Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undertoner, mus. - Underträd, bot., namn på Ricinus communis - Undertunga, anat. Se Tungan, sp. 316 - Undertungkörteln, fysiol. Se Spottkörtlar - Undertungnerven. Se Hjärnnerver, sp. 850 - Undervant, sjöv. Se Vant - Undervasall. Se Länsväsen, sp. 195 - Undervattensbåt (ty. unterseeboot och tauchboot, eng. submarine, fr. sousmarine och submersible), förk. U-båt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Underträd, bot., namn på Ricinus communis.
Undertunga, anat. Se Tungan, sp. 316.
Undertungkörteln, fysiol. Se Spöt t kört-lä r.
Undertungnerven. Se H järnnerver, sp. 850.
Undervant, sjöv. Se Vant.
Undervasall. Se L än s väsen, sp. 195.
Undervattensbåt (ty. unterseeboot och
tauchboot, eng. submarine, fr. sousmarin och
submersible), förk. U-båt, är en båt, som jämte
öfvervattensfartygets egenskaper eger förmågan att
kunna manövrera under vattenytan. Med ett par undantag
har u-båten städse varit afsedd för militära ändamål
med uppgift att dold under vattenytan söka komma ett
fientligt fartyg tillräckligt nära för att medelst en
eller annan sprängladdningskonstruktion tillintetgöra
detsamma. Den fulländning, som u-båten under senare
tid nått, har dock medfört, att den med framgång
tagits i anspråk för äfven andra militära uppgifter.
U-båten säges vara i marschläge, då den befinner
sig på vattnet i sitt lättaste tillstånd, och
i undervattensläge, då den är nedsänkt under
vattenytan. I marschläget är dess deplacement minst
och i undervattensläget störst; i förra fallet har
den en viss flytkraft, växlande å olika typer från
15 till 50 proc. af deplacementet, representerad af
alla ofvan vattenytan varande vattentäta rum och lika
med nämnda deplacementsskillnad; denna flytkraft är
i undervattensläget reducerad till noll eller ett
minimum, positivt eller negativt.
Tankanordningar. För att från marschläge intaga
undervattensläge måste sålunda båtens flytkraft
mer eller mindre fullständigt upphäfvas, hvilket
sker genom viktsökning, volymsförminskning eller i
regel båda dessa åtgärder i förening. Viktsökning
åstadkommes därigenom, att sjövatten insläppes
i särskildt härför afsedda delar af båten, de
s. k. barlasttankarna, volymsförminskning därigenom,
att vissa delar af båten sättas i ständig förbindelse
med det omgifvande vattnet. De delar af båten, hvilka
sålunda tillföres vatten för erforderlig viktsökning
och volymsförminskning, äro till sin storlek
så beräknade, att största delen af flytkraften
upphäfves genom deras fyllande. Resterande flytkraft
benämnes reservflytkraft. Af synnerlig vikt är,
att barlasttankarna under alla förhållanden
kunna med bevarande af någon flytkraft hos båten
fullständigt fyllas. Är så icke förhållandet,
kommer den inneslutna, fria vattenmassan lätt i
vandring under båtens lutningar långskeppsvägen,
orsakande stora viktsförskjutningar med menlig
inverkan på jämviktsläget. Reservflytkraften
reduceras i behöflig grad därigenom, att
vatten intages i den s. k. regleringstanken,
placerad så vidt möjligt symmetriskt kring båtens
tyngdpunkt. Regleringstanken afses jämväl för
kompensering af såväl deplacementsvariationer,
beroende på olika salthalt i vattnet, som ändrade
viktsförhållanden ombord till följd af förändringar
i utrustning, besättningsstyrka m. m. Båtens läge
i horisontalled l. trimning, regleras medelst två
trimtankar, en i hvardera stäfpartiet, mellan hvilka
vatten fördelas med en pump.
Förutom nämnda tankar finnas äfven bränn- och
smörjoljetankar samt tankar för att kompensera för
vikten af utskjutna torpeder m. m. I oljetankarna
införes sjövatten automatiskt i samma mån, som
olja förbrukas; de äro därför alltid helt fyllda
med olja öfverst och vatten därunder; på så sätt
begränsas den genom oljans förbrukning orsakade
viktsförändringen till skillnaden i eg. v. å oljan
och vattnet. Barlasttankarna vattenfyllas genom
bottenventiler eller slussar, hvarvid åt innevarande
luft samtidigt beredes aflopp genom särskilda
luftafloppsledningar. Å moderna u-båtar ha dessa
vattentillopp och luftaflopp sådana dimensioner,
att tankfyllningen kan ske på 35 à 55 sek., alltefter
båtens storlek. Tankarna länsas genom utblåsning med
komprimerad luft eller genom pumpning. Utblåsningen
verkställes med högtrycksluft, komprimerad till
150 atm. och förvarad i särskilda behållare,
möjliggörande snabb och säker länsning intill
de största dykdjup, eller ock med lågtrycksluft,
alstrad af en fläkt; den senare metoden kan dock
ej tillgripas, förrän skrofvet kommit upp till
vattenytan. För pumpning användas elektriska pumpar
eller sådana för handkraft. Undervattensläget kan
intagas och bibehållas såväl under stillaliggande
som under gång.
Skrofkonstruktion. Båtens vitala
delar inneslutas i ett skrof, nog starkt att
motstå vattentrycket på det största djup, som ur
taktisk synpunkt kan erfordras, numera på grund af
de mot u-båtarna använda s. k. djupbomberna 60 à 75
m. Detta skrof kallas tryckskrof. Under sitt egentliga
utvecklingsskede, men äfven sedermera hade u-båten
ett enda skrof, samtidigt ytter- och tryckskrof,
i regel spolformigt med cirkulär genomskärning,
hvaruti samtliga barlasttankar inrymdes (pl. I, fig. 1
o. 2). Denna skrofform är nämligen den gynnsammaste
för uppträdandet i undervattensläge. Af utrymmesskäl
kunde barlasttankarna härvid få endast en mycket
begränsad storlek, hvaraf följde ringa flytkraft och
sjövärdighet. Också voro dessa båtar mycket litet
egnade för förflyttning på vattnet och hade föga eller
intet militärt värde. En genomgripande förändring
härutinnan till det bättre skedde, när u-båten försågs
med två skrof, nämligen ett inre, cylindriskt, byggdt
som tryckskrof, och ett yttre, tunnare skrof med
samma linjer som ett öfvervattensfartyg. Mellan
de båda skrofven anbragtes barlast- och
bränsletankarna, hvilka således kunde erhålla
betydande dimensioner. Genom att bottenventilerna
till barlasttankarna hållas öppna i undervattensläge,
kommer vattentrycket att verka lika mycket på ömse
sidor af det yttre skrofvet, hvilket därför kan
göras relativt svagt. Denna förbättrade u-båtstyp
konstruerades af fransmannen Laubeuf, och den första
så byggda u-båten, "Narval" (fig. 3), sjösattes
1899. Typen kallades submersible l. dykbåt (fig. 4)
till skillnad från förutvarande u-båtskonstruktioner,
hvilka benämndes sous-marins eller rena u-båtar
(fig. 5). Med tiden ha dock skiljaktigheterna mellan
de båda typerna delvis utjämnats, i det att den rena
u-båten undergått väsentliga förbättringar och i allt
större utsträckning sökt såvidt möjligt tillegna sig
de för dykbåten karakteristiska egenskaperna. För
sjövärdighetens höjande har sålunda skrofvet försetts
med en öfverbyggnad, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
