Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och litteraturen - Turkisk-grekiska halfön. Se Balkanhalfön - Turkisk halfmåne. Se Halfmåne - Turkisk hassel, bot. Se Hassel, fig. 2, och Himalaya, sp. 706 - Turkisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mehemed pascha och Peter den store", 1911) och
Büjük tarych-i-umumi (Allmän världshistoria, 6 dlr,
1910). Det politiska skriftställeriet infördes
genom de ryktbara chatt-i-šerif från Gülchané (på
turk. och ty. af Petermann, 1842), chatt-i-hümajun af
18 febr. 1856 (Bianchi, "Charte impériale ottomane",
1856), samt den chatt-i-hümajun-i-šerif,
som inleder Midhat paschas Kanun-i-esas
(grundlag; på turk. och arab. 1879). Som politiska
essayister berömmas Reschid pascha och Akif
p., hvars Tebsire (Betraktelser; 1882) behandlar
den politiska intrigen. Den moderna statistiken har
vunnit insteg med den officiella Takvim-i-osmani
(Turkisk almanack), med astronomiskt, statistiskt
och ekonomiskt innehåll, samt den för hvarje
år allt rikhaltigare officiella statskalendern
(Sal-namé, årsbok, den första, för 1847, öfv. till
fr. af Bianchi, 1848), hvartill efter hand kommit
officiella Sal-namé för alla de särskilda vilajeten
(den första för Adrianopel 1870). Den teologiska
litteraturen söker i smärre skrifter ge enklare och
lättfattligare uttryck åt islams grundsanningar och
drifver sin apologetik under formen af en med moderna
medel förd polemik mot kristendomen, såsom i Ahmed
Midhats Müda-fa’a (Tillbakavisande) af de kristne
missionärernas kritik af islam (3 bd, 1882–84). En
fullkomligt ny juridisk litteratur har uppstått med
Frankrikes "Gode civil" (öfv. till turk. af Hilmi,
1887) till mönster. Scher’i-rätten har kodifierats
i ett omfattande officiellt lagverk, Düstur (Lagen;
4 bd med 4 stora appendices, 1866–84). Därur ha
sedan alla de särskilda delarna af den civila
och kriminala rätten bearbetats i en samling
officiella lagböcker (meyélle-i-ahkam-i-ser’ije,
"scher’i-lagarnas kodex") i 16 bd, hvilka med
en mängd förträffliga kommentarer, teknisk ordbok
m. m. ligga till grund för undervisningen i juridiska
fakulteten vid universitetet (daru-l-fünun) i
Konstantinopel. De tre slagen af nizamdomstolar
(se Turkiet, sp. 397) ha också fått sina bestämda
lagböcker: hukuk kanun-namesi ("code civil"),
geža k.-n. ("code pénal") och tigarét k.-n. ("code
de commerce"). Härtill komma de högst viktiga
müharrerat-i-samije (höga skrifvelser), af
regeringsdepartementen utfärdade tryckta kungörelser
rörande de nya lagarnas tolkning och tillämpning. –
Den filologiska litteraturen har icke blott riktats
med en stor mängd arbeten (handböcker, grammatiker,
lexika) öfver Europas viktigare språk, utan har
äfven för modersmålets studium att uppvisa utmärkta,
vetenskapliga arbeten, t. ex. Fuad Efendis
och Djevdet Efendis turkiska grammatik (öfv. till
ty. af Kellgren 1855), Ahmed Vefiks Léhge-i-osmani
(Turkiskt lexikon, 1876; 2:a uppl. 1890), ösbegen
Sulejman Efendis Lughat-i-gaghatai ve-türki-i-osmani
(Öst-turkisk och osman-turkisk ordbok, 1881, utg. i
sammandrag med tysk öfversättning af Kúnos 1902)
och Mahmud bin Husain el-Kašgharis Diwan lughat
et-turk (turk.-arabiskt lexikon från omkr. år 1050,
utg. 1914). Vetenskapliga kataloger öfver bibliotekens
rika orientaliska handskriftssamlingar ha börjat
