Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet - Turkis. Se Turkos - Turkischrotöl, tekn. Se Alisarin - Turkisgrönt - Turkiska bad. Se Bad, sp. 613 - Turkiska Dubica, stad. Se Dubica 1 - Turkiska folk. Se Turkar - Turkiska handdukar. Se Sammet, sp. 593 - Turkiska hasselnötter, bot. Se Hassel, sp. 55 - Turkiska Kroatien. Se Kraina, sp. 1189, och Kroatien, sp. 1482 - Turkiska Kurdistan. Se Kurdistan - Turkiska mattor. Se Brysselmattor och Orientaliska mattor - Turkiska musiken. Se Turkisk musik - Turkisk and, zool. Se Anka, sp. 1047 - Turkiska språken. Se Turko-tatariska språken - Turkiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der k. preuss. akad. der wissenschaften", 1904),
A. Schonoff, "Les réformes et la protection
des chrétiens en Turquie, 1673–1904" (s. å.),
N. Brailsford, "Macedonia" (1906), S. Sidarouss,
"Les patriarcats dans l’empire ottoman etc." (1907),
A. Sturdza, "La question du Danube" (1908),
E. af Wirsén, "Balkanfolken och stormakterna"
(1909), C. R. Buxton, "Turkey in revolution"
(s. å.), G. F. Abbott, "Turkey in transition"
(s. å.) och "Turkey, Greece and the great powers"
(1917), S. Goriainow, "Le Bosphore et les Dardanelles"
(1910; synnerligen grundlig framställning af frågan
om sunden), R. Pinon, "L’Europe et l’Empire ottoman"
(s. å.) och "L’Europe et la Jeune Turquie" (1911),
A. Mandelstamm, "La justice ottomane dans ses rapports
avec les puissances étrangères" (s. å.) och "Le sort
de l’empire ottoman" (1917), W. Miller, "The ottoman
empire, 1801–1913" (1913; med rikhaltig bibliografi),
G. Gaulis, "La ruine d’un empire" (s. å.),
G. Hanotaux, "La guerre des Balkans et l’Europe"
(1914), J. G. Schurman, "The Balkan wars 1912–13"
(2:a uppl. 1915), Gueshoff, "The Balkan league"
(s. å.), Sir M. Sykes, "The caliph’s last heritage"
(s. å.), H. A. Gibbons, "The foundation of the ottoman
empire, 1300–1453" (grundlig och värdefull med ytterst
rikhaltig bibliografi, 1916), Sir E. Pears, "Life of
Abdul Hamid" (1917), J. A. R. Marriott, "The eastern
question, an historical study in european diplomacy"
(s. å.), och A. Stille, "Karl XII i Turkiet" (i
"Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död", 1918). –
Jämför äfven litt. under Bulgarien, Grekland,
Kreta, Orientaliska frågan, Rumänien och Serbien.
V. S-g.
Turkis. Se Turkos. Turkischrotöl, tekn.
Se Al isar i n. Turkisgrönt, en vacker grön
färg, särskildt använd inom porslinsmåleriet,
som man framställer genom blandning af
kromoxid, lerjord och koboltoxid eller genom
att försätta kromsulfat med alun och koksalt
samt därefter utfälla med kolsyradt natron.
Fmn.
Turkiska had. Se Bad, sp. 613. Turkiska Dubica
[dobi’tsa],stad. Se Dubica 1. Turkiska folk.
Se Turkar. Turkiska handdukar. Se Sammet,
sp. 593. Turkiska hasselnötter, bot. Se Hassel,
sp. 55. Turkiska Kroatien. Se Kr a i na,
sp. 1189, och Kroatien, sp. 1482. Turkiska
Kurdistan. Se K u r d i s t a n. Turkiska mattor.
Se Brysselmattor och Orientaliska mattor.
Turkiska musiken. Se Turkisk musik. Turkisk
and, zool. Se Anka, sp. 1047. Turkiska språken.
Se Turko-tatariska språken.
Turkiska språket och litteraturen. Turkiska språket
i inskränkt mening, det i Europa och Mindre Asien
inhemska osmanli (osmanly), är i fonetiskt, formellt
och litterärt hänseende det mest utvecklade bland de
turko-tatariska språken {se d. o.). Turkiskan utmärker
si? srenom en ovanligt hög grad af välljud. Vokalismen
består af de "hårda" vokalerna a, o, u, y ("hårdt i",
ryskt y) och motsvarande "lena" e (vanligen öppet
som ä, t. ex. sevmek, "älska"; mera sällan
slutet, t. ex. eji, "god"), ö, ii, i,
jämte diftongerna ai, ei, oi, ui, öi, au, eu.
