Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 519-520 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallius, Laurentius Olai - Vallkärra - Wallman, Johan Haqvin - Wallmark, 1. Per Adam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Strängnäs, men döden skördade honom, innan han hann
tillträda sin nya befattning. W. utgaf flera smärre
skrifter, till större delen predikningar, en serie
tröstetal till Maria Eleonora öfver Gustaf II Adolfs
död m. m. Hans barn adlades med namnet Wallenstedt.
E. M. B.

Vallkärra, socken i Malmöhus län, Torna härad. 1,066
har. 867 inv. (1919). Annex till Stångby, Lunds stift,
Torna kontrakt.

Wallman, Johan Haqvin, fornforskare, f. 7 sept. 1792
i Linköping, d. 25 juni 1853 i Slaka, blef student
i Uppsala 1810 och filos. magister 1815, skötte
åtskilliga lärarförordnanden, utnämndes 1829 till
lektor i historia vid Linköpings gymnasium samt erhöll
1836 Slaka pastorat som prebende. Han var led. af
prästeståndet vid de tre riksdagarna 1844—51 och
statsrevisor 1845. W. tillhörde Götiska förbundet
(han bar där namnet Helge). Han invaldes 1829 i
Vitt. hist. o. ant. akad. samt 1833 i Nordiske
oldskriftselskabet i Köpenhamn. Frukterna af sina
omfattande filologiska och arkeologiska forskningar
nedlade W. dels i flera uppsatser i tidskr. "Iduna"
(bl. a. om "Odin och Budha" samt om Skandinaviens
forna handelsförbindelser med Orienten), dels i
de tvenne med Vitt. hist. o. ant. akad:s stora
pris belönade afh. Om Skandinaviens bebyggande,
efter orientaliska och vesterländska källor
(1822; tr. i akad:s "Handlingar", d. XII, 1826) och
Öfversigt af svenska fornlemningar (ibid., d. XIV,
1838). W. idkade äfven botaniskt författarskap.


Wallmark. 1. Per Adam W., publicist,
vitterhetsidkare, biblioteksman, f. 31 dec. 1777 å
komministerbostället Stora Egnared i Källsjö socken,
Fagerreds pastorat, norra Halland, d. 19 mars 1858
å Kungsör nära Arboga, undervisades i
hemmet af fadern, blef student i Lund 1793
och studerade där först medicin, därefter till
den filos. graden samt skref med framgång
vers på latin och svenska. 1799 ingick han
som e. o. amanuens vid k. biblioteket i
Stockholm, blef 1803 ord. amanuens, 1805
bibliotekarie vid Engeströmska biblioteket, 1807
k. vice bibliotekarie, 1808 förste amanuens och
1811 bibliotekarie vid k. biblioteket. Utsedd att
vara hofkanslersämbetets ombudsman vid
tillsynen öfver boktryckerierna och bokhandeln i riket
1805, förordnades W. 1809 till sekreterare i
kommittén för utarbetande af ny tryckfrihetsförordning.
Han undfick 1816 kansliråds titel och invaldes 1817
i Vitt. hist. o. ant. akad. — Under sina första år
i Stockholm vann han vittra kretsars bifall för en
latinsk elegi öfver S. Älf och en retorisk-patetisk
Sång öfver slaget vid Köpenhamns redd d. 2 April
1801, fann trogna gynnare i Leopold och
Rosenstein, gaf utländska diplomater undervisning i
svenska språket och litteraturen samt upptogs i den
förnäma världens umgänge. Han utgaf därnäst
"Samling af skrifter i äldre litteraturen" (1802; öfv.
från Xenofon, Bion, Lukianos, Plinius m. fl.) och
den misslyckade kalendern Nyårsgåfva till damer och
kavaljerer för 1803 (1802). Svenska akad.
tillerkände sitt andra pris åt hans lärodikt Handen
(1804), hvars 22 sidor tryckt text (1807) han i
naiv själfbelåtenhet utstyrde med 87 sidor lärda
noter jämte ett par kopparstick. 1805 tilldelades
honom af Svenska akad. Lundbladska priset, och
han kom i vänskapsfullt umgänge med de andre
unge efter-akademikerna. W:s i välgörande syfte
utgifna novell Amalia, eller de finska flygtingarne
(2 uppl. 1808), sentensrik och känslofull i
Lafontaines stil, blef högst populär. Han belönades med
Svenska akad:s stora pris för Sång till finska arméns
ära (2 uppl. 1809), i hvilken en verkligt varm
känsla tagit sig uttryck. På fleras uppmaning
uppsatte han 1809 tidningen "Journal för litteraturen
och theatern" (se d. o.; från 1813 med titeln
"Allmänna journalen", 1824—37 "Journalen"),
som vann betydande afsättning och snart fick
politisk färg. Den gjorde under det nya statsskickets
tidigare år tjänst som ett värn mot folkyran och
tryckfrihetens missbruk. W., som 1810—13 gaf
undervisning i svenska åt kronprinsen Karl Johan
(som dock endast oregelbundet och på korta stunder
tillgodogjorde sig densamma) och åt hans son, prins
Oskar, stödde inom pressen Karl Johans afsikter på
Norge och medföljde hösten 1814 i hans svit till
nämnda land, hvarest han stiftade bekantskap med
politiska och litterära män samt besjöng på latin
unionen. Mest känd af eftervärlden har W. blifvit
genom den långvariga vittra fejd han, såsom den
akademiska skolans trogne försvarare, 1810—20 i
sin "Journal" förde mot den nyromantiska skolan
i Sverige. Som kännare af den samtida tyska
litteraturen genomskådade W. strax nämnda rörelses
tyska ursprung, men dess brister fingo för mycket
skymma dess nydanande insatser för W., hvars
egen bildning var ensidigt rotfäst i 1700-talets
franska upplysningslitteratur; emellertid skref W.
klart, med polemisk talang och uppnådde senare
motståndarnas eget erkännande därför (se vidare
Markalls sömnlösa nätter och
Nyromantiken). 1823 försvarade W. med framgång
den konstitutionella friheten mot H. Järtas paradoxa
utfall i "Odalmannen". När "Post- och Inrikes
tidningar" 1834 ombildades till "Sveriges
Statstidning", utsågs W. till dennas redaktör och fortfor
att vara det till dess upphörande 1844, hvarunder
han med hätskhet anfölls af oppositionstidningarna.
Han redigerade därefter "Post- och Inrikes
tidningar" 1844—mars 1847. Från
bibliotekariebefattningen tog han afsked 1843. Ett vackert blad
i vår vittra historia är den försoning, som inträdde
mellan W. och hans forna litterära motståndare
Atterbom och Palmblad på deras äldre dagar, en
försoning, som t. o. m. blef hjärtlig. —
Kunskapsrik, uthållig och hederlig, fyllde W. på ett
erkännansvärdt sätt de värf, som förhållandena jämte
hans eget moderat-konservativa skaplynne anvisade
honom. Han handlade därvid efter grundsatsen, att
"det bästa är fiende till det bättre". Förutom
ofvan nämnda skrifter utgaf han bl. a. den satiriska
romanen Resa till Stockholm, år 1913, af
Fuselbrenner (1813; 3:e uppl. 1832), antologien
"Svenska språkets skönheter" (3 bd, 1820—28), dramat
Sulioterna (1827, tonsatt af J. F. Berwald) med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>