Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Exempel på dessa olika slag af val ge riksdagsmannaval,
prästval, val af biskop; se dessa
ord.) Val kan ske antingen genom formlig omröstning,
öppen eller sluten (den senare medelst slutna och
omärkta namnsedlar, hvilken metod till skydd för
väljarnas själfständighet numera alltid brukas
vid formlig omröstning vid riksdagsmannaval)
eller genom acklamation (se Omröstning,
sp. 707). Valinstitutionen kan komma till användning
såväl inom fria föreningar och bolag som inom kommunen
och staten. Att så sker inom de två sistnämnda
samhällsformerna, är ett väsentligt villkor för
folklig själfstyrelse, och af de regler, som gälla
för kommunala val och politiska val, framför allt
för riksdagsmannaval, beror i hög grad statsskickets
karaktär. Det är därför förnämligast sådana regler,
som i den följande framställningen behandlas. — Flera
olika valsystem ges. Ett är klassval (se d. o.),
och genom sådana bildades de forna ståndsriksdagarna,
åtminstone delvis. Då ståndsförfattningen
(se d. o.) under 1800-talet allmänt i följd af
liberalismens anlopp afskaffades, blef de samfällda
valens system rådande. Enligt detta rösta alla väljare
tillsammans, blott fördelade på lokala valkretsar,
stundom dock äfven, för rösternas afgifvande,
på underafdelningar af dessa, s. k. valdistrikt
(vanligen sammanfallande med valkretsens kommuner). En
del valmän kunna dock äfven då ha annan valrätt än
andra, i det att t. ex. gifta valmän och valmän med
vissa ekonomiska eller kulturella kvalifikationer få
afge mer än en röst. Detta kallas pluralvalsystem (se
d. o. och Belgien, sp. 1254 o. 1261). I Sverige egde
en dylik röstkumulering för högre inkomst rum till
1918 vid kommunala val och därigenom medelbart vid
Första kammarens bildande. (Se Riksdag, sp. 339, och
Kommunal röstskala.) Har hvarje valman blott en röst,
säges lika valrätt vara rådande. Vare sig valsättet är
det ena eller andra af nu angifna slag, måste genom
författningsbestämmelse fastslås, hvilka medborgare
ega valrätt, och öfver dessa upprättas röstlängd
(se d. o.). Som allmän regel gäller, att valrätten
inträder först vid en viss ålder samt att vanfrejdade
och de, som ej själfva råda öfver sin ekonomi, äro
därifrån uteslutna. På sina ställen gäller också
som villkor för valrätt fullgörande af skatte-
och värnplikt. Finnas inga andra inskränkningar i
den politiska och kommunala valrätten än dessa,
har den betecknats som allmän, äfven fast i
regel kvinnor ända till senaste tid varit uteslutna
därifrån. Vanligen har emellertid för valrätt fordrats
äfven en viss förmögenhetsställning, census, och
i en del stater vissa bildningskvalifikationer. I
sådant fall kallas valrätten inskränkt i motsats
till allmän. Klassvals- och pluralvalsystem samt
inskränkt valrätt afse att främja aristokratiska,
konservativa eller plutokratiska inflytanden på det
offentliga lifvet, och därpå att dessa system nu
mera fått ge plats åt de samfällda, lika och allmänna
valsätten, beror väsentligen den moderna demokratiska
utvecklingen. — Om valkretsarna utse blott en
representant hvar, kallas de enmansvalkretsar, och
om de ega utse flera, flermansvalkretsar, i hvilket
fall valet blir ett s. k. listval (se d. o.). Om
valets utgång bestämmes af röstpluralitet, relativ
eller absolut (se Majoritet),
råder majoritetsvalprincip. Vid stor
röstsplittring kan emellertid då en relativ
majoritets seger innebära, att i själfva verket
en minoritet af valkretsens valmän afgör valet
(minoritetsval). Två sätt ha användts häremot. Det
ena är, att röstsplittringen begränsats därigenom,
att valbarheten inskränkts till uppställda kandidater
(se d. o.). Det andra är, att som villkor för valets
giltighet föreskrifvits absolut majoritet och, om
sådan ej ernåtts, omval – vanligen mellan dem, som
erhållit de flesta rösterna. Majoritetsvalprincipen
medför emellertid alltid, att besegrade minoriteter
bli orepresenterade, och särskildt är detta obilligt
i flermansvalkretsar, hvilkas folkmängd naturligtvis
är större än enmansvalkretsars och i hvilka därför
stora mängder valmän kunna bli orepresenterade. Ja,
om samma parti får öfverhanden i ett lands flesta
valkretsar, så blir det härskande i riksförsamlingen,
äfven om de besegrade minoriteterna äro så stora,
att de tillsammans innefatta flertalet af landets
väljare. Då leder majoritetsvalprincipen rent
af till minoritetsvälde. De brister, som sålunda
vidlåda majoritetsvalen, ha framkallat yrkanden om
dessas utbytande mot proportionella val (se d. o.),
och på sådana grundade valordningar ha under senare
tid införts i många länder. Det proportionella
valsystemet förutsätter flermansvalkretsar, men
åstadkommer, att dessa bereda skydd åt minoriteternas
rätt i st. f. att, förbundna med majoritetsprincipen,
undertrycka den. Hos oss föreslogs i en k. proposition
1896 införande af proportionell valmetod till
Andra kammaren, dock blott i större städer, men
förslaget antogs ej af riksdagen. 1909 genomdrefs
dock ett proportionellt valsätt (om dettas anordning
se Riksdagsmannaval, sp. 350–351) som regel för hela
landet vid båda kamrarnas bildande samt dessutom
vid landstingsmanna- och stadsfullmäktigeval,
och 1918 utsträcktes det villkorligt äfven till
landskommunernas val. — Slutligen kan valsättet vara
omedelbart eller medelbart. Vid det förra förrätta de
röstberättigade själfva valet, vid det senare utse
de förtroendemän, som sedan å deras vägnar förrätta
det. I förhållande till dessa kallas de urväljare och
deras valförsamlingar primärförsamlingar. Ha de
vid medelbara val utsedde förtroendemännen blott att
förrätta val å primärförsamlingens vägnar, kallas
de elektorer och åtskiljas då efter förrättade val
(t. ex. vid presidentval i Nord-Amerikas förenta
stater). Stundom ha de emellertid äfven andra
uppgifter att fylla och bilda då fasta kårer
(t. ex. våra landsting, se d. o.). – Val anordnas
och förrättas af därtill bestämda valstyrelser, som
kunna vara kommunala myndigheter, statsämbetsmän eller
väljarkårens ordförande. – Vals giltighet kan pröfvas
dels i besvärsväg hos vederbörande ämbetsmyndighet
(svenska riksdagsmannavals hos Regeringsrätten, se
d. o.), dels, då det gäller val af folkrepresentant,
af den kammare, till hvilken valet skett. – Vanligen,
men ej alltid, sammanfaller rätten att väljas,
den s. k. passiva valrätten, med rätten att välja,
den s. k. aktiva. Den senare kan vara mera inskränkt,
t. ex. då väljare måste vara bosatta inom valkretsen
eller valdistriktet, men ej den, som skall väljas. Hos
oss är detta särskildt fallet vid val till Första
kammaren, då valbarheten är utsträckt till hela
riket. Annars är det vanliga, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
