Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofrätts-
och så civilexamina (1749, 1750). Deras tillkomst
inverkade förryckande på studiernas art, i synnerhet
sedan anciennitetsprincipens införande gjort till
en nödvändighet att söka komma så fort som möjligt
från universitetet och in i statens tjänst. Brådskan
sänkte studienivån, och universitetet led däraf både
i sin verksamhet och sitt anseende. – Ehuru staten
ännu ej bidrog med ett öre, vidgades lärarantalet
under detta tidehvarf. Genom enskilda donationer
tillkommo Borgströmianska i privatekonomi (1759)
och Kalseniska i teologi (s. å.), och på riksdagens
befallning skapades 1750 en professur i fysik och
en i kemi, hvartill 1774 kom en i anatomi genom
Gustaf III:s anordning. Dessa platser öfverlefde
tidehvarfvet; helt kortvariga åter blefvo en
professur i praktisk juridik (först för E. J. Fick
1747–60 och därpå för O. Rabenius 1766–72) samt en
i svensk statsrätt 1761 (för N. Risell), som Gustaf
III efter revolutionen skyndade att afskaffa. Något
längre lif fick den lärostol i vitterhet, som han
1785 inrättade för bibliotekarien J. F. Neikter
och som efter dennes förflyttning till Skytteanska
professuren öfvertogs af P. F. Aurivillius, vid hvars
död 1829 den indrogs. De yngre lärarnas antal växte
betydligt under tidehvarfvet. Adjunktsinstitutionen,
som under 1600-talets förra hälft funnits blott i
filos. fakulteten, utvidgades genom konstitutionerna
af 1655 till alla, ökades på 1700-talet, tack
vare naturvetenskapens stigande betydelse, med
nya (1 observatör, 1 laborator, 1 demonstrator
m. fl.). 1809 var antalet 14. Docenterna, som börjat
sporadiskt framträda mot 1600-talets slut, blefvo
allt flera och stego 1809 till ett antal af 22. –
Universitetets vetenskapliga verksamhet, som i
detta tidehvarf vidgades öfver allt flera områden,
antog därunder en ny karaktär. Polyhistorernas tid
var förbi, hvarje vetenskap kräfde sin man helt,
och arbetet bar därför rikare och själfständigare
frukter. Vissa snillen bröto nya banor, och deras
namn spredo glans äfven utom Sveriges gränser. Det var
egentligen matematikens och naturvetenskapernas starka
utveckling, som förde till detta resultat. Teologien
stod stilla, hvilket i vetenskapens värld betyder
detsamma som tillbakagående. Och dock hade denna
fakultet fyra professorer, ofta förstärkta med en
femte, ja fick 1754 en sjätte i den Kalseniska; Gustaf
III indrog också två af dem under senare år. Bland
märkligare teologer bör S. Ödman nämnas. Juristerna,
som voro blott två och hade att svara för så många
discipliner, hade svårare att motsvara vetenskapens
anspråk, i synnerhet sedan riksdagen 1740 i
sin nitälskan för landets materiella utveckling
förvandlat den ena platsen till en professio juris
oeconomiæ et commerciorum och lagt hela den
återstående ofantliga arbetsbördan på den andre
professorn. Den nyskapade platsens innehafvare,
A. Berch, var dock en förträfflig lärare, hans kollega
D. Solander likaså. Bland de efemäre professorerna
förvärfvade O. Rabenius ett lysande namn. Medicinen,
som vid tidehvarfvets början omfattade äfven all
naturvetenskap, redde sig i förstone illa. O. Rudbeck
d. y., en man med stora gåfvor och mycken lärdom,
särskildt på naturvetenskapens område, förlorade sig i
dimmiga filologiska spekulationer, kollegan L. Roberg
kunde, trots stora insikter och lefvande intresse,
ej ensam bära bördan.
En ny tid gick in, då (1740) N. Rosén tog medicinen
i sin hand och (1741) den snillrike Linnæus,
"princeps botanicorum", ställdes vid hans
sida. Fakulteten uppvisar sedan sådana namn som
läkarna S. Aurivillius och J. G. Acrel, anatomen
A. Murray och botanisten K. P. Thunberg. Inom filos,
fakulteten fingo humaniora afträda första platsen åt
de exakta vetenskaperna. Astronomien och matematiken
representeras af A. Celsius, S. Klingenstierna,
D. Melanderhielm, F. Mallet; fysiken invigdes af
Klingenstierna, på sitt område en värdig medtäflare
till Linné; inom kemien, utbruten liksom fysiken ur
medicinen, märkas J. G. Wallerius och den mångsidige
samt snillrike T. Bergman. (Om utvecklingen af
deras institutioner se ofvan, sp. 1247 ff.) På
den humanistiska sidan intog J. Ihre, den svenska
språkvetenskapens egentlige grundläggare, främsta
platsen. Äfven orientalisten K. Aurivillius bar ett
stort namn. På de klassiska språkens område gingo
de högt förtjänte P. Svedelius och J. Floderus ej
upp mot dessa. E. M. Fant gjorde sig ett namn som
historiker; den snillrike J. F. Neikter plöjde äfven
detta fält, men framför allt litteraturhistoriens och
etnografiens; den fysiska geografien bearbetades
af T. Bergman. Filosofien, länge kväst efter
Cartesianska striden, tryckt och påverkad af
teologien, förde länge en vegeterande tillvaro och
lefde mest på utländskt långods, tills D. Boëthius
och den genialiske B. Höijer skapade en själfständig
svensk spekulation. – Föreläsningarna fingo alltmer
vetenskaplig karaktär, om de ock länge bundo sig vid
det från den klassiska språkundervisningen lånade
sättet att utgöra en kommentar till något arbete af
en stor auktoritet. Mot århundradets slut blefvo
de dock allt själfständigare, såsom fallet länge
varit på de exakta vetenskapernas område, betingadt
af deras natur. Disputationsväsendet spelade en
stor roll vid undervisningen, och ungdomens andel
i författarskapet var betydande. Äfven en ej ringa
del af de s. k. exercitiedisputationerna var frukt af
ungdomens själfständiga arbete; gradualdisputationerna
voro det alltid. Om dem alla, så professorernas som
studenternas, gällde i början, att man väl mycket såg
på deras formella sida, särskildt skickligheten att
skrifva och tala på latin, som ju var vetenskapens
internationella språk. Och med ämnesvalet var på
1600-talet ej så noga, hvilket sådana titlar som
"De draconibus" ("Om drakarna"), "De gigantibus"
("Om jättarna") nogsamt ange. Med 1700-talet inträder
häri en förändring, och äfven i studenternas egna
disputationer var innehållet ej sällan af värde. För
mången professor var exercitiedisputationen ofta det
enda sätt, hvarpå han kunde delge världen frukten
af sina forskningar. – Examensväsendet förblef
efter civilexaminas införande tämligen orubbadt,
om ock olägenheten af, att den blifvande filos.
kandidaten skulle examineras i alla fakultetens ämnen,
redan då ej undgick uppmärksamhet. – Promotionernas
utbredning till alla fakulteter vittnar om studiernas
utveckling. I förra tidehvarfvet hade de egentligen
förekommit endast inom filos. fakulteten (och
detta reguljärt alltifrån dess första år, 1600) och
inom den teol., där de ej heller voro så sällsynta
(den första 1617), men den teol. doktorsvärdigheten
representerade i regel blott kunglig nåd, utan att
examina eller specimina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
