Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring (Emigration)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emigrerade sammanlagdt 13,000 personer därifrån,
1851—60 öfver 32,000, 1861 redan 9,000, och från
1866 har en beständig massutvandring egt rum. 1869
var antalet 18,000, men frampå 1870-talet inträdde äfven
i Norge en hvila. En ny utvandringsperiod tog sin
början 1879. Antalet emigranter steg 1882 till öfver
28,000 (en i förhållande till folkmängden ofantligt
hög siffra). Norges utvandring har proportionsvis till
folkmängden varit starkare än Sveriges. En nedgång
inträdde 1894. Under innevarande årh:s första årtionde
var medeltalet omkr. 19,000 årligen. Finland hade
länge endast ringa utvandring att uppvisa (åtminstone
enligt de officiella siffrorna). 1886—90 utvandrade
omkr. 4,400 om året, på 1890-talet årligen 6,000;
sedermera kanske 15,000 årligen.
I Sverige var årliga antalet utvandrare obetydligt
före 1850 (det beräknas för 1816—50 till i medeltal
300 årligen). Sammanlagda antalet för 1850-talet
var 29,000 (de nyupptäckta guldländerna lockade då
många öfver Atlanten). 1860 hade utvandringen nästan
upphört, men 1861 börjar ett jämnt stigande. 1867
nåddes siffran 10,000, och därefter börjar en
massutvandring, till följd af två missväxtår:
1869 voro utvandrarna ej mindre än 40,000. De
"goda åren" på 1870-talet verkade en nedgång:
1874—78 till årligen 7—10 tusen (många sökte sig
då till andra länder än Nord-Amerika, ty där rådde
1873—75 en svår kristid). 1879 års svenska utvandring
visar en plötslig stegring till öfver 17,000, och de
följande åren svällde den ännu mera, 1882 till öfver
50,000. Därefter skedde en återgång, men 1887 och
1888 var antalet ånyo uppe öfver 50,000. Ännu 1893
öfversteg det 40,000, men sjönk 1894 till 13,000
och höll sig de följande åren under 20,000. 1900—03
inträder en ny ansvällning; det sistnämnda året
nådde den redovisade utvandringen i det närmaste till
40,000. Sedermera har den hållit sig vid omkr. 20,000
årligen (under Världskriget åtskilligt mindre). Af de
258,000 personer, som utvandrade 1901—10, begåfvo sig
omkr. 223,000 till Amerika, Af de återstående 35,000
foro 13,000 till Danmark, 10,000 till Norge, 5,000
till Tyskland, 3,000 till Finland och Ryssland. En
icke obetydlig del af dessa vände tillbaka. Från
Finland och Ryssland pläga regelbundet komma flera
personer än de, som utvandrat, och öfver hufvud
har folkbytet med europeiska länder under nämnda
årtionde medfört för Sverige ett öfverskott,
hvilket förut icke inträffat. Af Amerikafararna
däremot återvände blott en femtedel (i äldre tider
endast omkr. 6 proc.). Oftast är utvandringen från
städerna större än från landet. Man försöker först
sin lycka i staden och utsträcker något år senare
färden till Amerika. Utvandringen beröfvar årligen
de svenska städerna omkr. 5 pro mille af deras
folkmängd. Utvandringen har äfven framträdt med
mycket olika styrka i olika delar af landet. Under
1880- och 1890-talen var utvandringen ofantligt stor
från Småland, Värmland, Dal, Västergötland, Halland
och i allmänhet från sydvästra Sverige, mindre från
Mälarlandskapen och obetydlig från Norrland. Vid
början af 1900-talet blef utvandringen äfven från
Norrland betydande, och olikheterna mellan de skilda
landsdelarna i fråga om emigrationens intensitet
framträdde icke fullt så skarpt som förut.
Fortfarande har dock förefunnits rätt stor ojämnhet
i detta afseende. 1901—10 var utvandringstalet,
d. v. s. årliga antalet utvandrare på 1,000 inv. af
medelfolkmängden, i Hallands och i Värmlands län
8 eller något däröfver, medan det i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län ej
steg till 2. Räknadt efter emigranternas olika
yrken, ha i Sverige under årtiondet 1901—10 de
emigrerande, familjemedlemmarna inräknade, varit:
28,000 tjänstehjon, 10,000 hemmansegare, 40,000
hemmansegarsöner och -döttrar, 10,000 jordtorpare
och deras söner, 12,000 öfriga jordbruksarbetare,
34,000 arbetare af obestämdt slag, 66,000
tillhörande industrien, 16,000 handlande och
sjöfarande o. s. v. Under de allra sista åren har
jordbruksgruppen varit mindre talrikt företrädd
än industrigruppen. Familjer med barn bildade på
1860-talet nära hälften af utvandrarskaran, men numera
knappt 30 proc. Vuxna ogifta män bilda 40 proc. af
totalsumman, vuxna ogifta kvinnor 30 proc. Den
sistnämnda gruppens emigration är mera konstant än
den öfriga utvandringen. Starkast är utvandringen,
hvad båda könen beträffar, inom den yngre medelåldern,
framför allt åldern 15—30 år. Mot 1,000 män bland
de svenska utvandrarna svarade på 1860-talet blott
736 kvinnor, på 1890-talet ej färre än 970, åren
1906—15 åter blott 789. Enstaka år har kvinnornas
antal öfverstigit männens. — Det förhållandet,
att utvandringen företrädesvis hämtar sina bidrag
från vissa åldrar och ett visst kön och lämnar
andra befolkningsgrupper jämförelsevis orörda, kan
lätt tänkas åstadkomma en rubbning i befolkningens
sammansättning. Hvad proportionen mellan könen
beträffar, har dock densamma blifvit vida mindre
rubbad, än man skulle ha väntat; orsaken härtill är,
att efter utvandringens uppträdande fördelningen
mellan könen både bland de födda och bland de
aflidna ställt sig fördelaktigare för mankönet
än fordom. Utvandringen kan därför sägas snarare
ha hejdat den förut pågående utjämningen mellan
könen än förökat kvinnkönets öfvervikt. Starkare
är rubbningen i fråga om åldersförhållandena, dock
äfven här ej så genomgripande som man möjligen kunde
förmoda. När utvandringen blifvit en konstant faktor
i befolkningsrörelsen, gruppera öfriga förhållanden
sig småningom därefter, och ett nytt jämviktsläge blir
funnet, i enlighet med "kompensationslagen". Därvid
tillgår ungefär på följande sätt. Först blir
ungdomsgruppen fåtalig. Då minskas naturligen
äfven födelsetalet (nativiteten), så att den
yngsta barnaåldern blir proportionerlig till
ungdomsgruppen och den första medelåldern. Eftersom
utvandringen är tämligen ringa under barnaåldern,
bli de urspr. undertaliga barnakullarna relativt
fulltaliga, innan de uppnått 15 års ålder, ja ofta
nog öfvertaliga, och ge då i sin ordning upphof
till en ny emigration. De äldsta grupperna, som
föga beröras af utvandringen, bli ock öfvertaliga,
men de utgöra endast en jämförelsevis liten bråkdel
af befolkningen. Emellertid är i Sverige, såväl
till följd af utvandringen som af andra orsaker,
antalet åldringar utomordentligt stort, hvilket
gör fattigvård och ålderdomsförsäkring till mycket
svårlösta problem i vårt land. Det stora flertalet
svenska (och finska) Amerikafarare inskeppar sig i
Göteborg (smärre troppar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
