Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallombrosa-orden - Vallon, Henri Alexandre - Valloner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera klostret Vallombrosa (namnet efter läget,
i en tät granskog, lat. vallis umbrosa, "den skuggiga
dalen") i Apenninerna, s. ö. om Florens. Den nya
munkbildningen var en sammansmältning af cenobit-
och eremitidealen, stadfästes af påfven Viktor
II 1055, hade omkr. 1200 50 kloster och tog
form af en själfständig munkorden. På 1200-talet
uppkom äfven en kvinnlig ordensgren med omkr. 10
kloster, däraf hufvudklostret i Florens. Den stora
munkreformen vid midten af 1400-talet nådde äfven
vallombroserna och framkallade äfven där 1505 en
särskild reformerad kongregation. Det genom skänker
mycket rika moderklostret nedbrändes 1527 af Karl
V:s trupper, men återuppbyggdes med stor prakt
1637. Med orden förenades 1662—80 sylvestrinerna,
och den nådde sin högsta blomstring med omkr. 60
kloster, mest i Italien. Men sedan gick den nästan
helt under. Den kvinnliga ordensgrenen utdog, när
dess hufvudkloster i Florens 1869 indrogs. 1866
upphäfdes Vallombrosa-klostret och är nu en
skogsakademi och en mycket besökt luftkurort. Äfven
alla andra kloster ha gått ut, utom abtiet vid kyrkan
S. Prassede i Rom. Flera framstående vetenskapsmän
och helgon ha framgått ur orden. Se Heimbucher,
"Die orden und kongregationen der katholischen
kirche", I (2:a uppl. 1907).
Hj. H—t.
Vallon [-lå’], Henri Alexandre, fransk historiker och politiker,
f. 23 dec. 1812 i Valenciennes, d. natten 12—13
nov. 1904 i Paris, genomgick högre normalskolan
i Paris, blef 1840 lärare vid denna skola och
1846 Guizots efterträdare som professor vid
Faculté des lettres. Hans historiska skrifter om
slafveriet (De l’esclavage dans les colonies, 1847,
och Introduction à l’histoire de l’esclavage dans
l’antiquité, 1848, ny uppl. i 3 bd, 1879) förskaffade
W., då efter februarirevolutionen 1848 en kommission
för slafveriets afskaffande tillsattes, platsen
som dess sekreterare. 1849—50 var han medlem af
lagstiftande församlingen, där han tillhörde det
konservativa partiet, men ogillade den inskränkning
af rösträtten detta genomdref. Under kejsardömet höll
han sig fjärran från politiken, mest sysselsatt med
historiska forskningar och författarskap. W. valdes
1871 till medlem af nationalförsamlingen, där
han tillhörde högra centern, hjälpte till att
störta Thiers 1873 och väsentligen bidrog till
den ännu gällande republikanska konstitutionens
antagande 1875. Efter heta strider lyckades han
nämligen få antaget (med 1 rösts öfvervikt) sitt
förslag om republikansk statsform och en på 7
år vald president, som kunde återväljas. W. var
undervisningsminister 10 mars 1875—18 mars 1876
och visade som sådan mycken eftergifvenhet för det
katolska prästerskapets anspråk. Vald till senator
för lifstiden i dec. 1875, tillhörde han i senaten
det konservativa partiet. Bland hans många historiska
skrifter märkas, utom de redan nämnda, Du monothéisme
chez les races sémitiques (1859), Jeanne d’Arc (2 bd,
1860; 2:a uppl. 1875), af Franska akademien belönt
med stora Gobertska priset, Richard II, épisode de la
rivalité de la France et de l’Angleterre (2 bd, 1864),
La vie de notre seigneur Jésus et son nouvel historien
(en kritik mot Renan, 1865), Saint-Louis et son temps
(1871; 4:e uppl. 1892) samt flera på värdefulla
urkundsbilagor rika arbeten om franska revolutionens
historia, såsom Histoire du tribunal révolutionnaire de Paris
(6 bd, 1880—82) och Les représentants du peuple
en mission (5 bd, 1880—90). Sedan 1873
var han ständig sekreterare vid Académie
des inscriptions et belles lettres och har
utgett värdefulla biografier öfver åtskilliga
af nämnda akademis aflidna ledamöter.
E. W. (V. S—g.)
Valloner (holl. walen, fr. wallons),
befolkningen i sydöstra delen af Belgien,
Meusebäckenet, nära hälften af Belgiens hela
folkmängd, som öfverstiger 7 mill. Fullständigt
vallonska äro prov. Hainaut och Namur, därnäst
komma prov. Liège och sydtrakterna af belgiska
Brabant. Vallonerna äro icke rena kelter. Den
historiska process, hvarur de utkristalliserats,
är följande. De kelter, som 800 f. Kr. bodde mellan
Rhen och Elbe, trängdes åt s. v. af germaner, med
hvilka rasblandning skedde till ett kelto-germanskt
blandfolk, som slog sig ned i nordöstra Gallien. Där
underkufvades de af Cæsar (58—52 f. Kr.) och blefvo
starkt romaniserade. Det är ättlingarna af detta
kelto-germansk-romanska blandfolk, som vi kalla
valloner (jfr Valland). Vallonska språket är en
dialekt af nordfranskan (langue d’oïl), röjande stark
frändskap med de närgränsande idiomen i Picardie
och Lothringen, men ännu skild från båda. Det har
utvecklat flera dialekter, af hvilka de förnämsta
äro: liégeois, som är gängse i gränstrakterna mot
Rhenprovinsen och rönt stort inflytande af tyskan,
namurois, i de centrala trakterna och i Ardennerna,
med flera lokala patoismunarter, och hennuyer i
Hainaut och de västra trakterna, så kallad efter
Hennuyères, där den talas i sin största renhet.
Men sedan franskan antagits som Belgiens officiella
språk, drar vallonskan sig småningom tillbaka från
de stora städerna och antar alltmera karaktären
af en landtlig patois. Den eger inga litterära
kvarlefvor af någon betydenhet, och dess äldsta ännu
befintliga minnesmärke synes vara "Déclaration
des provost, juret, eskievin de Valenchienes" från
1256. Ordböcker ha utgetts af Grandgagnage,
"Dictionnaire étymologique de la langue wallone"
(1847—50, forts. af Scheler 1880), och Forir, "Dictionn.
liégeois-français" (1866—74). Kroppsligt som själsligt ega vallonerna
och deras ättlingar ett ovanligt rikt arf från
världens tre mest ädla och begåfvade folkstammar. Det
romanska inslaget dominerar genom de mörka,
vackra ansiktsdragen och det lifliga lynnet,
den germanska naturellen visar sig i den
praktiska begåfningen och den raska företagsamheten,
medan den keltiska folksjälens fallenhet för
drömmeri och musik, parad med passionerad kärlek
till den egna torfvan, verkar mildrande och
fördelande på detta egendomliga temperament, som
vi ännu i dag återfinna rätt ursprungligt hos
ättlingar vid t. ex. Österby bruk i Uppland.
Jämförda med den andra hälften af Belgiens folk,
de rent germanske flamländarna, äro vallonerna
i fysiskt hänseende en starkare ras, magrare,
senfullare samt mera långlifvad och friskare.
Orsakerna till denna vallonernas öfverlägsenhet
torde böra tillskrifvas deras större välmåga och däraf
beroende sundare lefnadsförhållanden samt särskildt
deras högre och mera bergiga områdes friskare klimat.
Under medeltiden voro flamländarna vida öfverlägsna
i rikedom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
