Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Träradering - Träsilke - Träsk - Träsket - Träskfolket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Träradering. Se Trägravyr.
Träsilke, konstsilke (se d. o.),
framställdt af trämassa (cellulosa).
Fmn.
Träsk, i högre eller lägre grad vattenbetäckt
lågmark af större eller mindre omfång. Inom vissa
landsdelar erhålla t. o. m. verkliga sjöar namn af
träsk, t. ex. Torne träsk, Saggat träsk m. fl. i
Lappmarken. Jfr Kärr, Mosse, Myr. E. E.
Träsket (fr. Marais}, under franska revolutionen namn
på det moderata partiet i Konventet. Se Marais.
Träskfolket kallas en i västra delen af
Bangveoloträsket i Central-Afrika lefvande,
nomadiserande folkstam, som af sina fastmarksgrannar
erhållit namnet batwa. Batwa, batua, watwa,
awatwa m. fl. likljudande ordformer förekomma
från Ruwenzori i n. till Kapkolonien i s. som
namn på stammar, hvilka föra ett kringströfvande
lif i ödemarkerna. Dessa namn äro sammansatta af
bantu-ordet ba(wa), folk, och roten-twa (-tua),
som i urbantu troligen betecknat något vildt eller
öde. Singularformen af batwa är mutwa. Träskfolket är
småvuxet, men har kraftig kroppsbyggnad med speciellt
rik utveckling af öfre extremiteternas och bålens
muskulatur (fig. 1). Männens medellängd (beräknad
efter 16 uppmätta individer) uppgår till 161,7 cm.,
kvinnornas (beräknad efter 38 uppmätta individer)
till 154 cm. Hudfärgen är mörkt brunsvart. Hufvudets
allmänna form är långskallig till mesocefal, utan att
dock uppvisa någon mer utpräglad långskallighet. Ofta
anträffas ansikten, där näs-munpartiet skjuter
fram starkt noslikt, alltså är utprägladt prognat
(fig. 3). Ansiktena förete två typer, en gröfre och
en finare, hvilket kan tyda på en rasblandning,
exempelvis mellan bantustam och något småvuxet
urfolk. Folket lefver i byar, bestående af ett eller
annat tiotal små, bikupsformade, grästäckta hyddor
(fig. 2), som uppföras på naturliga gungäyöar,
hvilka göras mindre sänka genom pålägg af
papyrus-eller vassknippen. De familjer, som bo
närmast den fasta stranden, flytta under regntiden
upp på denna. All samfärdsel mellan byarna sker
i kanoter, som stakas fram genom naturliga eller
konstgjorda kanaler. Kanoterna, som bestå af urholkade
trädstammar, äro så smala, att de nästan kunna kallas
vattenskidor. De äro för trånga, för att man skall
kunna sitta på deras botten, hvarför man stakar
eller paddlar dem i stående ställning. Träskborna
äro ypperliga simmare och dykare. Männens vanliga
dräkt utgöres af skört af antilopkalfskinn, som
vanligen fästas fram och bak medelst ett bälte,
ofta bestående af ormskinn. Kvinnorna bära långa
mantlar af antilopskinn. Den hårlösa sidan af dessa
mantlar bäres utåt och är alltid rikt dekorerad med
ornament i en sorts läderplastik (fig. 4). Folket
lif när sig uteslutande på träskets produkter. Jakt,
fiske och insamling af vilda, matnyttiga växter
utgöra deras hufvudsakliga näringskällor. Näckrosens
rotstockar och frön spela en mycket stor roll i
hushållningen; de soltorkas och stötas till mjöl,
hvaraf en närande gröt beredes. Träsket är rikt på
villebråd. Träskantiloperna sitatunga (Limnotragus
selousi) och lechwe (Cobus leche) förekomma i hjordar
på hundratals individer. På grund af sina för lifvet
i träskmarker anpassade, långa klöfvar kunna dessa
antiloper taga sig fram öfver sank och förrädisk
gungfly. De äro äfven ypperliga simmare. Äfven
pythonormen (Python sebæ) är ett eftertraktadt
jaktbyte både på grund af köttet, som ätes, och
skinnet, som begagnas vid tillverkning af trummor,
pilbågar, bälten m. m. Jaktredskapen utgöras af
pilbågar, spjut, harpuner och vippsnaror. Bågarna,
som mot ändarna äro starkt krökta, ha en för
Bangveoloområdet säregen form. Bågstafven är vanligen
lindad med orm- eller ödleskinn. Pilarna äro ofta
bestrukna med ett hastigt dödande gift, beredt af
Strophanthus Welwitschii. Fisket bedrifves utom med
nät, krok och mjärdar äfven med gift. Det grunda
vattnet i de öppna lagunerna förgiftas medelst
till mos sönderstötta blad och kvistar af Tephrosia
Vogelii, hvarvid fisken döfvas och flyter upp. Den
på detta sätt fångade fisken ätes utan olägenhet af
träskborna. Husgerådet är ytterst primitivt. Maten
stekes på glöd eller kokas i grofva kärl af bränd
lera. Sköldpaddskal och pumpskal begagnas som skålar,
musslor som skedar. Fisken upplägges och benas på
små mattor af sammanknutna pinnar. Eld uppgör man på
mindre tid än en minut genom att drilla en pinne mot
en annan (fig. 5). Dolkar, en sorts mejselliknande
knifvar, pil- och spjutspetsar samt fiskkrokar äro af
järn. Järnet tillbyter sig folket mot antilop- och
utterskinn från angränsande fastmarksstammar. Musik
och dans äro omtyckta förströelser. Dansen, som eger
rum om nätterna vid ny- och fullmåne, ackompanjeras
af trummor, som bestå af urholkade trädstammar
öfverspända med ödle- eller ormskinn. Männen spela
äfven på sina jaktbågar, ett ytterst primitivt
sätt att frambringa strängmusik. Mannen lefver
i månggifte. När den hustru, mannen först tagit,
har födt några barn och börjar bli gammal, skaffar
han sig en ny och ung, och när denna i sin tur blir
passerad, får kanske en tredje hustru intaga platsen
som favorit. Föräldrarna hysa stor kärlek för sina
barn; på dessa afrakas håret omsorgsfullt i likhet med
modet bland de vuxna (fig. 6). De olika familjerna i
en by styras af en byhöfding, som lyder under en för
hela stammen gemensam storhöfding. Religionen består
hufvudsakligen i tron på andar, hvilka anses kunna
skada människorna genom sjukdomar, vilddjur m. m. För
att skydda sig mot illvilliga andar bär man därför
en mångfald olikartade amuletter och fetischer. Feber
söker man äfven bota genom koppning. Genom att svagare
individer redan i tidiga år ovillkorligen duka under
för de af träsknaturen framkallade sjukdomarna,
uppnå endast de kraftigaste mogen ålder och förmå
bilda familj. Härigenom har under tidernas lopp ett
naturligt urval egt rum, som gör, att träskborna äro
märkvärdigt motståndskraftiga mot vissa sjukdomar,
som äro utmärkande för tropiska träskområden. När
någon af batwafolket har dött, skall liket under tre
dagar ligga i hyddan, hvarefter det begrafves i en för
ändamålet upphackad grop på den fasta stranden. Ingen
mat eller dryck nedsättes i graf ven, men den låga,
runda kulle, som uppkastas öfver denna, beströs med
näckrosmjöl. Aflider en träskbo långt från stranden,
nedsänkes liket under gungflyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