Konsonantismen omfattar k, t, p, g, d, b, c (tj),
y (dj), ch, h, f, v, j, (tungspets-)?-, l j
m, n, n (ng), s, s (sj), z, z (franskt
j). K och g förekomma både med post-palatalt
och prepalatalt uttal, och det senare får
ofta liksom ett efterslag af i (j), t.
ex. koj [kiöi], "by", göz [gjözj, "öga".
Turkarna använda det arabiska alfabetet (med
tillägg af några få bokstäfver); och de
tecken däri, som beteckna icke-turkiska ljud,
nyttjas dels i arabiska och persiska lånord,
hvilka då utläsas på turkiskt sätt, dels
för att ange vokalisationen. I turkiskan är
nämligen vokalharmonien (se d. o.) strängt genomförd;
har stammen hård vokal, anta äfven ändelserna hård
vokal, men har stammen len vokal, måste alla
ändelser ha lena vokaler, t. ex. at-lar-dan,
"af hästarna", men köpek-ler-den, "af hundarna".
Af alfabetets dubbla tecken för k, t, d,
s använder man därför det ena i ord med
hårda och det andra i ord med lena vokaler,
emedan de arabiska vokaltecknen sällan utsättas.
Accenten ligger i regel på slutstafvel-sen.
Genus och artikel saknas. Deklinationen har
6 kasus: nom. (utan ändelse), genit.
-in (-yn, -lin, -un], ack. -i (-y, -il,
-u), dat. -e (-a), lokat. -de (-da], abl.
-den (-dan], vid konsonantstam; vid vokalstam är
genit. -nin (-nyn, -nun, -nun), ack. -ji (-jy,
-ju, -ju], dat. -je {-ja}. Slutande -t öfvergår
framför vokalisk ändelse till -d och -k till
-g (eller -j). Plural bildas med -ler (-lar]
och samma kasusändelser som sing. Ex.
giin, "dag", gilniln, gunii, guné, gundé, gilnlér,
gun-lerin, gunleri, gilnleré; (jan,
"själ", yanyn, yany, ycuid, yandån, yanlar,
yanlaryn etc.; jol, "väg", joliin, jolu,
jold, jolldr, ack. jollary, jollarddn\ geyé,
"natt", geyemn, yeyeji, yeyelér, ack. geyeleri;
kurt, "varg", kurdun, abl. kurtdån ; ajdk,
"fot", ajagyn; ekmek, "bröd", ekmejin.
Adjektivet är oböjligt och står framför sitt
subst., ak kapularyn, "hvita portars", ak
denizdé, "i Medelhafvet". Komparativ uttryckes
numera vanligen blott genom föregående ablativ
af det jämförda ordet, bal-dån tatly, "sötare än
honung"; superlativ genom partiklar, en,
cok, "ganska", framför positiven. Däremot förenas
de ytterst talrika arabiska och persiska
adjektiven med sitt arabiska eller persiska
hufvudord vanligast genom det persiska
genitivmärket i (se Persiska språket, sp. 574),
t. ex. bäb-i-ali (två arab. ord), "höga Porten",
hatt-i-humajun (ett arab., ett pers. ord),
"nådiga skrifvelsen". Räkneorden 1-10 lyda: l bir,
2 iki, 3 fic, 4 don, 5 beS, 6 alty, l jedi, 8 sekiz,
9 dokuz, 10 ön. Personliga pronomina böjas
med samma kasusändelser som nomina: ben,
"jag", sen, "du", genit. benim, senin, ack.
beni, seni. Possessiva pronomina uttryckas
med vokalharmoniska suffix: -im (-ym, -um, -um},
"min", -in (etc.), "din", -imiz (-ymyz etc.),
"vår", -iniz (etc.), "er", -i (-y etc.),
vid vokalslut -st (-sy etc.), "hans". Ett med
possessivt suffix försedt nomen böjes med alla
kasusändelser, t. ex. gunilmé, "till min
dag", gilrilerimizin, "våra dagars", kapusunun,
"hans r»orts". En särskild, viktig roll
spelar suffixet för 3:e pers. pron. därigenom,
att det vidhänges hufvudordet efter föregående
genit., hvars ändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
