Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deltiden fingo universiteten mångenstädes ersätta
bristen på lärda mellanskolor, i det att den
"artistiska" (filosofiska) fakulteten meddelade
undervisning i de sju s. k. "fria konsterna"
(se d. o.). Men i nämnda fakultet trifdes
därjämte en rörlig vetenskaplig studieverksamhet
(i Wien räknade fakulteten år 1389 icke mindre
än 21 ämnen). Medicinens studium stod lågt;
det höjde sig ej öfver Galenos’ och arabernas
ståndpunkt. Teologiska fakulteten var universitetets
krona. För förvaltningsbehof inhämtade teologerna
äfven kanonisk rätt. Medeltidsuniversiteten kunde ej
föra vetenskapen framåt, emedan dennas sammanhang med
lifvet felades, men de upptogo antikens vetenskap
(i synnerhet den af Aristoteles’ namn burna)
och höllo den vid lif, tills de nyare folkslagen
mognat till andlig själfständighet. Humanismen,
som införde grekiska språkets studium, utgjorde
inledningen till en allmän andlig omhvälfning,
och dess verk fullföljdes af reformationen. Rum
bereddes åt fri forskning, och naturvetenskaperna
(till en början astronomi och fysik) började inta
sin plats i vetandets kedja. Städer och furstar
inrätta lärda mellanskolor (stads- och rådsskolor;
gymnasier), inträdesåldern till universitetet
sättes högre, studenterna bo ej längre under
uppsikt, och "artist"-fakulteten blir en verklig
filosofisk fakultet. I den protestantiska världen
göra universiteten sig under 1500- och 1600-talen
oberoende af påfvemakten och afskudda sig sin
kyrkliga prägel, men komma däremot i starkare beroende
af de regerande furstarna och bli statsanstalter med
aflönade lärostolar samt med uppgift att företrädesvis
utbilda statstjänare. Men på samma gång förlora de
mycket af den universella karaktär, som utmärkte dem
under medeltiden, och de olika ländernas universitet
afstänga sig gentemot hvarandra. Det i Wittenberg
(st. 1502) var det första med enbart kejserlig
sanktion, utan påfligt dekret; en ny anda härskade
där, skolastikens metod bortkastades, och nya ämnen
infördes. Sedan dess intog Tyskland ledarställningen
inom universitetens utveckling. Tyvärr blefvo
dock dess protestantiska högskolor härdar för
konfessionell trätlystnad. Nya universitet inrättades
bl. a. i Marburg (1527, ett framskjutet bålverk för
protestantismen), Königsberg (1544), Jena (1558,
bekant för sina framstående lärarkrafter liksom ock
för det laglösa studentlif och långt drifna duellofog,
som där rådde under 1600- och 1700-talen), Helmstedt
(1576; mycket anlitadt af de förnämare klasserna) och
Giessen (1607; beryktadt t. o. m. framför andra tyska
universitet i afseende på den lättvindighet, hvarmed
det utdelade värdigheten af "doctor in absentia";
på detta utbredda missbruk gjordes först i sen tid
slut till följd af Mommsens kraftiga gensaga). Då de
protestantiska universiteten förkastade den påfliga
och den biskopliga auktoriteten, framkallade detta
som motdemonstration ett stärkande af de katolska
universiteten och upprättande af nya sådana,
bl. a. i Graz (1586), Bamberg (1648), Innsbruck
(1672) och Breslau (1702). Jesuiterna ryckte då till
sig ledningen af undervisningsväsendet i katolska
länder. – I Nederländerna stiftades 1575 Leidens
universitet, som blef en tillflykt för förföljda
protestanter och genom sina europeiskt ryktbara lärare
snabbt uppnådde en hög rangplats.
Efter dess mönster inrättades de i Franeker (1585),
Groningen (1614), Utrecht (1636) och Harderwijk (1648).
Under 1500- och 1600-talen stod studentlifvet
lågt. Den gamla tygellösheten var ej lätt att utrota,
och pennalismen (se d. o.) utgjorde ett hån mot
all verklig kamratanda. Universitetsväsendet tog
skada äfven af lärarkårens skråmässiga pedanteri
samt af teologernas fejder och stela, andelösa
ortodoxi. Emellertid var den mänskliga tankeförmågan
eggad till själfständig verksamhet och väg banad
för rationalismen. De tyska högskolorna återhämtade
sig efter 30-åriga krigets förödelser. Den i Halle
(st. 1693), som från början vardt (genom Thomasius
och Wolf) en härd för fri vetenskaplighet, bildar
en ärofull vändpunkt och är det första verkligt
moderna universitetet. Under senare hälften af
1700-talet delade det ledarskapet med det 1737
invigda universitetet i Göttingen, från hvilket en ny
humanistisk renässans (Gesner, Heyne) och en sundare
behandling af historieskrifningen utgingo. Filologien,
som dittills varit föga annat än en hjälpvetenskap åt
teologien, framträdde nu själfständig (skolväsendets
ledning öfvergick från teologerna till filologerna);
äfven historia, matematik och andra realvetenskaper
kommo till heders. Antalet lärare och läroämnen
utvidgas i hög grad; lärostolarna besättas
efter förslag. Docentväsendet utvecklar sig;
den akademiska domsrätten inskränkes, och
genom införande af en mogenhetsexamen skiljes
universitetet bestämdare från gymnasiet. Bibliotek,
samlingar och andra hjälpinstitutioner tillgodoses
frikostigt. Vetenskapen idkas för sin egen skull, och
de medeltida skråförhållandena tagas ej längre till
norm vid de nya universitet, som inrättas under 1700-
och 1800-talen. Erlangens tillkom 1743. De politiska
stormar, som åtföljde franska revolutionen, gåfvo
dödsstöten åt universiteten i Mainz, Köln, Trier,
Ingolstadt, Bamberg, Strassburg, Duisburg, Dillingen,
Altdorf, Frankfurt a. d. O. (1811 sammanslaget med
Breslaus), Rinteln, Helmstedt, Salzburg, Wittenberg
och (1816) Erfurt. Däremot ha 5 nya stiftats i
Tyskland sedan denna tid: Berlins (1809), hvilket
förmått fästa ryktbara professorer vid sig och nu står
bland de främsta i Europa, Bonns (1818), som är på en
gång katolskt och protestantiskt samt har utmärkt sig
i filosofi och teologi, Münchens (1826), hvilket snart
tillvann sig ett högt anseende, Strassburgs (1872;
förfranskadt sedan 1918) och Münsters (1902). –
De tyska universiteten (se Tyskland, sp. 635–636)
kunna sägas väl motsvara nutidens behof. Om deras
organisation må några upplysningar bifogas. De
äro själfförvaltande statsinrättningar och lyda
direkt under resp. undervisningsminister. I flera
universitet är en kansler (kurator, vice kansler)
ministerns förtroendeman att ha öfverinseendet öfver
universitetet. Utåt företrädes universitetet af en ur
professorernas midt vanligen för ett år vald rektor
(med förra årets rektor som prorektor). Under rektors
presidium rådgör och besluter den större akademiska
senaten ("plenum", konsistorium, generalkonzil),
bestående af de ord. professorerna, öfriga ärenden
handläggas af (den mindre) senaten, som vanligen
består af rektor, prorektor, dekanerna och några
professorer från hvar fakultet. Hvarje fakultet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
