Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutände i hemmen; sedan sändes de till den af
föräldrarna utsedda privata skolan under ledning af
en s. k. pedagog, vanligen en frigifven slaf, som
hade att följa barnet till skolan och öfvervaka dess
uppförande, men icke att meddela någon
undervisning. De ämnen, i hvilka den atenska ungdomen
öfvades och undervisades, voro musik och
gymnastik. Begreppet musik är emellertid härvid att
fatta i mycket vidsträckt bemärkelse. Dit räknades
ej blott tonkonsten, inom hvilken de unge öfvades i
körsång och strängaspel, utan äfven alla de öfriga
konster, som ansågos stå under musernas beskydd.
Musiken i grekisk bemärkelse omfattade sålunda
hela den språkliga och litterära bildningen, som
särskildt förvärfvades genom studier af Homeros,
Hesiodos och de grekiske lyrikerna. I samma mån
som vetenskap och filosofi hos grekerna utvecklades,
räknades äfven de till de musiska disciplinerna.
Genom poesien infördes den atenska ungdomen i
sitt folks sagohäfder och fick del af de patriotiska
idealen. Den atenska gymnastiken (se
Gymnastik) hade ej som den spartanska till uteslutande
syfte att utbilda till krigisk duglighet, utan ingick
som en del i den harmoniska människobildningen
och antogs likaväl utöfva ett välgörande inflytande
på själens daning som på kroppens utveckling.
Ehuru intresset för den i hög grad underhölls
genom täflingarna vid de offentliga festspelen, så var
målet aldrig att utveckla vare sig atleter eller
andra gymnastiska virtuoser. Atenarna höllo i allt
strängt på den gyllene måttfullheten och ansågo
det äfven den frie mannen ovärdigt att i musiken
förvärfva yrkesmässig färdighet. Vid sju års ålder
kom gossen i skola hos grammatisten, af hvilken
han fick lära sig läsa och skrifva samt infördes
i den nationella poesien. Sedan han slutat denna
förberedande skola, började han i gymnastikskolan
(palestran), där han handleddes af paidotriben,
samt i musikskolan, där kitaristen undervisade
honom. Från sitt 18:e till sitt 20:e år kallades
ynglingen efeb och begagnade de mångsidiga
bildningstillfällen, som erbjödos i de af staten uppförda
gymnasierna. I dessa förekommo ej blott
gymnastiska öfningar, utan där lämnades ock en högre
musisk undervisning. Som bekant förlade många
af Atens främsta filosofer till det ena eller andra
gymnasiet sin undervisning och sina filosofiska
samtal, i hvilka såväl äldre som yngre deltogo. Den
kvinnliga uppfostran var i Aten mera försummad.
Kvinnorna lefde där h. o. h. inom hemmen, och
förutom den bildning, som de kunde erhålla genom
samtalen med familjens manliga medlemmar och
genom deltagande i de religiösa nationalfesterna
samt husandakten, erhöllo de öfning endast i
hemmens arbeten och sysslor. En väsentlig
inskränkning i det atenska bildningsidealet var den
bristande uppskattningen af allt förvärfsarbete. Den
frie atenaren lefde på sin fäderneärfda
förmögenhet, och som bekant klandrades sofisterna (se d.
o.) för, att de togo betalt för sin undervisning.
Dessa privata lärare, som gjorde till sin uppgift att
lära ungdomen att sköta såväl sina egna som
statens angelägenheter, undervisade i retorik samt alla
den tidens vetenskaper, för hvilka de kunde väcka
intresse. Deras retorik urartade emellertid till en
formell skicklighet att bevisa hvad som helst, och
deras filosofi gick ut på att med förståndet lösa alla
frågor. Därigenom åstadkommo de en revolution i
det allmänna grekiska tänkesättet, som kom detta
att bryta med alla goda traditioner och upplösa
den fäderneärfda seden. Förgäfves sökte Sokrates
hämma denna skadliga utveckling genom att i det
begreppsmässiga vetandet söka fasta
utgångspunkter, på samma gång som han, lyssnande till sitt
samvete (daimonion), fasthöll vid tron på
gudarna och fordran på en sträng sedlighet. Hans
uppslag fullföljdes af Platon och Aristoteles samt
i viss mån af stoikerna. Men dessas upphöjda
världsåskådningar förmådde aldrig nedtränga till
folkets flertal, och fr. o. m. sofisterna börjar
därför i den grekiska bildningen en förfallsperiod,
som slutligen mynnade ut i den alexandrinska
tidsålderns formalism och hållningslöshet. De grekiska
uppfostringsidéerna sattes i pedagogiska system af
Platon och Aristoteles. – Romarna ha icke
utvecklat någon originalitet på uppfostrans område.
De voro öfvervägande praktiskt anlagda och hade
intet sinne för det rent teoretiska
sanningssökandet. De utvecklade inom staten mönstergill
rättsordning, men i det privata lifvet var nyttan deras
högsta rättesnöre. Under republikens dagar
uppfostrades den romerska ungdomen på ett sätt, som
i viss mån erinrar om den spartanska uppfostran:
samma allvar och stränghet och samma syfte att
göra den manliga ungdomen till dugliga krigare.
Men i tvenne hänseenden skiljer sig detta gamla
romerska uppfostringssätt från det spartanska.
Med romarnas starkare känsla för familjelifvet och
med den alldeles oinskränkta myndighet, som de
tillerkände familjefadern, sammanhängde, att
uppfostran i Rom var privat och att de unge ej togos
från hemmen. Därjämte spelade religionen under
äldre tider en större roll i det romerska lifvet än
i det spartanska, och den romerska fromheten och
familjepieteten voro starka uppfostrande makter,
som kunna förklara utvecklingen af de starka,
redbara karaktärer, som den romerska republikens
historia uppvisade. Under romerska kejsardömets
tid, då Grekland blifvit en romersk provins, kom
det på modet i Rom att efterbilda den grekiska
bildningen. Retorer och filosofer togo hand om
ungdomens uppfostran, men idealen förlorade sin
lifskraft, då de skulle öfverflyttas till det
maktlystna Rom och förbindas med det romerska folkets
nyttighetssträfvan. Quintilianus har i sitt stora
arbete om retoriken framställt en i många
afseenden mycket förtjänstfull pedagogik, och Varro skref
i många ämnen förträffliga läroböcker, men det
blef först renässansen, som i praktiken
tillgodogjorde sig dessa romerska tankar. Kvinnorna
stodo i Rom högt, men detta ej på grund af
särskild uppfostran, utan i följd af den goda andan
i de romerska hemmen. – Hos germanerna
vårdades särskildt den fysiska uppfostran genom olika
sorter af idrott och folklekar. I öfrigt var det
deltagandet i hemmets arbeten, som uppfostrade de
unge, samt folkreligionen och folksagorna, som
gåfvo dem ett andligt innehåll.
Med kristendomen kom en alldeles ny andlig
makt in i kulturvärlden. Människoidealet blef
alldeles förändradt och därmed äfven målet för
uppfostran. Nu gällde det ej att utveckla de unge till
dugande statsmedlemmar, utan människans mål
förlades till andra sidan grafven, till evighetslifvet. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
