Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska församlingen i Stockholm, Tyska församlingen l. Sankt Gertruds församling (ty. Die deutsche St. Gertruds-gemeinde in Stockholm) - Tyska haren, zool. Se Haren, sp. 1462, 1464 - Tyska Jura. Se Jura - Tyska kollegiet. Se Främlingskollegier, sp. 38 - Tyska kristendomssällskapet (ty. Deutsche christentumsgesellschaft) - Tyska kyrkan i Stockholm. Se Tyska församlingen i Stockholm - Tyska körfveln, bot. Se Anthriscus - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrköping (se Hedvigs församling) och Karlskrona (se d. o., sp. 1085).
G–g N.
Tyska haren, zool. Se Haren, sp. 1462, 1464.
Tyska Jura. Se Jura.
Tyska kollegiet. Se Främlingskollegier, sp. 38.
Tyska kristendomssällskapet (ty. Deutsche
christentumsgesellschaft) bildades 30 aug. 1780
i Basel genom Augsburgsdoktorn Johann Urlsperger
(d. 1 dec. 1810) med syfte att främja enhet mellan
alla lefvande och bibeltrogna kristna samt befästa
och utbreda kristen tro och kristligt lif. Sitt
mål sökte det vinna genom förpliktelse för hvarje
dess medlem till kristlig vandel, genom att
uppställa fasta lefnadsregler, anordna regelbundna
sammankomster till uppbyggelse, genom omfattande
korrespondens och spridning af äldre och nyare
skrifter af bibeltroget innehåll. Vård om fattiga
och sjuka, föräldralösa barn, missionsverksamhet,
stöd åt evangeliska diasporaförsamlingar inom
katolska länder, evangelisation inom katolska
kyrkan, mission bland judar, turkar och hedningar
voro programpunkter, som den ena efter den andra
togos upp och gåfvo anledning till själfständiga
sammanslutningar, sådana som Bibelsällskapet i Basel
(1804), Baselmissionssällskapet (1815), anstalterna i
Beuggen för vård om föräldralösa barn och utbildning
af skollärare för de försummade (1820), föreningen
Israels vänner (1831), föreningen för spridning
af kristliga skrifter (1835), döfstumanstalten
i Riehen (1838), Pilgrimsmissionen (1840),
Diakonissanstalten i Riehen (1852), sällskapet för
söndagens helighållande (1862) m. fl. – Sällskapets
handskrifna meddelanden, de s. k. "Protokollen", aflöstes
1783 af tryckta "Auszüge aus dem briefwechsel"
och dessa 1786 af månadsskriften "Sammlungen für
liebhaber christlicher wahrheit". Dessa och ännu
mer sällskapets arkiv utgöra en rik skattkammare
för kännedom om särskildt 1800-talets religiösa
tidshistoria. – Den personligt bärande kraften i
sällskapets verksamhet var från 1801 Chr. Fr. Spittler
(se denne), dess sekreterare till sin död (1867). –
Under utvecklingen har sällskapet småningom trädt i
skuggan för sina många dottersammanslutningar. Dess
kommitté, som kompletterar sig själf, stöder
särskildt evangelisk diasporaverksamhet i Österrike.
A. K.
Tyska kyrkan i Stockholm. Se Tyska församlingen i Stockholm.
Tyska körfveln, bot. Se Anthriscus.
Tyska litteraturen. De hedniske germanerna sjöngo,
enligt Tacitus, sånger om guden Tuisco och hans son
Mannus samt stridssånger och gästabudssånger till
hjältars pris. Den enda litterära kvarlefvan från
denna tid äro de s. k. Merseburg-besvärjelserna
(se d. o.). När germanerna skingrades genom
folkvandringens stormar, gingo många sagoskatter
förlorade. Den urspr. mytiska Siegfriedssagan
öfvergick (antagligen på 600-talet) till hjältesaga,
som lefde hela medeltiden igenom, hopväfd med sagorna
om de gotiske konungarna Teoderik och Ermanarik
(se Didrikssagan) samt Valsung-Niflungasagan.
