Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valerius, Johan David - Valerius, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så litet gammalmodig, medan han i sina senare mannaårs
ingifvelser framstår som en verkligt modern skald
såväl genom versens fulländning och koloritens
värme som genom större djup och innerlighet. Ett
utflöde af tidssmaken voro hans lärodikter och
oden, i hvilka medborgerlig ädelhet i tänkesätten
inplantas, gentemot de samhällsupplösande makterna,
samt osjälfviskhet, själsstyrka och ljus förtröstan
till det goda hos mänskligheten lofprisas. Sådana,
mestadels prisbelönta, dikter äro Sanningen (1800,
ej upptagen i hans saml. arbeten), den starkt
antitetiska och af stoisk anda burna Tålamodet
(1803), Den allmänna kärleken (1804), mera helgjuten
och ungdomligt svärmisk, Qvinnan (1806), som delvis
röjer varm och vårfrisk känsla samt med all makt
gör rättvisa åt det då för tiden mer häcklade än
lofsjungna kvinnokönet (V. fick däraf hedersnamnet
"Kvinnans skald"), och Mannastyrkan (1807),
som tyddes som ett upprop att dådkraftigt afvärja
envåldsstyrelsens missgrepp. Större mognad
råder i de ett par årtionden yngre tankedikterna
Vedergällningen, Verldsföraktet och den upphöjda
berättande allegorien Braminen, hvari släktets
räddning genom den kristna tron bebådas. Under samma
skede tillkommo ock diktcykeln Coriolan, den sköna
dödsfantasien Hemflyttningen och odet Till Allfader. —
Bland V:s patriotiska dikter märkas Hjeltarne,
räddningen och freden (1809) och varningsdikten Svea
till Nore (1814). Sitt egentliga rykte vann han dock
som den flitigaste och mest representative diktaren
af sällskaps- l. dryckesvisor. Denna lyriska art fick
en säregen färg från den resignerade tidsstämningen,
det af farhågor och eftertanke en smula vingklippta
njutningsbehofvet under enväldets dagar. Man
sökte förädla bordets njutningar och på samma gång
liksom medla mellan njutningen och sedligheten. I
V:s sällskapsvisor, vuxna på denna grund, leker
lifligt skämtlynne; flertalet bland dem har att
uppvisa fyndiga vändningar och ordlekar, pigga
och lediga sammanställningar samt andas godmodig
epikureism. Som prof må nämnas Önskningarne, Bacchi
vandring, Hvad bryr jag mig om politiken, Gudasvaren,
Dryckesutskottet samt de mer dityrambiska Blixt
är stunden och Nöjets svärmare. De tonsattes
af Åhlström, V. själf m. fl., och sådana sångare
som Karsten och V. själf utförde dem i dåtidens
okonstlade societetskretsar. Fosforisterna, afvogt
stämda mot V. för hans prisbelönta lärodikter och
ifriga att häfda Bellmans storhet, nedsatte med
hätskhet V:s "sedelärande supvisor", som hade utträngt
Bellmanssången. V. svarade endast med några kvicka
parodier (Sonnetter och Den nyaste skapelsen). Han
har själf, ej utan framgång, direkt efterbildat
Bellman i elegien Djurgården och i Sjöresan. Bland
hans öfriga gladare dikter må nämnas satirerna Min
dag, Förlikaren och Det gamla och det unga. Mindre
lyckades han i det naiva (de bekanta efterbildningarna
Kom, sköna maj och Gossarne på ängen förete åtskilliga
lillgamla drag). På allas läppar lefde V:s lilla idyll
Jag helsar dig, fredliga flagga (efter Overbeck),
och senare gjorde han ett godt grepp i den sångbara
romansen Den längtande skärgårdsflickan. Dityramben
Vid aftäckningen af Bellmans byst och minnesdikten
Franzén, Wallin, Tegnér (1847) ega ock värde, Till
slut må erinras om hans 1843 anonymt utg. öfv. af de flesta
af aposteln Paulus’ bref. — Själf redigerade V. sina Visor
och sångstycken (1809—11) och Vitterhetsförsök
(1831). Hans Samlade vitterhetsarbeten utgåfvos
i 2 bd 1855 jämte en intressant lefnadsteckning,
af B. v. Beskow, och 1878 utkom en ny uppl. af
V:s Visor och sångstycken. — Tvenne af V:s
döttrar blefvo porträttmålarinnor, näml. Aurora
Valeria Albertina (Bertha) V. (som äfven varit
fotograf i Stockholm), f. 21 juni 1824, d. 24
mars 1895, och Amalia Aurora Adelaide, gift
friherrinna Leuhusen (äfven sånglärarinna),
f. 1 dec. 1828, änka 1886 (se Leuhusen).
