Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 417-418 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valensteori, Valenslära - Walenstädtersee - Valenta, Eduard - Valentia (stad) - Valentia, Valencia (ö) - Valentia (adelstitel) - Valentin, Karl Fritiof - Valentin, Jean Boulogne - Valentin, Gabriel Gustav

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

teori för de aromatiska ämnena. — Litt.: Ramberg,
"Valensbegreppets utveckling" (i "Svensk kemisk
tidskr.", 1919), och Werner, "Neuere anschauungen
auf dem gebiete der anorganischen chemie" (4:e
uppl. 1920).
K. A. V—g.

Walenstädtersee [-ṡe]. Se Walensee.

Valenta, Eduard, österrikisk fotokemist, f. 5 aug. 1857 i Wien,
professor vid Graphische lehr- und versuchsanstalt där,
har skrifvit bl. a. Die klebe- und verdickungsmittel
(1884), Die photographie in natürlichen farben (1887;
ny omarb. uppl. 1913), Versuche über photographie und
röntgenstrahlen (tills. med J. M. Eder, 1896), Die
behandlung der für den auskopierprozess bestimmten
emulsionspapiere (1896), Photographische chemie und
chemikalienkunde (2 bd, 1898—99), Die rohstoffe der
graphischen druckgewerbe (3 bd, 1904—14), Beiträge
zur photochemie und spektralanalyse (tills. med
J. M. Eder, 1904), Atlas typichen spektren (tills.
med J. M. Eder, 1911).
J. Htzg.

Valentia, spansk fornstad. Se Valencia 3.

Valentia [vəle’nʃə], Valencia, ö på sydvästra kusten af Irland,
grefskåpet Kerry, s. om Dingle bay, 11 km. lång,
3,7 km. bred. Hela sundet mellan ön och fastlandet
bildar en ypperlig naturlig hamn; där ligger Valentia
harbour (omkr. 3,000 inv.), från hvilken man 1866
lyckades lägga den första telegrafkabeln till Amerika
(Newfoundland). F. n. (1920) utgå fem kablar från
V. Ön anföres gärna som ett exempel på en ort med
äkta oceaniskt klimat, vintrarna äro utomordentligt
milda och vegetationen yppig. De meteorologiska
rapporterna från V. äro af vikt, emedan de ge
de första meddelandena om väderleksutsikterna
från v. Fordom exporterades från V. skiffer.
A. N—d.

Valentia [vəle’nʃə], viscount, engelsk adelstitel,
som 1642—60 bars af sir Francis Annesley, sedan 1628
baron Mountnorris. Se Annesley 1.


Valentin, Karl Fritiof, musiker, f. 30 maj 1853
i Göteborg, d. 1 april 1918 i Stockholm, blef
student 1873, studerade i Uppsala (bl. a. musik
för professor J. A. Josephson) samt 1879—84 vid
konservatoriet och universitetet i Leipzig, där han
blef filos. doktor och utgaf afh. Studien über die
schwedischen volksmelodien (1885), hufvudsakligen
en klassifikation af omfånget, intervallstegen,
takt- och tonarterna, rytmiken o. s. v. i svenska
folkmelodier. Återkommen till Göteborg 1884, bildade
V. där "Sångföreningen", som 1885 antog namnet
"Harmoniska sällskapet"; detta verkade flitigt
och med omsikt för introducering af märkligare
kör- och orkesterverk m. m. under V:s ledning
t. o. m. 1897. Därjämte gaf han symfonikonserter, höll
föreläsningar i instrumentalmusikens historia, skref
musikuppsatser och kritik i "Göteborgs handels- och
sjöfartstidning" och ledde 1895—97 Arbetarinstitutets
folkkonssrter. Som pianist företog han konsertresor
tills. med H. Marteau o. a. V. flyttade 1897
till Stockholm, var där musikrecensent i "Svenska
dagbladet" 1897—1902, blef 1901 sekreterare vid
Mus. akad., hvars led. han blifvit 1897, 1903
äfven lärare i musikhistoria vid konservatoriet och
fick 1912 professors titel. Sekreterarsysslan vid
Mus. akad., som han innehade till sin död, skötte han
med stort nit och verkade bl. a. för upprättandet af
de statsunderstödda orkestrarna, hvilkas inspektor
han blef. Därbredvid ledde han under många år
Stockholms borgarskolas och Folkkonsertförbundets
statsunderstödda musikaftnar, hvarigenom han
outtröttligt verkade för tonkonstens popularisering
i hufvudstaden. Dessa soaréer gjordes ofta till
särskilda svenska o. a. "kompositörsaftnar";
V. bidrog äfven med inledande föredrag och som
ackompanjatör. Någon utpräglad begåfning som dirigent
egde han emellertid icke.

V:s rätt många kompositioner ega öfver
hufvud distingerad hållning; tekniken är säker,
formgifningen organisk, melodibildningen ofta nog
tilltalande och harmonierna känsligt behandlade
i modern anda. Utom ett 60-tal sånger vid piano
skref han Festuvertyr, Festmarsch för orkester,
Brudfärd (för soli, kör och orkester), Vårregn
(för damkör och piano), Dvärgakrig (för baryton
och orkester), Ingeborgs klagan (för sopran och
orkester), Frithiof på sin faders hög (melodram),
Decembersaga (för sopran och orkester), Festspel för
orkester vid pressens vecka (1901), festkantater
vid Göteborgs högskolas invigning (1891), vid
minnesfester öfver V. Rydberg och G. Wennerberg
i sällskapet S. H. T., vid Vet. akad.-s Linnéfest
1907 och vid världsfredskongressen 1910, manskörerna
Champagne och Klockringning, några häften pianostycken
(Spelmansvisor m. m.), Adagio för violin o. a. Han
författade Populär allmän musikhistoria (1900—01;
2:a uppl. 1916) m. m., öfversatte bl. a. texten
till operan "Simson och Delila" samt redigerade
tidskr. "Svensk sång" (1900—01).
E. F—t.

Valentin [-lãtä’], eg. Jean Boulogne, kallad "le
Valentin", fransk målare, f. 1600 eller 1601 i
Coulommiers, d. 1632 eller 1634 i Rom. I Rom blef
han en af Caravaggios efterföljare och efterbildare,
målade med förkärlek soldater, tiggare, landstrykare,
som spela, dricka, gräla eller låta spå sig af
zigenerskor. Hans taflor uppvisa råbarkade figurer,
målade i kroppsstorlek, i våldsamt effektsökande
belysning med skarpt infallande ljus och svarta
skuggor. Kardinal Barberini var hans beskyddare
och skaffade honom beställning på religiösa
målningar. Bland dylika målade han S. Processus’ och
S. Martianus’ martyrskap (för Peterskyrkan, där ersatt
af en kopia i mosaik; originalet i Vatikanska museet),
Nattvarden (med vulgära typer, Palazzo Corsini),
Jesus bland de skriftlärde (Capitolinska galleriet),
Josef som drömtydare (Villa Borghese). I Louvre
finnas Salomos dom, Daniels dom, Konserten (två olika
målningar), Värdshusscen, Spåkvinna m. fl., i München
Grälande soldater m. fl., i Köpenhamn Kortspelare.
G—g N.

Valentin, Gabriel Gustav, tysk fysiolog, f. 1810 i
Breslau, d. 1883 i Bern, studerade i Breslau under
Purkinjes ledning och blef 1832 med. doktor. I
samarbete med sin berömde lärare upptäckte han
flimmerrörelsen 1835 och erhöll s. å.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>