Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaccin, Vaccinämne, Ympämne - Vaccination
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För skyddskoppympningen nyttjas animal
vaccin l. lymfa, sällan s. k.
humaniserad vaccin (se om dessa Vaccination I,
sp. 207). Urspr. härstammar all vaccin (af
lat. vacca, ko) från koppustler hos kor. (Jfr
dock sp. 209, A. 2.) Retrovaccin kallas ympämne
vunnet ur koppustler, som alstrats hos kalfvar, på
hvilka företagits återympning af humaniserad vaccin
(retrovaccination). — 2. I allmännare betydelse ett
virus, hvars inympning hos djur eller människor medför
oemottaglighet för en viss infektionssjukdom. Se
Vaccination II. Om bovovaccin se sp. 210 och om
sensibiliserad vaccin sp. 212.
Vaccination [vakksi-], med., i inskränkt och egentlig
mening ympning med skyddskoppor, skyddskoppympning,
hvilken företas med ympämne, vaccin, urspr. hämtad
från ko (lat. vacca), som skyddsåtgärd mot smittkoppor
(se om dem Koppor); i vidsträckt bemärkelse
skyddsympning äfven mot andra infektionssjukdomar än
smittkoppor.
I. Vaccination i inskränkt mening,
skyddskoppympning. Redan forntidens läkare hade
iakttagit, att de flesta människor, som en gång
haft smittkoppor, högst sällan för andra gången
angrepos af sjukdomen. Denna iakttagelse låg
till grund för åtgärden att afsiktligt föra barn
i närheten af koppsjuka, för att, därest barnen
öfverlefde sjukdomen, så tidigt som möjligt göra dem
oemottagliga för deras återstående lif. Ett väsentligt
framsteg innebar en redan ett par årtusenden före
vår tidräkning i Kina och Indien använd metod,
nämligen en afsiktlig inympning af koppgift på
friska. 1714 blef genom grekiske läkaren Timoni
i Konstantinopel uppmärksamheten riktad på denna
i Orienten allmänt använda metod. Dåv. engelska
sändebudets i Konstantinopel gemål lady Montague,
som hade fått kännedom om de gynnsamma
resultaten af denna ympning, lät 1717 och 1721
ympa sina egna barn med koppgift och gjorde
därigenom metoden känd i England. Inokulationen
l. variolationen (af lat. <i>variolæ,<i> smittkoppor),
såsom denna metod benämnes, pröfvades därefter
i England på sex till döden dömda förbrytare,
hvilka utan skada öfverlefde ympningen. En af dem,
som fördes tillsammans med koppsjuka, blef icke
angripen. Äfven hos sex barnhusbarn visade sig
variolationen lika gynnsam. Efter sålunda gjord
erfarenhet ympades den engelska konungafamiljens
barn samt sedermera barnen till Englands förnämare
familjer. Från England blef variolationen känd i
Frankrike och i Tyskland. På grund af de betydande
kostnaderna blef den möjlig endast för de mera
välsituerade samhällsklasserna. Icke alltid förlöpte
dock variolationen utan fara för lifvet. Dödligheten
växlade mellan 0,3—2 proc., och många ympade blefvo
sjuka för hela sitt återstående lif. Det var dock
icke så mycket den direkta fara, som variolationen
medförde för den ympade, hvilken bragte variolationen
i misskredit, utan fastmer den omständigheten,
att de ympade kunde öfverföra kopporna på friska,
hvilka i sin tur blefvo smittohärdar för många nya
sjukdomsfall. Detta gjorde, att man trots förbättrade
tekniska metoder alltmer öfvergaf variolationen. Redan
i slutet af 1700-talet var den i flera länder i
lag förbjuden. Vid denna tidpunkt framlade engelske
läkaren E. Jenner (se denne) resultaten af sina undersökningar öfver
skyddsympning mot smittkoppor medelst kokoppor,
kokoppympning. Redan långt före Jenner hade man gjort
den iakttagelsen, att personer, som tillfälligtvis
ådragit sig kokoppor, visade sig vara skyddade mot
smitta med människokoppor. Sålunda hade man i både
England och Tyskland gjort den erfarenheten, att
personer, som vid kreaturens mjölkning infekterade
sig och fingo utslag på händerna, sedermera icke
angrepos af smittkoppor liksom ock, att variolationen
icke slog an på dem. Den första företagna ympningen
med kokoppor utförde en engelsk arrendator Jesli
på sin hustru och sina barn 1774. I Tyskland
ympade skolläkaren Plett 1791 kokoppor å tre barn,
äfvenledes med framgång. Jenner hade, innan han i
tryck framlade resultaten af sina vaccinationsförsök,
sedan 30 år tillbaka idkat studier öfver kokoppornas
skyddskraft. Sålunda företog han inympning af
smittkoppor på personer, som förut ådragit sig
kokoppor. Variolationen slog fel hos dessa personer,
som äfvenledes voro oemottagliga för smittkoppor. 1796
företog Jenner sin första vaccination, i det han
ympade en åtta år gammal gosse med lymfa från
kokoppor på en mjölkerska. En sex veckor senare
företagen variolation på gossen visade sig utan
verkan. Under de följande två åren företog Jenner
ytterligare vaccinationer och pröfvade skyddsvärdet
af från människa erhållen lymfa, kopplymfa, genom fem
generationer. Först härefter, 1798, offentliggjorde
han resultaten af sina vaccinationsförsök i en liten
skrift (se Jenner), som öfversattes till alla kända
kulturspråk; knappast någonsin har ett vetenskapligt
arbete väckt större uppseende och intresse än denna
skrift. I flera länder infördes inom de närmast
följande årtiondena i lag påbjudet ymptvång. —
I Sverige hade 1756 variolationen införts och
bedrefs sedermera i afsevärd utsträckning ända
till slutet af århundradet. Särskilda anstalter
härför inrättades i landets större städer. 1801
infördes Jennerska vaccinationen af professor
E. S. Munck af Rosenschöld (se denne) i Lund
med flera läkare. Vaccinationen vann hastigt stort
förtroende och syntes i hög grad gynnsamt påverka
smittkoppepidemierna. Fr. o. m. 1810 utöfvades den
allmänt i Sverige ej blott af läkare, utan äfven af
klockare och präster, och 1815 blef den i lag påbjuden
som obligatorisk.
Till en början trodde man, att vaccinationen lämnade
ett varaktigt skydd, men det visade sig småningom,
att en enda vaccination icke lämnade skydd för
hela lifvet. Redan Jenner själf hade gjort denna
erfarenhet. Personer, som vaccinerats längre tid
tillbaka än tio år, äro icke längre tillräckligt
skyddade. Därför har man rekommenderat och äfven
påbjudit förnyad vaccination (revaccination)
efter loppet af omkr. tio år. Men äfven efter
införandet af revaccinationen har det af och till
visat sig, att vaccinerade ej sällan insjukna
i smittkoppor och att dessa äfven kunna förlöpa
svårt, därest tidpunkten för ympningen ligger längre
tillbaka. Däremot har dödsfall i smittkoppor hos
flera gånger vaccinerade visat sig inträffa sällan.
Öfver 90 proc. af alla människor äro dock de första
åren efter företagen vaccination oemottagliga
för smittkoppinfektion. Likaledes kan det anses
säkerställdt att efter vaccinationens obligatoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