E. F—t.
Valerius, namn på en af det romerska
patriciatets förnämsta släkter med mycket gamla anor,
som ansågs härstamma från en Volusus Valesus (äldre
form för Valerus l. Valerius), som skulle ha kommit
med Titus Tatius till Rom, där han förvärfvade
sig stort anseende. 1. Publius V. Poplicola
("folkvännen"), d. 503 f. Kr., störtade tills. med
Brutus och Lucretius konung Tarquinius d. y. Redan
under republikens första år skulle V. ha blifvit
konsul i den misstänkte Tarquinius Collatinus’
ställe. Han undertryckte en sammansvärjning till
förmån för den fördrifna konungaätten och firade
en triumf för segern öfver de etruskiska städerna
Tarquinii och Veji. För att behaga folket —
säger arfsägnen — lät han nedrifva sitt hus på
Velia (se Rom, sp. 653) därför, att det en gång
varit konungarnas bostad, och genomdref lagar till
medborgarfrihetens skydd, enligt hvilka hvarje romersk
medborgare, i fråga om lifs- eller kroppsstraff, kunde
vädja från konsulns dom till folkförsamlingen. V. var
tre gånger konsul samt firade ännu en triumf. Denne
V. är till stor del en sagofigur, som popularerna
(se Romerska riket, sp. 734) skapat efter sitt eget
beläte. Jfr bl. a. Richter, "De Publio V. Poplicola
legislatore" (1873). — 2 och 3. Publius och Marcus V.,
söner till V. 1, utmärkte sig i slaget vid
Regillus (se Romerska riket, sp. 724). Den förre
var konsul 475, besegrade Veji och sabinerna, sökte
försona patricier och plebejer och föll vid försvaret
af Capitolium mot sabinerna under Herdonius 460. —
4. Lucius V. Potitus Poplicola, sonson till V. 1,
opponerade sig mot decemvirerna och förmedlade efter
dessas fall överenskommelsen mellan patricierna och
de för andra gången från Rom utvandrade plebejerna. År
449 f. Kr. var han konsul tills. med Marcus Horatius
Barbatus; dessa båda genomdrefvo de folkvänliga
lagar, som buro deras namn (se Romerska riket, sp. 727).
— 5. Caius V. Potitus, af samma valeriska släktgren,
konsulartribun och 410 f. Kr. konsul, var framstående krigare.
— 6. Lucius V. Potitus, fem gånger konsulartribun, senast 398
f. Kr., konsul två gånger, besegrade 406 Antium,
triumferade och invigde i Rom ett tempel åt Juno,
"drottningen". — 7. Marcus V. Corvus l. Corvinus af
släktgrenen Corvus ("korpen"), f. omkr. 370 f. Kr.,
d. omkr. 270, hade enligt sagan som ung militärtribun
fått sitt tillnamn däraf, att han i en tvekamp med
en gallisk höfding år 349 f. Kr. skulle ha blifvit
förhjälpt till seger af en korp, som satte sig på
hans hjälm och med näbb och klor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
