Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändrades i några få punkter genom lagarna af 24
febr., 3 mars, 25 juni och 20 dec. 1873. Genom
denna författning blef Tyska riket en verklig
förbundsstat, i likhet med Nordtyska förbundet, medan
det forna Tyska förbundet haft karaktären af ett blott
statsförbund. Förbundet kunde af ingen till förbundet
hörande enskild stat eller del af en stat ensidigt
brytas. Hvarje stat egde sin frihet i alla sådana
frågor, som rörde dess inre angelägenheter och som ej
i riksförfattningen voro betecknade som gemensamma för
hela riket. Till rikslagstiftningen hörde följande
angelägenheter: bestämmelser om val af vistelseort
och tillsyn öfver utlänningar, kolonisation samt
utvandring till främmande länder; närings-, tull-,
handels- och banklagstiftning; mått, mål och vikt;
patent och litterär eganderätt; skydd för tyska
handeln i utlandet samt författningar rörande
gemensamt konsulatväsen; järnvägsväsendet (med vissa
inskränkningar i Bajern) samt anläggning af lands-
och vattenvägar i landsförsvarets och den allmänna
samfärdselns intresse; post- och telegrafväsendet
(med inskränkningar i Bajern och Württemberg);
skeppsfart och flottning å för flera stater gemensamma
vattenvägar; gemensam lagstiftning rörande civillag,
strafflag och rättegångsväsen; tidningspressen
och föreningsväsendet samt sundhetspolisen;
försvarsväsendet till lands och sjöss samt påläggandet
af skatter för rikets behof. F. ö. gällde den regeln,
att i omtvistade fall förbundets beslut gick framför
den enskilda statens eller att "riksrätt bröt
landsrätt". För förbundsområdet fanns en gemensam
statsborgarrätt, så att den, som hade medborgarrätt i
en af förbundsstaterna, behandlades som inföding äfven
i öfriga stater. – Rikslagstiftningen utöfvades genom
förbundsrådet och riksdagen. Presidiet i förbundet
tillkom Preussens konung, hvilken bar titeln "tysk
kejsare". Kejsaren (der kaiser) representerade riket
inför utlandet. I dess namn kunde han förklara krig
och sluta fred, ingå förbund och andra fördrag med
främmande makter, ackreditera och mottaga sändebud;
dock fordrades för krigsförklaringen, om kriget icke
var uteslutande defensivt, förbundsrådets bifall. Han
skulle sammankalla och afsluta förbundsrådet och
riksdagen, utnämna ämbetsmän, öfvervaka rikslagarnas
verkställande, vara högste befälhafvare öfver
rikshären och krigsmarinen, högste chef för post- och
telegrafväsendet samt utöfva rikets myndighet öfver
rikslandet Elsass-Lothringen m. m. Förbundsrådet
(bundesrat) var en representation för de enskilda
staternas regeringar. Antalet beslutande röster i
förbundsrådet var från början 58, af hvilka Preussen
hade 17, Bajern 6, Sachsen och Württemberg hvartdera
4, Baden och Hessen hvartdera 3, Mecklenburg-Schwerin
och Braunschweig hvartdera 2 samt hvar och en af de
öfriga förbundsmedlemmarna 1. Elsass-Lothringen, som
ej var medlem af förbundet, utan rikets undersåte,
hade i början ingen beslutande röst i förbundsrådet,
men sände 2 af ståthållaren utnämnda kommissarier, som
voro rådgifvande i frågor rörande rikslandet. Detta
ändrades emellertid genom en lag af 31 maj 1911, då
Elsass-Lothringen tilldelades 3 röster i förbundsrådet
med rätt att med vissa undantag använda dem, som om
det vore en förbundsstat. De beslutande rösterna i
förbundsrådet ökades
härigenom till 61. Hvarje stat kunde låta representera
sig i rådet af så många personer, som det egde
röster (och detta var det vanliga), men enär ombuden
röstade enligt instruktion, måste en stats röster
afges enstämmigt och kunde lika väl afges af en enda
person. Besluten fattades med enkel pluralitet, dock
med några undantag, och vid lika röstetal segrade
Preussens mening. Författningen fick icke ändras,
om 14 röster satte sig däremot, och Preussen hade
jämväl veto i frågor, som rörde armé, flotta, tullar
och konsumtionsskatter. Förbundsrådet måste vara
samladt minst en gång om året och alltid, när riksdag
var samlad. Dessutom skulle det sammanträda, när 20
röster fordrade det. För frågornas beredning bildade
förbundsrådet 12 permanenta utskott: för hären och
fästningarna; för sjöväsendet; för tullar och skatter;
för handel och samfärdsel; för järnvägar, post och
telegraf; för rättsväsendet; för finansärenden;
för utrikes ärenden; för Elsass-Lothringen;
för författningsfrågor; för dagordningen; för
järnvägstariffer. Utskottet för utrikes ärenden,
under Bajerns presidium, var sammansatt af Bajerns,
Sachsens och Württembergs fullmäktige och två
af förbundsrådet årligen valda fullmäktige för
andra förbundsstater. I hvart och ett af de öfriga
utskotten måste, utom ordf., 4 förbundsstater vara
representerade. I utskottet för hären och fästningarna
hade Bajern ständigt säte; de öfrige medlemmarna
i detsamma äfvensom medlemmarna i utskottet för
sjöväsendet utnämndes af kejsaren, medan ledamöterna
i öfriga utskott valdes af förbundsrådet. Ordf. i
förbundsrådet var den af kejsaren utnämnde rikskansleren
(der reichskanzler), hvilken var själfskrifven
såsom ett af Preussens ombud i rådet. Kansleren
kunde dock – utan kejsarens samtycke – låta
representera sig genom hvilken annan medlem af
rådet som helst. Förbundsrådets kompetens var mycket
vidsträckt. Enär det var rikets högsta myndighet, voro
dess beslut definitiva, hvarför ej heller kejsaren
egde veto mot dem. Det fattade beslut 1) öfver
förslag till riksdagen och öfver af denna fattade
beslut; 2) öfver de för rikslagarnas verkställighet
erforderliga allmänna författningsföreskrifterna och
inrättningarna; 3) öfver brister vid verkställigheten
af rikslagarna; 4) öfver tvångsåtgärder,
när förbundsmedlemmarna icke uppfyllde sina
författningsenliga förbundsplikter; 5) öfver
tvister af icke privaträttslig natur mellan olika
förbundsstater; 6) öfver författningsstridigheter i
de senare o. s. v. Det medverkade därjämte vid val af
vissa ämbetsmän. Dess samtycke fordrades, när kejsaren
ville förklara krig eller med främmande stater ingå
fördrag rörande frågor, som enligt författningen hörde
till rikslagstiftningen. För sådana fördrags giltighet
fordrades dessutom riksdagens bifall. I lagstiftning
egde det initiativ och veto emot riksdagen. Hvarje
riksdagens beslut i lagfrågor skulle således för att
gälla sanktioneras af förbundsrådet, men å andra
sidan var äfven riksdagens samtycke nödvändigt,
för att förbundsrådets förslag skulle få laga
kraft. Förbundsrådet hade äfven vidsträckt myndighet
rörande rikets finanser, såsom vid finanslagens
uppgörande, tull- och skatteuppbörden, låns upptagande
och riksskuldens förvaltning, riksbankens ledning
m. m. Hvarje medlem af förbundsrådet hade rätt att
uppträda i riksdagen och måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
