Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valentinois - Valentins dag - Valentinus (gnostiker) - Valentinus (martyrer-helgon) - Valentinus (påfve) - Valentinus, Basilius - Valenza - Valenzuela, Fernando de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valentinois [-lãtinωa’], franskt grefskap och
hertigdöme. Se Valence.
Valentins dag (eng. St. Valentines day),
14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland
ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars
namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som
man på själfva Valentinsdagen först mötte,
den skulle man ge skänker och året ut
vara huld såsom sin "Valentin", d. v. s. att en
uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige
"Valentin". För kuriositetens skull må nämnas,
att engelske ambassadören Whitelocke (se d. o.)
1654 korade och erhöll drottning Kristina till sin
"valentine". Numera är det endast brukligt att
på sagda dag anonymt sända hvarandra illustrerade
kärleksbref (valentines) och skämtsamma gåfvor.
Plägseden är antagligen en kvarlefva af någon
hednisk vårfest med därmed förbundna upptaganden
i olika åldersklasser. Den torde ock ega något
samband med den i England rådande folktron, att på
denna dag fåglarna välja sig maka, men saknar all
hänsyftning på den kristne martyr Valentinus, hvars
namn dagen bär. Påtagligen står den däremot i
nära förbindelse med den flerstädes på kontinenten,
särskildt i Tyskland under benämningen "mailehen",
förekommande folkseden att på nyåret eller
under våren fördela byns vuxna flickor mellan
de ogifte unge männen för ett år framåt eller
ock öfver sommaren. I Danmark heter ynglingen
"gadebasse", flickan "gadelam". Seden omnämnes
flerstädes i den engelska litteraturen alltifrån
Shakspere och bildar ramen till W. Scotts roman
"Sankt Valentins dag eller Den vackra flickan i
Perth". Litt.: W. Mannhardt, "Der baumkultus"
(1875), och M. P:n Nilsson, "Årets folkliga
fester" (1915).
(N.E.H.)
Valentinus, gnostiker från Egypten, lefde mellan
138—165 i Rom som kristen, men uteslöts för sina irrläror
ur församlingen, grundlade valentinianernas sekt
och dog på Cypern. Han författade ett flertal skrifter, af hvilka
dock blott fragment bevarats; emellertid synes
han ha varit den mest betydande af de skolbildande
gnostikerna, en mäktig personlighet. I hvad mån det
af kyrkolärarna refererade valentinianska systemet med
dess stort anlagda spekulativa diktning går tillbaka
på mästaren själf, är omöjligt att afgöra. Ett
kyrkohistoriskt viktigt dokument utgör ett af
klarhet kännetecknadt bref af hans italienske
lärjunge Ptolemæus omkr. 160. Det handlar om
den mosaiska lagen, som visas vara gifven af
demiurgen. Brefvet är högintressant, emedan det
visar, att den arianska stridens begrepp och formler
ha sin rot i gnosticismen; så finnes t. o. m. den
senare ortodoxiens centrala formel "homousios"
(se Arianism) redan hos Ptolemæus.
F. ö. rör sig V:s och hans lärjungars (Ptolemæus,
Theodot, Heracleon) spekulation kring de gnostiska
problemen, huru den lägre synliga världen kommit
till ur det fullkomliga urväsendet "Fadern" och huru
den i materien instängda ljus-själen, anden,
skall vinna befrielse, frälsning. Se Gnosticism
och där nämnd litt. samt O. Barth, "Die
interpretation des neuen testaments in der
valentinianischen gnosis" (1908), H. Achelis,
"Das christentum in den ersten drei jahrhunderten"
I (1912), E. de Fay, "Gnostiques et gnosticisme" (1913), och
C. F. Arnold, "Die geschichte der alten kirche bis
auf Karl d. Grossen" (1919).
Hj. H—t.
Valentinus, namn på flera martyrer-helgon, bland
hvilka märkas en V., som var presbyter i Rom
(d. 269; festdag 14 jan.), en V., som var biskop i
Interamna (Terni), aflifvades 14 febr. omkr. 275
och åkallas som hjälpare af dem, som lida af
fallandesjuka (ty. valentinskrankheit), en V.,
som var presbyter i Viterbo och blef offer för
Maximianus’ förföljelse (d. omkr. 303, festdag
3 nov.), samt en V. af Passau, som var Rätiens
apostel och lär ha lidit döden 470 (festdag 7 jan.,
liksom V. af Terni skyddshelgon mot epilepsi). Se
D. H. Kerler, "Die patronate der heiligen" (1905).
Hj. H—t.
Valentinus, påfve 827, enligt Liber pontificalis
i fyrtio dagar, efter Eugenius II, var bördig från
Rom. I öfrigt äro hans lefnadsomständigheter okända.
Valentinus, Basilius, den siste betydande
kemisten under den alkemistiska perioden, skall
ha varit benediktinmunk och lefde på 1400-talet
i S:t Petersklostret i Erfurt. V. är den förste,
som beskrifver arsenik, vismut och zink, och han
lärde först känna knallguld, blysocker, en mängd
antimonpreparat och saltsyra, som framställdes
af vitriol och koksalt. Hos honom finner man ock
de första spåren till kemisk analys. Genom V.,
som använde ett antal kemiska preparat, särskildt
antimonföreningar, till medicinskt bruk, förbereddes
den iatrokemiska riktningen inom kemien, hvilken i
Paracelsus fick sin mest bekante representant. V:s
skrifter trycktes först på 1600-talet, och man har
ej kunnat afgöra, i hvad mån de verkligen härröra
af V:s egen hand. Sådana de föreligga, innehålla de
emellertid en myckenhet erfarenhetskunskaper och
utgöra värdefulla sammanfattningar af medeltidens
alkemistiska system, men utmärkas genom en
blandning af riktiga och noggranna iakttagelser
med mystik och vidunderliga fantasier. Här må
nämnas: Currus triumphalis antimonii (den första
monografien öfver en metall), De magno lapide
antiquorum sapientiæ, Apocalypsis chymica och
Testamentum ultimum.
P. T. C. (K. A. V—g.)
Valenza [-le’ntsa], stad i italienska prov. Alessandria,
på högra sidan af Po, markerande den ungefärliga
gränsen, till hvilken floden är segelbar. 11,000
inv. (1901). Staden kallades af romarna Forum
Fulvii Valentinum och var fordom starkt befäst.
A. N—d.
Valenzuela [valentho͡e’la], Fernando de, spansk
konungagunstling och minister, f. 19 jan. 1630 i
Neapel, d. 7 febr. 1692 i Mexico, tjänstgjorde i
ungdomen som page hos hertigen af Infantado. Senare
lyckades han genom giftermål med Maria de Uceda,
hofdam hos drottning Maria Anna, vinna inträde vid
spanska hofvet. V. utnämndes 1671 till introduktör
för främmande sändebud och blef genom sin ställning
till drottningen, hvars älskare han troddes vara, en
af hofvets mest inflytelserika personer. Han fördrefs
1675 från hofvet af sina motståndare, bland hvilka
var don Juan d’Austria d. y. Drottningen utnämnde
honom dock till markis af Villa Sierra och guvernör
i Granada. Efter någon tid återkom V. till hofvet
och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
