Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 83-84 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ussing, 2. Werner Jasper Andreas - Ussing, 3. Johan Louis - Ussing, 4. Stefan Peter Johannes Hjort - Ussing, 5. Henry - Ussing, 6. Niels Viggo - Ussing, 7. Karl - d’Usson l. Dusson - Ussun-Ada

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därefter i kansliet. Han skref 1847 en kort, prisbelönt
framställning af De danske landboforhold och blef
s. å. assessor i landsoverretten i Viborg. 1848–53
var U. medlem först af den grundlagstiftande
riksförsamlingen och sedan af folketinget, inom
hvilket han slöt sig till det nationalliberala
partiet. 1854–64 var han appellationsretsråd
i Flensburg, 1864–73 assessor i Höjesteret och
därefter direktör i nationalbanken. 1866 blef
U. konungavald medlem af landstinget, där han
utförde ett betydelsefullt arbete och intog en
mycket själfständig politisk ställning. 1868–77
deltog han i processkommissionen. Vid Köpenhamns
universitets 400-års jubileum 1879 kreerades U. till
hedersdoktor. – 3. Johan Louis U., den föregåendes
broder, filolog, f. 10 april 1820, d. 28 okt. 1905,
blef filol. kandidat 1842 och tog magistergraden
1844. Han reste därefter under två år uti Italien,
Grekland och Turkiet, företrädesvis studerande
konstarkeologi. 1847 blef han lektor samt var
1849–95 professor vid universitetet i grekisk och
romersk filologi och 1877–96 provst (föreståndare)
för Regensen (se d. o.). Hans viktigaste filologiska
arbete är en kritisk och exegetisk upplaga af Plautus’
komedier (5 bd, 1875–87), som han vunnit stort
erkännande för. Därtill slöt sig en afh. om den yngre
attiska komedien och dsss latinska bearbetare, Plautus
och Terentius (1875). Vidare vår U. Madvig behjälplig
vid utgifningen af Livius (1861–66). U. författade
också en grekisk-romersk metrik (1893) samt flera
afh. om grekernas och romarnas privatlif. Af större
vikt äro dock hans konstarkeologiska arbeten. Redan
1849 lämnade han viktiga bidrag till förklaringen
af Parthenons byggnadsförhållanden; senare följde
bl. a. afh. om den grekiska pelarbyggnadens
utveckling (1894) samt om Vitruvius’ "De
architectura" (1896), som äfven föreligger i
en engelsk upplaga (1898), och om gräfningarna i
Pergamon (1897; öfv. till ty.). Slutligen skref
U. en biografi öfver konsthistorikern N. L. Höyen
och utgaf hans skrifter (3 bd, 1871–76). På sin
80-årsdag (1900) hedrades han med en festskrift
af danska arkeologer och filologer. – 4. Stefan
Peter Johannes Hjort U., den föregåendes kusin,
skulptör, f. 1828 i Ribe, d. 1855 i Köpenhamn,
studerade för H. V. Bissen och vid konstakademien. Han
utförde klassiska, bibliska och realistiska ämnen,
Barn, som fångat en krabba, En man vattnar en häst
(brons, 1853) och reliefen Barnamordet i Betlehem
(tillhöra konstmuseet), statyetterna Balder och Nanna
(Hirschsprungska museet), statyetten Badande flicka
(1854; Glyptoteket). Samma år, som han dog, vann han
pris för En fiskargosse. Hans tidiga död afbröt en
mycket lofvande konstnärsbana. – 5. Henry U., son till
U. 3, präst, f. 2 juli 1855, blef 1877 teol. kandidat
och 1883 teol. licentiat, 1882 kyrkoherde i Veilby
i närheten af Aarhus och förflyttades 1891 till den
af Karl Jacobsen uppförda Jesuskyrkan i Valby, där
han, som är en utmärkt predikant, samlade talrika
åhörarskaror; härifrån befordrades han 1915 till
Vorfruekirken i Köpenhamn som stiftsprovst (domprost)
i Själlands stift. Han är en af ledarna för den inre
missionen och har i denna egenskap ifrat mycket för
Köpenhamns kyrkliga angelägenheter samt är sedan 1911
ordf. i Det kirkelige landsforbund, som starkt
häfdat folkkyrkans själfständighet emot
statsmakten. U. har skrifvit bl. a. Evangelisk
sejrsgang over jorden (1902; 2:a uppl. 1908),
d. v. s. den protestantiska missionshistorien. –
6. Niels Viggo U., den föregåendes broder,
geolog och mineralog, f. 14 juli 1864, d. 23 juli
1911, blef polyteknisk kandidat 1886, studerade
1887–88 mineralogi och petrografi i utlandet, hos
W. C. Brögger (då vid Stockholms högskola), P. Groth
i München och H. Rosenbusch i Heidelberg. 1890
blef han docent i mineralogi och geologi och 1895
professor mineralogiæ vid Köpenhamns universitet och
Polyteknisk læreanstalt. U. verkade hufvudsakligen
inom det mineralogiska och petrografiska området
och egnade sig särskildt åt forskningar rörande södra
Grönlands, trakten kring Ivigtut och Julianehaab,
geologiska förhållanden. Hans hufvudarbete på detta
område, Geology of the country around Julianehaab,
Greenland (i "Meddelelser om Grönland", vol. XXXVIII,
1911), som blef färdigtryckt först efter hans
död, innehåller viktiga bidrag till lösningen
af omtvistade frågor ang. eruptivernas natur
och deras uppträngande i jordskorpan. Äfven inom
glacialgeologien arbetade U. med framgång. I Om
Jyllands hedesletter og teorierna for deres dannelse
(i "Vidensk. selsk:s oversigt", 1903) förklarade han
hedslätterna vara bildade af sand, utsköljd omedelbart
utanför inlandsisens kant, då den under det yngre
baltiska stadiet nådde sin största utsträckning; han
kunde då påvisa, att inlandsisen lämnat kvar en öfver
Jylland sammanhängande serie af moränbildningar
och angaf gränsens förlopp i de öfriga delarna af det
nedisade området, hvarigenom han bragte klarhet i våra
föreställningar om den yngre baltiska isströmmen och
dess utbredning. Danmarks geologiska förhållanden
har U. skildrat i en mästerlig kort framställning,
Danmarks geologi i almenfatteligt omrids (1899;
3:e uppl., utg. af Poul Harder, 1913). U. var
led. af Danske videnskabernes selskab (1903) och
Fysiogr. sällsk. i Lund (1905). – 7. Karl U., son till
U. 2, rättslärd, f. 22 april 1857, blef juris kandidat
1880, förvärfvade 1884 doktorsgraden med afh. Anders
Sandöe Örsted som retslærd. Han blef 1891 assessor
i kriminalrätt, öfvergick 1905 till Landsoverretten
samt blef dennas ordf. (justitiarius) 1910. 1910–20
var U. ordf. i den fasta förlikningskommissionen i
stridigheter mellan arbetsgifvare och arbetstagare
och sedan 1914 direktör för Nationalbanken. Han var
1903–07 verksam led. af nykterhetskommittén.

1–3, 5, 7. E. Ebg. 4. G—g N. 6. K. A. G.

d’Usson [dysså’] l. Dusson, markis
och grefve. Se Bonnac.

Ussun-Ada. Se Uzun-Ada.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>