Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V - W6 - V. A. - v. a. - Va - Vaabenbrödre, De danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställningar ur sig utvecklade ett w, t. ex. isl. hvat,
"hvad" (sanskr. kad, lat. quod), sv. kvinna
(grek. gyne), ehuruväl den på sådant sätt uppkomna
förbindelsen hw i några fall senare försvann
genom att öfvergå till f, t. ex. got. fidwor,
"fyra" (lat. quatuor), ty. wolf, "ulf"
(sanskr. vṛkas). Emellertid var det gamla w-ljudet
i det stora hela väl bevaradt vid den tid, då de
nordiska språken afsöndrade sig från de öfriga
germanska. Däri inträdde dock under vikingatiden en
genomgripande förändring, i det att w då spårlöst
försvann öfverallt utom före vokalerna a, e, i,
å, ä samt före r, följdt af någon annan än dessa
vokaler; jfr t. ex. sv. ord, ull med ty. wort,
wolle (och sv. rota med angls. wrótan). Och ej
heller i återstående ställningar blef w långvarigt,
enär det i de flesta nejder snart nog öfvergick till
den labiodentala frikativan v; jfr t. ex. sv. vinna,
da. vinde med eng. win och dalmålets winna, sv. sparf
[sparv] med eng. sparrow. Undantagsvis öfvergick
det i sv. mellan vokaler till g, t. ex. snöga
(isl. snióva), jfr snö, en öfvergång, som inträdt
äfven i de fall, då fornsvenskan insköt ett
oursprungligt w mellan o och en följande vokal,
t. ex. redobogen för äldre -boen, trogen för troen
o. d. — Det eller de indoeuropeiska v-ljuden äro
sålunda endast jämförelsevis sällan (och vanligen
blott i ordens början) bevarade uti de nutida
nordiska språken. Då dessa språk icke dess mindre
äro ymnigt försedda med v-ljud, så äro dessa alla
af yngre datum. Genom den s. k. ljudskridningen
(se d. o.) öfvergick nämligen den indoeuropeiska
"aspiratan" bh i urgermansk tid till bilabialt
frikativt v, t. ex. isl. Niflheimr, "dimhemmet"
(jfr sanskr. nábhas, "moln"); dock inskränktes
dettas förekomst senare därigenom, att det i alla
germanska språk öfvergick till b i ordens början
och efter m, t. ex. sv. bära (sanskr. bharāmi),
isl. kambr, "kam" (sanskr. jambhas, "tand"), i
ty. äfven i öfriga ställningar, t. ex. nebel,
"dimma" (jfr Niflheimr). Vidare uppkom samma
bilabiala v, i ty. sedan öfvergånget till b (i
slutljud nu uttaladt p], genom den s. k. Vernerska
lagen af äldre f (uppkommet af indoeuropeiskt p
och ph) i vissa ställningar, t. ex. sv. af [av],
ty. ab (jfr grek. apó). På nordisk botten blef
samma v ännu vanligare därigenom, att hvarje f i
ställningen efter vokal, l och r under vikingatiden
öfvergick till v, t. ex. sv. greve, "grefve"
(ty. graf), ulver, "ulf" (ty. wolf), tharva,
"tarfva" (jfr ty. darf). Detta bilabiala v-ljud
utbyttes tämligen snart nästan öfverallt i Norden
mot labiodentalt, såsom vi nu uttala det. — De
förluster, som detta oursprungliga v-ljud lidit
inom de nordiska språkens område, äro jämförelsevis
obetydliga. Redan i urnordisk tid bortföll det inuti
ord före u, t. ex. isl. haukr (fhty. habuh, nu
habicht), "hök", fsv. siu (got. sibun, ty. sieben),
"sju". Senare öfvergick det före s och t till f,
t. ex. sv. lifstid, haft, jämförda med lif [liv]
och hafva [hava]. Karakteristiskt för svenskan i
motsättning mot danskan är det omkr. 1300 skedda
utbytet af förbindelsen vn mot mn, t. ex. hamn
(da. havn), sömn (da. sövn) o. s. v. Sällsynt i
sv. och väl från vissa dialekter stammande är såväl
öfvergången från v till g efter u, t. ex. sv. stuga
för fsv. stuva (ty. stube), som den motsatta från g
till v i t. ex. sv. kufva (isl. kúga), hötjufva jämte
-tjuga. Denna sistnämnda utveckling är däremot mycket talrikt
representerad i da., där den regelbundet visar
sig efter hårda vokaler, t. ex. mave, "mage", plov,
"plog", due (för duve), "duga", o. s. v. Slutligen må
blott nämnas, att v i nsv. bortfallit i några mycket
brukliga och vanligen obetonade ord, t. ex. bli(fva),
ha(fva), hade (da. havde), ge jämte gifva, Ola jämte
Olof.
