Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 529-530 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallonering - Vallonska Flandern - Vallonsmide - Vallonsprutor - Wallot, Paul - Vallota - Walloth, Wilhelm - Vallotton, Félix - Vallplog - Wallquist, 1. Olof

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blomstergrupp samt däremellan med grunda, dallika
fördjupningar.

Vallonska Flandern. Se Flandern.

Vallonsmide, metall., en smidesmetod, som på 1640-talet på föranstaltande
af Louis De Geer infördes vid järnbruken i Dannemora
bergslag och där fortfarande bibehålles. Han
införskref nämligen valloner (se d. o.) som smeder,
och den af dem införda smidesmetoden karakteriseras
därigenom, att färskningen och räckningen förrättas
i olika härdar samt att, ehuru härdarna äro stora
och öppna, endast helt små kvantiteter järn på
en gång bearbetas. Tackjärnet, som kommer från
masugnen i 3,5 à 4 m. långa s. k. gösar (se d. o.),
införes bakom härden öfver askväggen (jfr Härd)
och frammakas för forman i mån af behof, så att för
hvarje smälta, s. k. lupp (fr. loupe), endast omkr. 25
kg. nedsmältas, hvilka därefter genom ständiga
brytningar bearbetas, tills luppen är färdig att
uppbrytas ur härden och hopslås under hammaren. Den
öfverlämnas därefter till räckarhärden för att vällas
och uträckas. På ett skift, s. k. turnej, om 3 à 3½
timmar erhållas 6 sådana lupper, hvarjämte äfven från
räckarhärden erhålles en s. k. "räckar-lupp". Från
ett par vallonhärdar erhålles på detta sätt mer än
10 ton uträckt stångjärn i veckan. Smidet bedrifves
sålunda ganska fort, men kolåtgången är stor, och
mycket folk används, hvarför denna metod ej kan
räknas till de mest ekonomiska. Det medelst densamma
tillverkade smidesjärnet exporteras till England,
där det sedan lång tid tillbaka används som råmaterial
för degelstålstillverkning.
C. A. D.*

Vallonsprutor. Se Brandväsende, sp. 1490.


Wallot [-låt], Paul, tysk arkitekt, f. 26 juni 1841 i
Oppenheim vid Rhen, d. 10 aug. 1912, studerade
i Hannover och från 1862 i Bauakademie i Berlin
samt arbetade hos Gropius, Lucae och Hitzig. Efter
att 1868 ha besökt Italien och England slog han
sig ned i Frankfurt, där han lämnade ritningar
till en mängd privat- och affärshus. Hans rykte
daterar sig från 1882, då han vann ett första
pris i täflan om riksdagshus i Berlin (vid första
täflan 1872 hade L. Bohnstedt vunnit priset, vid
den förnyade täflan gafs första priset såväl åt
W. som åt F. Thiersch). W. erhöll uppdraget att
leda byggnadens uppförande och flyttade till Berlin
1883. Hans ritningar möttes af skarp kritik från
många håll, och han gjorde stora och genomgripande
ändringar. När byggnaden (se fig. å illustrationssidan
till art. Berlin), hållen i renässansstil, behandlad
med mycken själfständighet, stod färdig 1894,
var den vida kraftigare i hållning och formgifning,
än det första, raska utkastet lofvade. Framför allt
visar dess inre dristighet i formspråket, kärf och
storslagen karaktär, en tysk anda, som gaf uppslag
till nya vägar inom landets arkitektur. W. blef medlem
af akademien i Berlin 1885 och geheimes baurat
1894. S. å. öfverflyttade han till Dresden, där han
blef professor vid akademien och tekniska skolan. I
Berlin byggde han Riksdagspresidium, i Dresden det
nya riksdagshuset (1907), där han nådde ädel enkelhet
och lugn. Byggnaden fyller sin plats i stadsbilden
på ett lysande sätt. Hans verksamhet som lärare
vann i Dresden det största erkännande, han verkade
där i hög grad väckande och befruktande. 1891 blef
W. led. af Svenska konstakad. Under striderna
om riksbyggnaderna på Helgeandsholmen gjorde
han på anmodan af "det stora motförslagets"
förespråkare ett besök i Stockholm (sept. 1894)
och afgaf ett afstyrkande utlåtande mot valet af
nämnda holme för de båda monumentalbyggnaderna
(se Riksdagshuset, sp. 349). Jfr
Mackowsky, "P. W. und seine schüler", 1912.
G—g N.

Vallota Herb., bot., örtsläkte af fam. Amaryllidaceæ
med lök och bladlös stängel. Blommorna, som sakna
bikrona, äro zygomorfa, trattformiga och sitta i
flock. Släktet omfattar endast 1 art, V. purpurea,
inhemsk i Kaplandet, med praktfulla, 8 cm. breda
ponceauröda, ganska hållbara blommor; den är en
af våra präktigaste krukväxter för boningsrum,
liksom Hippeastrum-arterna ofta kallad Amaryllis.
G. L—m.

Walloth [-låt], Wilhelm, tysk romanförfattare,
f. 1856 i Darmstadt, tillhör den nyare, realistiska
diktargruppen. Han har utmärkt sig i den historiska
romanen (Das schatzhaus des königs, 1883,
"Faraonernas skattkammare, 1890; Oktavia, 1885;
Der gladiator, 1888; Tiberius, 1889, m. fl.) och
än mera i den psykologiska med modernt ämne (Der
dämon des neids, 1889, som påminner om Dostojevskijs
"Raskolnikov"), hvarjämte han uppträdt som lyriker
och tragediförfattare.
(F. V.)

Vallotton [-låtå’], Félix, fransk konstnär, f. 1865
i Lausanne, kom vid 17 års ålder till Paris, blef
naturaliserad fransman, debuterade som målare 1885
med ett gubbporträtt och utställde senare äfven
interiörer och landskap. Framför allt blef han
betydande som träsnidare. Han var en af dem, som
återförde träsnittet till dess gamla ursprungliga
stil, enkla kraftiga linjer, samlade, summariska
massor af ljus och skugga. Hans starka uttryckssätt
blef uppryckande för konstarten. Som förträfflig
iakttagare och skarp karakteristiker visar han sig
såväl i porträtt (ett, måladt 1887, finns i Finska
konstföreningen i Helsingfors) som i lifliga
och rörliga gatscener och andra bilder ur det
moderna lifvet. Han har äfven utfört förträffliga
affischer. Monogr. af F. Meier-Græfe (1898).
G—g N.

Vallplog, landtbr. Se Plog, sp. 1080.

Wallquist. 1. Olof W., biskop, statsman, f. 6 juni
1755 i Edsbergs socken, Närke, där fadern då var
komminister, d. 30 april 1800 i Norrköping, kom från
Strängnäs gymnasium 1773 till Uppsala akademi och tog
efter grundliga studier 1779 filos. graden. Redan 1776
prästvigd, blef han 1779 adjunkt i Klara församling i
Stockholm. Där gjorde han sig omtyckt som predikant,
ehuru han ej skattade åt tidens neologiska riktning,
utan predikade i biblisk anda, anseende, att man bör
"i Guds hus bli med Guds ord uppbyggd" och "icke
besväras af någon mänsklig konst". På

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>