Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utlämning (Extradition) - Utlämningslagar - Utländsk dom - Utlängan - Utlänning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i negativ riktning bindande för regeringsmyndigheten.
Den domstol, som enligt svenska lagen skall pröfva
utlämningsfrågor, är Högsta domstolen. I öfrigt ges
numera i utlämningslagarna en mängd detaljföreskrifter
om sättet för utlämningsärendenas handläggning (se
svenska lagen §§ 14–26). De viktigaste gällande
svenska utlämningstraktaterna äro: med Ryssland
(1860), Portugal (1863), Italien (1866 och 1878),
Österrike (1868), Frankrike (1869 med tillägg genom
ministeriella noter 1910 och 1912), Belgien (1870
och 1877), England (1873 med tillägg 1907), Tyskland
(1878), Spanien (1885), Förenta staterna (1893),
Holland (1895), Norge (1907) och Danmark (1913).
Ett särskildt regleradt specialfall af utlämning är
utlämning af förrymda sjömän. Fartygsbefälhafvare
eller vederbörande lands konsul å stället framställer
i detta fall begäran om rymlingens hämtning eller
återsändande, och de främmande lokala myndigheterna
på platsen lämna härtill handräckning. Dylik
utlämning är stipulerad i ett flertal traktater,
men medges äfven eljest allmänt af vederbörande
länders myndigheter, i England dock endast i fråga
om rymning från handelsfartyg. Förutsättning för
denna förenklade procedur är dock, att rymningen
skett på den ifrågavarande statens territorium;
i annat fall måste utlämningsärendet handläggas i
vanlig ordning, och utlämning beviljas i så fall
enligt allmänna regler icke, då fråga är om rymning
eller undanhållande från krigstjänst. Jfr Utvisning.
N. S—g.
Nyare tiders ryktbaraste utlämningsfråga är
ententemakternas kraf, i verbalnot 15 jan. 1920
till holländska regeringen, på förre tyske kejsaren
Vilhelm II:s utlämning och holländska regeringens
svar därpå. Ententen anförde som stöd för sin
anhållan att, om kejsaren stannat i Tyskland, tyska
regeringen enl. artikel 228 i Versaillesfreden
varit förpliktad att utlämna honom, och den gaf
uttryck åt den åsikten, att Nederländerna ej skulle
uppfylla sina internationella förpliktelser, om de
vägrade att ansluta sig till makterna för att främja
eller åtminstone icke hindra, att de missgärningar
bestraffades, som mot folkrätten begåtts under kriget
af tyska myndigheter och för hvilka kejsaren vore
åtminstone moraliskt ansvarig. I sitt svar påpekade
nederländska regeringen, att den ej tillhörde
de fördragsslutando parterna och således ej var
förpliktad af fredsfördraget. Den kunde ej erkänna
andra plikter än dem, som härflöto ur Nederländernas
lagar och nationella traditioner, men hvarken de förra
eller de senare, hvilka af ålder gjort riket till en
tillflyktsort för dem, som legat under i nationella
konflikter, tilläto regeringen att tillmötesgå
makternas anhållan.
Utlämningslagar, jur. Se Utlämning.
Utländsk dom är i regel verkställbar blott i det land,
där den getts. Detta gäller obetingadt om straffdom,
för hvars verkställande väl utlämning kan ske, men
som aldrig direkt verkställes i annat land. Däremot
kan utländsk civildom under olika förutsättningar
bli exigibel äfven i annat land vare sig efter
eller oberoende af särskild pröfning af dess
myndigheter. I Sverige är enligt traktat af 1861 med
Danmark verkställighet af dansk dom genom utmätning
möjlig, och likaså kan i vissa fall utrikes
utdömd rättegångskostnad enligt lag 6 mars 1899
och k. kung. 5 maj s. å. exekutivt uttagas i Sverige
äfvensom enligt lag 22 nov. 1907 utländsk dom i
anledning af internationella godstrafikkonventionen,
sedan den blifvit af Svea hofrätt stadfäst, här i
riket verkställas. Huruvida utländsk dom i öfrigt
kan erhålla verkningar i annat land såsom laga kraft
vunnen fastställelseakt, hvarigenom en res judicata
uppstår, är omtvistadt.
Rld.
Utlängan, sydöstligaste ön i Karlskrona skärgård,
tillhörande Torhamns socken, Blekinge län. Ön är
nära 3 km. lång och 1,5 km. bred, låg och kal,
så att på afstånd dess byggnader tyckas resa sig
direkt ur hafvet. På södra udden äro ett fyrtorn,
en stormvarningsstation och en lifräddningsstation.
N. H—m.
Utlänning, främmande stats undersåte. Utlänning
medges i allmänhet, med få inskränkningar, hvilka
lagstiftningen söker genom internationella fördrag
alltmera minska, åtnjutande af privaträttigheter på
jämlikhetsfot med statens egna undersåtar. Afvikelser
därifrån anses ej böra komma i fråga i annat
fall, än att den stat, hvars medlem främlingen
är, ej iakttar motsvarande jämlikhet. Så är
förhållandet med den rätt till afdrag å arf,
som tillfaller utlänning, eller å förmögenhet,
som han öfverflyttar till utlandet, hvilken rätt
(jus detractus, droit d’aubaine, se Hemfallsrätt)
staterna förr tillerkände sig. Denna afgift är numera
fördragsenligt afskaffad i de flesta stater (svenska
undersåtar äro på grund af traktater befriade därifrån
i de flesta länder). I afseende på utlännings rätt
att förvärfva och besitta fastighet eller att, utan
att vara domicilierad, drifva näring samt anlägga
industriella verk och kommunikationsanstalter kunna
särskilda villkor vara föreskrifna. Hvad offentliga
rättigheter angår, tillkomma dessa däremot i regel
icke främlingar. Staten eger att bestämma, om och huru
länge en främling må tillstädjas rättighet att i riket
vistas. Såvida ej staten är bunden af fördrag, eger
den utvisa i riket sig uppehållande främlingar en och
en i sänder eller i massa. Hvarje stat utvisar därför
lösdrifvare, tiggare och förbrytare, och då hvarje
person måste ha en stat till hemland, hvarifrån han
ej må kunna annat än i bestraffningsväg utvisas, eger
staten att återsända vårdnadsbehöfvande och andra till
deras hemland. Äfven den, som genom sitt uppträdande
stör allmänt lugn, må utvisas. Likaså den, som,
där sådant erfordras, ej förskaffat sig rätt att som
utlänning fortfarande vistas inom en stat och åtnjuta
därmed förenade förmåner. Under uppehållet i en stat
är utlänning underkastad dess straff- och polislagar
äfvensom civillagar, om han vill förvärfva sig eller
på annan öfverlåta någon rättighet, likasom äfven
dess jurisdiktion med därtill hörande exekutiva makt,
därest icke exterritorialitet (se Exterritorialrätt),
fördrag eller sed grunda undantag. Äfvenledes kunna
särskilda skyldigheter eller förmåner bestämmas
för främlingar med afseende på rättsbehörighet och
rättegångsförfarande, särskildt i afseende på sättet
för rättsanspråks styrkande, säkerhets ställande
m. m., hvarom den privatinternationella rätten
närmare bestämmer. Enär främlingar i allmänhet ej
äro delaktiga af medborgarnas offentliga rättigheter,
äro de ej underkastade statens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