Ad. N—n.
Som fornromerskt taltecken är V = 5, V = 5,000. — I
latinska inskrifter och handskrifter är V förkortning
för Valerius samt (v.) för vale (farväl), venerabilis
l. venerandus (vördnadsvärd), verba, verbum (ord,
verb), versus (emot), vestalis (vestal), vester
(er, eder), victor (segrare), victoria (seger),
victrix (segrarinna), vidua (änka), vir (man),
virgo (jungfru), vivas (lefve du!), vivus (lefvande,
under sin lifstid), vixit (lefde), volo (jag vill),
votum (se d. o.), vovit (lofvade, voterade), uti
(såsom). Se vidare förkortn. under U. Dessutom är v
i böcker och skriftliga handlingar förkortning för
lat. verte (vänd!, näml. bladet), vice (se d. o.),
vide (se!), vidi (jag har sett). — På äldre franska
mynt betecknar V myntningsorten Troyes och W Lille. —
Som kemiskt tecken är V = vanadin (vanadium), W =
volfram, i fysiken och elektrotekniken = måttenheten
volt. — Framför tillnamn är v. = van, von (se dessa
ord). — Som musikaliskt förkortningstecken kan v
betyda it. violino, voce (röst, stämma), volti
(vänd! näml. bladet). — På kompassen betecknar
W eng. west, väster. — Dessutom brukas v. som
förkortning för verb, vers, vokativ, volym, vänd!,
vänster, väster, västlig.
W6, ordenssällskap, stiftadt 13 febr. 1851 i
Göteborg af konsulatsekreteraren August Paulin
m. fl. och med dotterloger i Norrköping (1856),
Stockholm (1859), Sundsvall (1864), Örebro (1868),
Kristinehamn (1869), Härnösand (1881), Örnsköldsvik
(1890), Halmstad (1891), Luleå (1897) och Malmö
(1913). Sällskapet afser nytta (hjälp och understöd
åt föreningsmedlemmar samt deras anhöriga) och nöje
(glada samkväm med ceremonier). Stockholmslogen,
den största, med en utmärkt sångkör af omkr. 40
och en orkester af 12 ordensmedlemmar, har till
styrande mästare haft handlanden F. A. Bergqvist,
författaren Fr. Hedberg, grosshandlaren J. Johansson,
teaterdirektören A. Warberg och generalkonsuln
K. F. Hagström. Dess fonder stiga till öfver 225,000
kr., och understödsbeloppet uppgår årligen till öfver
4,000 kr. Jfr Ordenssamfund.
V. A., förkortning för lat. vixit annos..., lefde
... år.
v. a., förkortning för lat. verbum activum, aktivt
verb.
Va, officiell amerikansk förkortning för staten
Virginia.
Vaabenbrödre [våb-], De danske, da. (De danske
vapenbröderna), en 1859 stiftad förening af män,
som deltagit i kriget 1848—50, med dubbelt ändamål:
att hålla minnena från kriget i ära och därmed stärka
fosterlandskärleken, befordra sammanhållning mellan
medlemmarna samt vidare att lämna hjälp åt behöfvande
vapenbröder och dess änkor. Filialföreningar
upprättades landet rundt (1909 var deras antal 157),
dock med gemensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
