Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikspartiet och nationalliberalerna, tillsammans i en
s. k. kartell (se d. o., sp. 1168), hvarvid de beslöto
att med åsidosättande af alla meningsskiljaktigheter
i öfrigt för arméfrågans lösning uppställa gemensamma
kandidater för alla tre partierna. Resultatet blef
en stor seger för kartellen, som i den nya riksdagen
fick majoritet och vid voteringen 11 mars räddade
septennatet. 1888 togs ett nytt viktigt steg för
härväsendets ordnande. Genom lagen af 11 febr. 1888
omorganiserades landstormsinstitutionen, der
landsturm, så, att dess verksamhet icke längre
skulle inskränka sig till eventualiteten af
ett fientligt anfall på rikets område, utan att
landstormen skulle vid behof kunna komplettera
armén och flottan. Den indelades i två uppbåd,
det första för landstormspliktiga intill 39 år,
det andra för landstormspliktiga mellan 39 och 45
år. Till landstormen räknades alla värnpliktiga,
som icke utbildats vare sig vid armén eller
flottan. Beträffande landtvärnet, die landwehr (de
äldre årsklasserna af det utbildade värnpliktiga
manskapet), vidtogs samtidigt, för att få fältstyrkan
vid ett krigsutbrott bragt upp till 500,000 man,
den ändringen, att till krigsstyrkan lades ett andra
uppbåd af landtvärnet, omfattande värnpliktiga intill
39 år. Vid behandlingen af dessa frågor liksom af
förslaget om ett lån på 278 mill. mark för täckning
af den ökade arméns ökade omkostnader höll kartellen
ihop och blef t. o. m. förstärkt med centerpartiet. –
Bismarcks åtgärder för riksförsvaret voro föranledda
af nödvändigheten att trygga det nya riket emot
yttre faror. Förhållandet till Frankrike var ända
sedan kriget mycket känsligt, och vid de minsta
anledningar framkallades en irriterad stämning,
som lätt kunde skapa allvarliga konflikter. En
af drifkrafterna för den tyska armépolitiken
var också de franska rustningsåtgärder, som tid
efter annan tillgrepos. Icke minst på grund af de
franska revanschplanerna var Bismarck angelägen
om att bevara godt förhållande till grannarna i
öster. Till Österrike gjordes ett närmande genom
kejsar Vilhelms besök hos kejsar Frans Josef
i Ischl i aug. 1871, och den kort därefter till
österrikisk-ungersk utrikesminister utnämnde grefve
J. Andrassy (se denne) slog in på en decideradt
tyskvänlig politik. I Ryssland hade de förefintliga
panslavistiska strömningarna ännu icke fått insteg
på ledande håll, och kejsar Alexander II visade sig
angelägen om att upprätthålla sina gamla vänskapliga
förbindelser med såväl Österrike som T. i syfte att
ostördt kunna fullfölja den af rikskanslern Gortjakov
(se d. o. 7) omhuldade expansionspolitiken i Orienten,
Den goda grannsämjan ådagalades vid ett möte mellan
de tre kejsarna i Berlin i sept. 1872, hvilket möte
betecknats som grundvalen för ett trekejsarförbund
(dreikaiserbund), ehuru dreikaiserverhältnis på grund
af frånvaron af formliga förbundsaftal är ett mindre
missvisande uttryck för mötets karaktär. Sammankomsten
fastslog de tre makternas lifliga intresse af att
hålla fred inbördes. Den ställde de tre monarkerna på
en gemensam front mot de republikanska sträfvanden,
som i "internationalen" fått en hotfull revolutionär
organisation. Men den klargjorde tillika för Bismarck,
att Rysslands vänskap ingalunda obetingadt var att
räkna med och att Ryssland i händelse af ett nytt
fransk-tyskt krig
icke skulle finna sig i en ny fransk
kraftförminskning. Den från ryskt håll proklamerade
satsen, att "Europa behöfver ett starkt Frankrike",
angaf tydligt gränserna för hvad T. hade att vänta
af vänskapen med Ryssland, och det dröjde icke länge,
förrän de redan nu framträdande ryska sympatierna för
franska republiken, gynnade af Gortjakovs afundsjuka
på Bismarck och af Alexander II:s allt mera ökade
mottaglighet för franskt inflytande, blefvo ett starkt
hinder för utvecklingen af det af Bismarck lifligt
eftersträfvade samarbetet mellan östmakterna. Det
kritiska året 1875, då faran för ett nytt fransk-tyskt
krig var stor, beredde den ryska diplomatiens manövrer
Bismarck svåra missräkningar. Under de kort därpå
utbrytande Balkanoroligheterna (upproret i Hercegovina
1875 och i Bulgarien 1876) återställdes för ett
ögonblick samarbetet mellan de tre kejsarmakterna. Men
vid Rysslands allt kraftigare aktivitet till sina
slaviska Balkanbröders förmån, som ledde till en rysk
krigsförklaring mot Turkiet 24 april 1877, brast
det ånyo. Bismarck hade till svar på en af tsaren
framställd fråga, om T. under ett eventuellt krig
mellan Ryssland och Österrike (för Balkanfrågornas
skull) ämnade iakttaga neutralitet eller ej,
förklarat, att T. i så fall måste se till, att icke
en af do båda makterna förlorade sin ställning som
oberoende och inflytelserik stormakt. Detta tolkades
från ryskt håll som ett bevis för, att T:s vänskap för
Ryssland var mindre uppriktig. Det gaf dock tillika
Alexander II anledning att komma till en uppgörelse
med Österrike i fråga om Balkanaffärerna, hvilket
skedde genom det utan T:s vetskap ingångna hemliga
fördraget 15 jan. 1877. Österrike lofvade neutralitet
i det förestående rysk-turkiska kriget, men erhöll
i gengäld Rysslands samtycke till förvärfvet af
Bosnien och Hercegovina. Så följde kriget, som
slutade med den för Turkiet utomordentligt hårda
freden i San Stefano 3 mars 1878. Den maktutvidgning,
som Ryssland härigenom skulle erhålla, öfverträffade
alla förväntningar eller farhågor. England ställde sig
omedelbart på den ståndpunkten, att Parisfreden 1856,
som var ett allmän-europeiskt verk, icke på detta
sätt finge rifvas sönder af en enskild europeisk
makt, och vidtog energiska krigsrustningar mot
det af turkiska kriget försvagade och därför för
en ny fejd mindre benägna Ryssland. Krafvet på en
revision af fredsfördraget på en europeisk kongress,
framställdt af England och Österrike, vann T:s
bifall. Bismarck, som icke ville släppa tanken på ett
godt förhållande till Ryssland, fann ett tillfälle
att i egenskap af en "ärlig mäklare" söka förskaffa
tsaren en dräglig reträtt ur den återvändsgränd,
hvari han råkat. Han föreslog makterna att förlägga
kongressen till Berlin och ledde själf de 13 juni
1878 började förhandlingarna. T:s hufvudsakliga
intresse gick ut på att bevara vattenvägarna (Donau,
Bosporen och Dardanellerna) öppna för tysk handel. I
öfrigt sökte han skapa starkast möjliga garantier för
fredens bevarande i Orienten med hänsynstagande till
de olika parternas intressen. Själf var han angelägen
om att göra ett gynnsamt intryck på de ryska ombuden
och framhöll i ett tal några år senare, att han
uppträdt "ungefär som fjärde rysk befullmäktigad vid
kongressen". Men den misstrogne Gortjakov lät icke
sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
