Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urinorgan - Urinorganens sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
njurarna och njurbäckenet se Njurar.
Urinledarna (ureteres, uretererna) äro tvenne rör,
som leda urinen från njurbäckenet till urinblåsan. De förlöpa snedt
nedåt inåt, längs bakre bukväggen täckta af peritoneum
(bukhinnan), inträda i lilla bäckenet samt mynna i
botten (basen) af urinblåsan, genomborrande dess
vägg i sned riktning, hvilken anordning hindrar
urinens tillbakaflöde från blåsan. Väggen utgöres af
glatta muskler, dels längsgående, dels cirkulära,
samt innerst af en slemhinna, hvars epitel liknar
urinblåsans. — Urinblåsan (eller endast "blåsan",
vesica, grek. kystis) är belägen i bäckenet bakom
blygdbenet (jfr fig). Då den är tom, ligger den
tillplattad; utspännes den, blir den äggformig
och når med sin "topp" mer eller mindre högt
öfver blygdbenet, liggande omedelbart intill främre
bukväggen. Den nedre delen, som har den största
vidden, kallas basen (fundus) och gränsar mot
ändtarmen hos mannen (fig. II) och mot vagina hos
kvinnan (fig. I). En del af den öfre ytan täckes af
peritoneum. Urinrörets utträde ligger framom basen och
bildar vid stående kroppsställning den lägsta punkten
af blåsan. Väggen utgöres innerst af en slemhinna
och därutanför af flera lager glatta muskeltrådar,
som i trakten af urinrörets utträde bilda en
tjockare samling. Urinblåsan är en reservoar, som
upptar urinen från uretererna. Den kan rymma 1,5—1,8
liter. Genom en ständig kontraktion af de muskler,
som omge början af urinröret, hindras urinen att
afgå från blåsan. Denna kontraktion regleras från
ett nervcentrum, beläget i ryggmärgen. Å andra sidan
betingar blåsans utspänning en retning af sensibla
nerver i blåsväggen, hvilken retning på reflexväg
utlöser en kontraktion af blåsväggens muskulatur
och sålunda en tömning af blåsan. Det nervcentrum,
som förmedlar denna reflex, ligger i ländregionen af
ryggmärgen. Båda dessa innervationsprocesser regleras
vidare genom inflytande från stora hjärnan. En
förstöring af ryggmärgens ländregion medför förlamning
såväl af blåsans slutnings- som tömningsapparat. —
Urinröret (urethra) leder urinen från blåsan. Hos
mannen (fig. II) passerar urinröret först genom
prostata, ett kastanjeformadt organ, liggande
framför ändtarmen, omedelbart under urinblåsan,
bestående af glatta muskler och körtlar. I denna
del af urinröret mynna, förutom nämnda körtlar,
de två ductus ejaculatorii, som hvardera bilda
sädesblåsans och motsvarande sädesledares gemensamma
utförsgång. Emellan dessa mynningar ligger en annan
öppning, som leder in i en hålighet, kallad uterus
masculinus, hvilken embryologiskt motsvarar slidan
och närmaste del af lifmodern hos kvinnan. Den
närmast följande afdelningen af urinröret kallas
den membranösa. Den är belägen under blygdbågen och
bildar urinrörets smalaste del. Fortsättningen kallas
den kavernösa afdelningen. Hos kvinnan (fig. I)
är urinröret betydligt kortare än hos mannen och
ligger i främre väggen till vagina. — Urin- och
könsorganen (se d. o.) sammanfattas vanligen under den
gemensamma benämningen urogenitalorganen
(se d. o.).
E. Hgn.
Urinorganens sjukdoma.r Urethritis
är en katarr i urinröret. Den vanligaste
formen är den till de s. k. veneriska sjukdomarna
hörande virulenta (smittsamma) uretriten, äfven
kallad gonorré (se d. o.). — Striktur är en förträngning
af urinröret. Till de egentliga strikturerna
räknas endast sådana fall, där förträngningen
förorsakas af en ärrbildning i urinrörets vägg. En
sådan ärrbildning uppkommer dels efter urinrörets
sönderslitning genom yttre våld, dels vid kronisk
uretrit. En tillfällig förträngning af urinröret
kan förorsakas af kontraktion af musklerna i dess
vägg eller en ansvällning af dess slemhinna, men
dessa fall ha ej samma betydelse som de egentliga
strikturerna. Dessa medföra ett ihållande hinder
för urinens afgång. De bakom strikturen belägna
delarna af urinvägarna förändras därunder. Urinröret
vidgas; i blåsan utvecklar sig en katarr, som
längs uretererna kan fortskrida till njurbäckenet,
och slutligen angripas äfven njurarna. Omkring
den utvidgade delen af urinröret bakom strikturen
bilda sig abscesser. Urinrörets vägg genombrytes,
och urinen intränger i den omgifvande väfnaden,
ett tillstånd, som kallas urininfiltration. De
nämnda abscesserna öppna sig förr eller senare
utåt genom huden, och urinen afgår genom de på
detta sätt uppkomna urinfistlarna. De egentliga
strikturerna utveckla sig långsamt. För att upptäcka
dem samt bestämma läget och graden af förträngningen
använder man urinrörssonder, dels af halffast
gummi med en knoppformig förtjockning af ena ändan,
dels cylindriska, mot ena ändan mer eller mindre,
krökta metallstafvar af olika groflek. Föreligger
en striktur, kunna sonder, som öfverstiga en viss,
mot förträngningen svarande groflek, ej införas
genom urinröret i blåsan. Kan ingen sond införas
och är urinens afgång tillika fullständigt hindrad,
kallas strikturen impermeabel. Behandlingens uppgift
är att aflägsna förträngningen och förebygga dess
återkomst. Man har därför två metoder: dilatation
och uretrotomi. Dilatation består däri, att man
successivt inför allt gröfre sonder genom strikturen
och sålunda småningom uttänjer densamma. Man har
äfven försökt att genom "forcerad dilatation" på en
gång sönderslita den ärrbildning, som utgör hindret,
men en återbildning eger snart rum, då däremot
resultatet af den långsamma tänjningen är af längre
bestånd. Införandet af en sond möter ofta svårighet
ej allenast till följd af förträngningen, utan äfven
därigenom, att sondspetsen intränger i utbuktningar af
urinröret. Forcerar man införandet, intränger sonden
i den urinröret omgifvande väfnaden, och på detta
sätt uppkommer en s. k. "falsk väg". I dylika svåra
fall börjar man införa tarmsträngar eller smala,
elastiska sonder af kautschuk (gummi). Uretrotomi
(af grek. tome, snitt) är en operation, som afser att
dela väggen till urinröret hos mannen i större eller
mindre utsträckning. Dissekerar man sig genom huden
och underliggande väfnader in till urinröret, kallas
operationen yttre uretrotomi. En genomskärning af
urinrörsväggen inifrån kallas inre uretrotomi. För det
senare ändamålet betjänar man sig af ett instrument
kalladt uretrotom. Instrumentet, som har formen af
en urinrörssond, har en ränna, i hvilken en klinga
kan löpa. Vid införandet af instrumentet är klingan
täckt. Då den drages ut, skär den igenom de partier,
som sätta ett hinder för dess passage. Ett annat och
bättre instrument består af en smal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
