlade raser eller af en eller annan
anledning degenererade eller försvagade individer
duka lättare under, och på orter, där sjukdomen mera
sällan förekommer (såsom i allmänhet på landet),
får den vanligen en långt mera svårartad karaktär, än
där den är mera stationär, såsom i större städer. Den
sjuka hunden bör hållas inne i värme och stillhet och
i början få ett febermedel, såsom kininhydroklorid,
0,25—0,50 gr., samt afföringsmedel, t. ex. ricinolja,
1—2 matskedar, eller hellre kalomel, 0,2—0,4 gr.,
men det är af vikt för utgången, att hunden snarast
möjligt kommer under sakkunnig vård. Serumbehandling
har på senare tider försökts, men då smittämnet är
okändt, har intet specifikt serum kunnat framställas,
utan de hittills använda afse endast att bekämpa en
del bakterier, som ofta inställa sig vid valpsjukan
och komplicera och förvärra sjukdomen. Då dessa kunna
vara af många olika slag, kan ett serum, som vid ett
tillfälle gett godt resultat, en annan gång visa sig
fullkomligt overksamt. — Hufvudsaken är, att valparnas
motståndskraft under uppväxttiden stärkes därigenom,
att de få god vård och kraftig föda, hvari tillräcklig
mängd animaliska ämnen, såsom kött och ben, ingår
och att de i möjligaste mån skyddas mot smitta
därigenom, att man håller dem ifrån beröring med
sjuka hundar och från ort, där sjukdomen förekommer.
E. T. N.
Walpurgis. Se Valborg.
Walram, grefve. Se Nassau, sp. 485.
Walras [-ra’], Marie Esprit Léon, fransk
nationalekonom, f. 16 dec. 1834 i Évreux, d. 5
jan. 1910. Fadern var professor i Évreux och
bedref ett gediget, men obemärkt forskar- och
författararbete som teoretisk nationalekonom. Därvid
utgick han från "knappheten" ("rareté") såsom
grundläggande för värde och pris. W., som efter
grundliga klassiska och matematiska studier vanns
helt för nationalekonomien genom Cournot (se d o.),
utvecklade nämnda begrepp "knapphet" med större
klarhet och framställde sålunda som en af de förste
i början af 1870-talet den s. k. gränsnytteläran
(se Värde). Han hade då (1870) erhållit professur i
nationalekonomi (se d. o., sp. 516) i Lausanne och
kvarstod i ämbetet till 1892, då han efterträddes
af Pareto (se d. o.); han kvarbodde utanför staden,
lifligt verksam med bidrag till facktidskrifter och
tidningar till sin död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
