Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidorna hos den uppfostrade personligheten
(uppfostrans föremål) och därmed om momenten i
uppfostrans ändamål. Med hänsyn härtill kan
uppfostran indelas i: 1. fysisk uppfostran, som afser
kroppens sunda utveckling genom vistelse, så vidt
möjligt, i frisk luft, regelbundet intagande af
närande föda, renlighet, utvecklande kroppsrörelser
(kroppsarbete, vandringar, gymnastik och idrott)
samt sömn och hvila på rätta tider; 2. intellektuell
uppfostran, som genom undervisning och öfningar
utvecklar sinnena, iakttagelseförmågan, minnet,
fantasien och förståndet samt bibringar kunskaper
och möjliggör bildandet af grundade åsikter; 3.
estetisk uppfostran, som genom att bereda tillfälle
att njuta af naturskönheten och konsten väcker och
utvecklar de estetiska känslorna och förstärker dem
genom anlagen motsvarande öfningar i estetisk
produktion; 4. moralisk uppfostran, som framför allt
genom föredömen (verkliga eller föreställda)
stärker de sedliga, rättsliga och religiösa motiven och
särskildt genom vanans makt ger viljan rätt
riktning och bringar den att handla efter grundsatser,
i början ålagda genom befallningar, men småningom
i allt större utsträckning valda med frihet och
erkändt ansvar. Att för uppfostrans skull söka
isolera barnet och den unge, såsom Rousseau
tillrådde, är lika onaturligt som oändamålsenligt, då
det gäller att utveckla en samhällsvarelse sådan
som människan. Ju intimare det goda samlifvet
med kamrater och äldre är, i hvilket barnet och
den unge tillbringa sina dagar, desto bättre
främjas deras utveckling. Det goda hemmet har alltid
en större uppfostrande makt, särskildt i moraliskt
och estetiskt hänseende, än skolan därigenom, att
beröringen med de äldre där kan vara mångsidigare
och gälla fler af dagens timmar än skollifvet.
Försvagande af hemlifvet är därför en af de
allvarligaste farorna för uppfostran.
Uppfostrans historia bestämmes i allmänhet af
den allmänna samhällsutvecklingen. På folkens
naturstadium, då familjen och sedan öfver
densamma släkten voro de enda utvecklade
samhällsformerna, förekom naturligtvis endast
hemuppfostran. Barnen och de unge inöfvades småningom
att i mån af sina krafter deltaga i göromålen. På
den lägsta ståndpunkten, å hvilken en del af jakt
och fiske lefvande nomadfolk ännu kvarstår,
förekom ingen moralisk uppfostran. Först med
åkerbrukets uppkomst och särskildt med krigens tyckes
behof vet däraf på allvar ha gjort sig gällande, såsom
hos våra nordiska förfäder under den tid, hvars
förhållanden vi känna genom de på Island
upptecknade nordiska sagorna. De små barnens
uppfostran leddes af modern, som bland nordborna
hade en mycket aktad ställning. Gossen togs sedan
om hand af fadern eller sändes i en s. k. fostres
(fosterfaders) vård för att fostras under dennes
strängare ledning. – Hos de gamle egypterna erhöll
endast prästkasten en högre intellektuell uppfostran;
de öfriga fingo endast lära sig faderns yrke, förutom
att de i viss mån erhöllo en religiös uppfostran. –
Hos judarna förekom under tiden före babyloniska
fångenskapen endast hemuppfostran, och denna
var framför allt moralisk och religiös.
Människoidealet var för de gamle judarna den fromme och
laglydige, och därtill sökte man uppfostra sina
barn med allvar och stränghet, bl. a. genom
flitigt bruk af kroppslig aga. Gossarna lärde läsa
och skrifva samt deltogo tidigt i faderns arbete;
flickorna öfvades i de husliga sysslorna. Genom
berättelser om sitt folks historia ingöts hos dem
nationell anda. För gossarna förekommo ock
kroppsöfningar, men kroppslig undermålighet fick
icke som hos grekerna och romarna leda till något
barns utsättande för att omkomma. Under de 70
år, som babyloniska fångenskapen varade,
förändrades i hög grad den judiska nationalkaraktären.
Profetismen slocknade; de skriftlärde, som kände
förfädernas öden och visdom och som kunde inviga
i de monoteismens principer, hvilkas öfvergifvande
vållat den djupa nationella olyckan, blefvo nu
folkets ledare; i samband därmed tillmättes
folkundervisningen en helt annan betydelse än förut.
Omedelbart efter hemkomsten från fångenskapen
upprättade Esra på bestämda dagar
bibelförklaringar, som alltsedan bibehållits i synagogorna. Men
då barnundervisningen ännu öfverlämnades åt de
okunniga föräldrarnas godtycke, stod folkbildningen
lågt, ehuru bland de skriftlärde utvecklades en
hög bildning, som sträckte sig äfven till den
grekiska vetenskapen och gaf upphof till en originell
judisk filosofi. En farisé upprättade slutligen en
barnskola i Jerusalem; rundtom i städerna
upprättades skolor för den vuxna ungdomen, och
slutligen under 1:a årh. e. Kr. upprättades
obligatoriska folkskolor. Vid hot om exkommunikation
ålades hvarje stad att upprätta sådana skolor; var
församlingen för fattig för att bygga särskildt
skolhus, fick synagogan användas äfven för
barnaundervisningen. Af en lärare fick ej fler än 25 barn
undervisas; öfverskreds detta antal, måste en
biträdande lärare tillsättas, och uppgick barnantalet
till 40, skulle två skolmästare förordnas.
Skolornas lärare åtnjöto det högsta anseende, och
Talmud föreskref, att man skulle bistå sin lärare
framför sin fader, ty den förre förberedde sina
lärjungar för det eviga lifvet, under det fadern gett sitt
barn endast det jordiska lifvet. Innehållet i denna
skolundervisning var nästan uteslutande religiöst.
Man studerade bibeln och den oskrifna lag, som
muntligen af Gud getts åt Mose och genom
traditionen fortplantats. På det högsta skolstadiet fingo
lärjungarna framställa egna tolkningsförsök samt
göra invändningar och frågor, som läraren hade att
besvara. Äfven några elementära kunskaper i
naturlära och medicin inhämtades, och utförligare
studerades geometri och aritmetik på grund af dess
oumbärlighet för upprättandet af den judiska
kalendern. Judarnas omsorger om skolundervisning
voro ett led i deras sträfvan att bevara sin
nationalitet och sin religion, sedan de förlorat sin
politiska själfständighet och Jerusalems tempel
förstörts. – Indiens nationella uppfostran var lika
utprägladt religiös som judarnes. Men den kom
egentligen endast prästkasten till del, ehuru med
viss begränsning äfven krigarnas och köpmännens
kaster. Under det att den europeiska uppfostran
sätter högsta möjliga utveckling af individens
anlag som sitt mål, medförde den indiska
panteismen en asketisk lifsuppfattning, enligt hvilken
uppfostran tvärtom har att undertrycka människans
naturliga krafter och så vidt möjligt utplåna hennes
individualitet. Häri gjordes ingen förändring
genom den buddistiska reformationen, hvilken var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