utges, t. ex. Defter-i-kütübchané-i-Aja-Sofia,
Sofia-moskéns bibliotekskatalog (1884), liksom ock
stora periodiska kataloger från de större förläggarna
(Arakel, Kasbar m. fl.) i typografiskt mönstergiltig
utstyrsel. – Rik och mångsidig är äfven den
nya naturvetenskapliga, medicinska och tekniska
litteraturen. Till allra största delen öfversättning
och bearbetning från europeiska språk, synes den
knappt ha lämnat en enda aldrig så speciell gren ur
sikte. Nya arbeten i krigskonst, trädgårdsodling,
Schopenhauers filosofi, integralkalkyl, bantingskur,
nationalekonomi och "universalspråk" (volapük)
annonseras för ett och samma kvartal, och redan
så tidigt som 1881 utkom den första broschyren om
telefonen. – Tidningspressen är underkastad ständiga
förändringar. 1913 utkommo i Konstantinopel 11
dagliga turkiska tidningar, bland dem den officiella
Takvim-i-vekaji’ ("Moniteur ottoman", sedan 1826),
dessutom 6 grekiska, 7 armeniska, 4 franska, 1
engelsk-fransk och 1 tysk-fransk. Hvarje vilajet
har äfven sin officiella tidning. Mer värdefull
är tidskriftslitteraturen, hvaraf må nämnas
Megmu’a-i-fünun (Vetenskaplig revy), utg. sedan
1861 af Gem’ijet-i-ilmije-i-osmanije (Turkiska
vetenskapssocieteten), Megmu’ a-i-gedide (Nytt
[juridiskt] arkiv, sedan 1882). Vekaji’-i-tibbije
(Medicinska annaler, sedan 1882) och Tarych-i-osmani
engümeni megmu’asy, Revue historique publiée par
l’Institut d’histoire ottomane (sedan 1910), alla
i Konstantinopel. – Jfr Toderini, "Della litteratura
turchesca" (1787), Hammer-Purgstall, "Geschichte der
osmanischen dichtkunst" (4 bd, 1836–38) med notiser
om och prof af 2,200 skalder (ej alltid pålitlig);
Zenker, "Bibliotheca orientalis" (2 bd, 1846–61),
Redhouse, "On the history, system and varieties of
turkish poetry" (1878), Gibb, "History of ottoman
poetry" (6 dlr, utg. af Browne, 1900–09), turkiska
handskriftskataloger från europeiska bibliotek (Wien,
af Flügel, 1865–67; Gotha, af Pertsch, 1864; British
museum, af Rieu, 1888; Berlin, af Pertsch, 1889;
Uppsala, af Tornberg, 1849, m. fl.). En utförlig och
förträfflig öfversikt öfver "nya tidens" litteratur
finner man i Bianchis, Belins och Huarts artikelserie
"Bibliographie ottomane", omfattande åren 1822–90 i
"Journal asiatique" (1843–91), och en liten intressant
profsamling däraf (omkr. 300 nummer historia,
romaner, teaterbroschyrer, läroböcker m. m.) har
Ahmed Midhat skänkt till Uppsala universitet (se
"Sveriges offentliga bibliotek. Accessionskatalog
för 1890", 1891). Vidare upplysningar erhållas i
Horn, "Geschichte der türkischen moderne" (1902),
"Türkische bibliothek" (tysk öfv., utg. af
Jacob, 1904 ff.; 18 bd, 1919), "Orientalische
bibliographie" (1887 ff.); "Die welt des islams"
(1913 ff.) och "Der neue orient" (1917 ff.).
H. A. (K. V. Z.)
Turkisk-grekiska halfön. Se Balkanhalfön.
Turkisk halfmåne. Se Halfmåne.
Turkisk hassel, bot. Se Hassel, fig. 2, och Himalaya, sp. 706.
Turkisk musik, dels militärmusik för blås- och
slaginstrument (således dets. som janitscharmusik, se
d. o.), dels, i inskränktare mening, sammanfattningen
af endast slaginstrumenten: trumma, bäcken, triangel
och klockspel. – Turkiska musiken kallades ett
ystert studentsällskap i Uppsala, som bildades i
slutet af 1820-talet och upplöstes 1835. Det öfvade
bl. a. instrumentalmusik (med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