Den fornhögtyska diktningen sträcker sig från
frankiska rikets bildning till medelhögtyskans
uppkomst (400-talets slut–omkr. 1050). Fornhögtyska
språket talades af franker, bajrare, schwaber,
alemanner, burgunder och langobarder, medan lågtyska
dialekter voro härskande i norra Tyskland. Tyska
språket (se vidare d. o.) har af ålder egt hemortsrätt
äfven i de österrikiska länderna och i Schweiz,
hvilka länder lämnat många bidrag till Tysklands
litteratur. Sedan folket kristnats, förföljde
prästerna hvarje lämning af hedendom i sång och
sägen, men gynnade latinet på det inhemska språkets
bekostnad. Karl den store däremot lät bearbeta
tyska språkläran och samla äldre folksägner, och
hans föredöme följdes i flera kloster. Först sedan
Tyskland skilts från det romaniserade Frankrike (genom
fördraget i Verdun, 843), kunde nationella drag i
litteraturen arbeta sig fram. Den allittererade
Wessobrunner gebet, den äldsta kristna dikten på
tyska, är nedskrifven strax efter 800. Allitterationen
återfinnes äfven i den hedniska Hildebrandslied
(se d. o.; omkr. 800), det af en bajersk skald
diktade fragmentet Muspilli (en hednisk-kristlig
skildring af världens undergång) och den naivt vackra
evangelieharmonien Heliand (se d. o.; omkr. 830;
på fornsachsiska). Mera ofolklig är Otfrids
högtyska evangeliebok (868), i hvilken rimmet
bröt igenom och besegrade allitterationsversen.
I Ludwigslied (se d. o.; 881) behandlades Ludvig III:s
seger öfver normanderna vid Saucourt. Sydländsk
bildning tillfördes landet genom de väldiga striderna
om Italiens besittning och mot påfvemakten; klassiska
studier togo äfven ny fart i klosterskolorna, men
därigenom endast vidgades klyftan mellan lärde och
lekmän, och någon litterär uppodling af det tyska
språket kom ej i fråga. Sagoämnena, äfven de inhemska,
kläddes i latinsk språkdräkt, bl. a. Waltharius de
Aquitania (en stridsfylld dikt af munken Ekkehart
i S:t Gallen, d. 973), Ruodlieb (på rimmade latinska
hexametrar, af munken Fromund i S:t Gallen) och nunnan
Roswithas arbeten. Djursagan (se d. o.) behandlades
under 900–1000-talen på latin af andlige kring Mosel
och Haas, hvarvid satirisk-didaktiska anspelningar
inlades. Däremot ljöd modersmålet i de af stadsbor
och bönder sjungna folkvisorna. – Den fornhögtyska
tidens prosa är af största vikt för språkets historia,
men af ringa litterärt värde. Notker Labeo
(d. 1022) verkställde öfversättningar från bibeln,
Aristoteles, Boëthius m. m. på ett utmärkt språk.
Den medelhögtyska diktningen omfattar tiden
1050–1350; efter en öfvergångstid till omkr. 1180
vidtar 1180–1300 blomstringsperioden, en den
tyska vitterhetens gyllene ålder, åt hvilken den
af andliga skalder odlade lyriken (minnesång; se
d. o.) och epiken skänkte prägeln. Hos dem framträda
redan tydligt det tysk-nationella diktarlynnets
drag: känsloinnerlighet, idealistiskt drömmeri och
metafysiskt djupsinne. Korstågen vidgade tyskarnas
synkrets och bragte dem i beröring med Orientens
förfinade kultur; riddarväsendet gaf upphof åt
romantiken (se d. o.), och tyskt språk kom åter till
heders. Allitteration och assonans aflöstes alltmer
af slutrimmet. I början förekommo mest andliga ämnen,
i synnerhet dikter till den heliga Jungfruns ära och
helgonlegender, med präster till författare. Den af
hög ingifvelse burna Annolied (sista fjärdedelen
af 1000-talet) är en legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
