Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 347-348 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaillant, Jean Foy - Vaillant, Sébastien - Vaillant, Jean Baptiste Philibert - Vaillant, Édouard Marie - Vaimanika’erna - Wain, William - Vainaja - Waingapoe - Wainio, Edvard August (Lang)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till hans förnämsta arbeten räknas Numismata
imperatorum romanorum præstantiora (1674; ny
uppl. 1743), Numismata ærea imperatorum (1688—97) och
Historia Ptolemæorum Ægypti regum (1701).


Vaillant [vajã’], Sébastien, fransk läkare och
botanist, f. 26 maj 1669 i Vigny (Seine-et-Oise),
d. 26 maj 1722 i Paris, började 1688 verka som
läkare, öfvergick 1691 till botanikens studium under
Tournefort och blef efter denne föreståndare för
Jardin des plantes i Paris och professor 1708. Han
skref Sermo de structura florum eller Discours
sur la structure des fleurs (1717; flera uppl.) och
Botanicon parisiense (postumt, utg. af Boerhaave
1727). Vissa uttalanden af V. tog Linné till stöd för
sin teori om tillvaron af kön inom växtriket, hvilket
utgjorde förutsättningen för Linnés sexualsystem.
C. Lmn.


Vaillant [vajã’], Jean Baptiste Philibert,
grefve, marskalk af Frankrike, f. 1790, d. 1872,
genomgick polytekniska skolan, blef 1809 officer
vid ingenjörkåren och deltog 1812 som kapten i
ryska fälttåget. Fången i slaget vid Kulm (1813),
frigafs han efter krigets slut (1814), men kämpade
under "hundra dagarna" (1815) för Napoleon. Tagen
till nåder af Ludvig XVIII, befordrades V. på
grund af sina förtjänster vid Algers intagande
1830 till öfverstelöjtnant och vid Antwerpens
till öfverste 1833. Efter att i fyra år ha fört
befälet öfver ingenjörtrupperna i Algeriet och
sedermera ledt en del af befästningsarbetena vid
Paris blef V. 1845 divisionsgeneral. Som general
Oudinots närmaste man ledde han belägringen af Rom
1849, då en fransk kår skulle återeröfra staden åt
påfven, och betvang staden. V. blef 1851 marskalk
samt var 1854—59 krigsminister och under italienska
fälttåget (1859) generalstabschef. Som minister
för det kejserliga huset (sedan 1860) inlade han
stora förtjänster om den dramatiska litteraturen
och de sköna konsterna. Efter revolutionen
1870 drog V. sig för en tid undan till Spanien.
C. O. N.

Vaillant [vajã’], Édouard Marie,
fransk politiker, kommunard, f. 26 jan. 1840 i
Vierzon, d. 18 dec. 1915 i Paris, idkade grundliga
studier i naturvetenskap, teknologi och medicin samt
blef filos. och med. doktor, anslöt sig under en
studievistelse i Heidelberg till Internationalen,
deltog i Lausannekongressen 1867, återvände vid
krigsutbrottet 1870 till hemlandet och ingick i
nationalgardet. Under Paris’ belägring spridde han ifrigt
kommunismens läror bland befolkningen, blef 26 mars
1871 medlem af Kommunen och insattes 30 mars i dess
exekutivkommission. Han blef 21 april Kommunens
undervisningsminister. V., som bl. a. hade på
sitt samvete ytterst våldsamma maningar i
"L’Officiel" till "tyrannmord", flydde efter Kommunens
fall (maj 1871) till London och dömdes
1872 in contumaciam till döden som medbrottslig i de
mord på gisslan Kommunen föröfvat. Efter amnestien
1880 återkom V. till Paris och återupptog där genast
sin revolutionära propaganda, bl. a. i den af honom
och Blanqui utgifna tidningen "Ni Dieu ni maître".
Han valdes 1884 till led. af municipalrådet och
föreslog där bl. a. konfiskering af obebodda våningar
för hemlösa medborgares räkning samt uppläggning
af fonder för understöd åt arbetslösa. V.
bekämpade lifligt boulangismen, ledde från
1888 socialisttidningen "L’homme libre", sökte
1888 och 1889 förgäfves bli vald till deputerad,
men valdes 1893 i en Parisvalkrets, som han
sedan representerade till sin död. I parlamentet
uppträdde V. i allmänhet ganska moderat och tog
mest till orda i frågor om hygien och arbetarskydd.
Han vann en aktad ställning i de många utskott han
tillhörde och var som kammarens äldste socialist
flera gånger sitt partis demonstrationskandidat till
posterna som kammarens och republikens president.
Kammarpresidenten Deschanel egnade 21 dec.
1915 den gamle kommunardens minne en varm
hyllning för hans idealistiska öfvertygelsetrohet.
V. S—g.

Vaimanika’erna, ind. relig.-hist. Se Jaina.

Wain [ωe͡i’n], William, dansk ingenjör af engelsk
härkomst, f. 31 mars 1819, d. 1 maj 1882, arbetade
i sin ungdom i England, kom 1848 till Danmark,
där han gjorde god tjänst vid örlogsvarfvets
utveckling, och var 1862—68 underdirektör vid
detsamma och 1870 teknisk rådgifvare. Han kom
därunder tidigt i beröring med storfabrikanten
Burmeister och blef 1872 meddirektör i Burmeister
& Wains mekaniska verkstäder (se d. o.) och
skeppsbyggen. W. gjorde sig särskildt bemärkt för
sina hög- och lågtrycksmaskiner för ångbåtar 1860.
E. Ebg.

Vainaja. Se Mytologi, sp. 168.

Waingapoe. Se Soemba.

Wainio [va’jniå], Edvard August (heter urspr. Lang),
finländsk botanist, f. 3 aug. 1853 i Pieksämäki,
blef student 1870, filos. kandidat 1877 och
licentiat 1878 samt var docent i botanik vid
Helsingfors’ universitet 1880—1906. Efter att
ha verkat som skollärare på olika håll och varit
uppförd på förslag till professuren i botanik vid
nämnda universitet 1891 beklädde W. 1891—1918 olika
befattningar inom censurinstitutionen ända till 1918,
då censurinstitutionen slopades. Redan vid unga år
en intresserad botanist, bereste W. olika delar af
Finland samt undersökte flera somrar gränstrakterna
mellan norra Finland och Ryssland. 1880 deltog han
i en expedition till västra Sibirien, 1885 gjorde
han exkursioner i Brasilien. W. specialiserade sig
som lichenolog. Af vetenskapliga skrifter framstå
som omfattande och betydande Monographia Cladoniarum
(1887—97) och Étude sur la classification naturelle et
la morphologie des lichens du Brésil (professorsspec

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>