Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toll, Karl Friedrich (Fedorovitj) von - Toll, Robert von - Toll, Edvard von - Toll - Toll, Johan Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stabschef gjorde han turkiska fälttåget 1829
(hvarunder han upphöjdes i grefligt stånd) samt
polska fälttåget 1831 och förde efter Diebitschs
död en tid högsta befälet. Sedermera blef han
Paskie-vitjs generalstabschef och ledde, sedan denne
sårats, stormningen af Warschau (sept. 1831). T. blef
sedermera led. af riksrådet och (1833) generaldirektör
för väg- och vattenbyggnadsväsendet. På grund af ett
förment tjänstefel råkade den gamle, högt förtjänte
krigaren för ett par år i kejserlig onåd. Jfr
F. T. v. Bernhardi, "Denkwürdigkeiten aus dem leben
des russischen generals grafen von T." (2:a uppl.,
4 bd, 1865-66).
2. Robert von T., friherre, estländsk
historisk forskare, militär, f. 1802, d.
1876, ingick 1816 i rysk tjänst, deltog som
dragonofficer i turkiska (1828-29) och polska
(1831) krigen, sårades svårt under det senare och
tog 1852 afsked som öfverste. 1841 hade
han ärft fideikommisset Kuckers, i
wierländska kretsen, och ökade dess stora
samling af historiska urkunder, mynt och
sigill rörande östersjöprovinserna. Hans samlingar
offentliggjordes i det af honom bekostade arbetet Est-
und livländisclne brieflade. Banden I (1856) och
II (1861, 1864; omfattande svenska och polska tiden,
1561–97), som innehålla urkunder, utarbetades af T. i
förening med F. G. von Bunge och E. Pabst; bd III
(1879; kronologier) utarbetades af Ph. Schwartz och
bd IV (1887; sigill och mynt) af J. Sachssendahl.
T. förmådde historikern Schirren att 1860 vara honom
följaktig till svenska Riksarkivet, där, såsom han
förmodat, en del af Livländska ordens gamla dyrbara
arkiv anträffades och gaf rikt material för hans arbete.
3. Edvard von T., friherre, polarforskare, f.
24 mars 1858 i Estland, d. 1903, arbetade
sedan 1884 i Petersburgakademiens mineralogiska
museum, sedan 1888 som konservator, och anställdes
på 1890-talet i Rysslands geologiska undersökning.
Om T:s polarfärder se Polarexpeditioner, sp.
1167–68. Hans dagböcker Die russische
polarfahrt der "Sarja" 1900–1902 utgåfvos 1909.
Toll, svenska adliga ätter, härstammande från den i
föreg. art. nämnde Kaspar von T:s tre sonsöners söner,
af hvilka en 1723 naturaliserades som svensk adelsman,
Karl Fredrik T. (f. 1681, major, d. 1741; hans ätt
antas ha utgått på manssidan 1880), och de öfrige
1772, nämligen bröderna Erik Ludvig T. (f. 1737,
slutligen öfverste, d. 1800), som själf slöt sin
gren, Karl Gustaf T. (f. 1741, kapten, d. 1817) och
Johan Kristofer T. (se T. 1) samt deras kusin Karl
Fredrik T. (f. 1718 i Tobolsk, major, d. 1784). Johan
Kristofer T. blef 1799 friherre och 1814 grefve, men slöt
själf sin ätt. Karl Gustaf T:s son Gustaf Filip Adam T.
(f. 1782, slutligen öfverste i generalstaben, d. 1865)
adopterades 1813 på Johan Kristofer T:s friherrliga värdighet.
1. Johan Kristofer T. (se släktöfversikten), grefve,
statsman, f. 1 febr. 1743 på Mölleröd, Skåne, d. 21
maj 1817 på Bäckaskog, var son till öfverstelöjtnanten
Reinhold Gustaf T. (d. 1751). Han uppfostrades till en
tid hos sin moster (född Gyllenstierna) tillsammans
med hennes son G. A. Reuterholm, blef 1758 volontär
och bevistade fälttågen
i Pommern 1759–60, men lämnade 1764 krigstjänsten,
utan att ha blifvit officer. S. å. aflade han juridisk
ämbetsexamen i Lund och inskrefs som auskultant i
Göta hofrätt. Efter att ha på förordnande hållit några
ting och 1766 blifvit vice häradshöfding lämnade han
den juridiska banan med anledning af anmärkningar
för formella tjänstefel och utnämndes 1769 till
öfverjägmästare i Kristianstads län, antagligen på
grund af partitjänster åt hattarna, till hvilka han,
ehuru uppfostrad i en mössfamilj, slutit sig. Af de
segrande mössorna hotad med afsättning vid 1771–72
års riksdag, missnöjd med det bestående
samhällsskicket och anande, att Gustaf III tänkte
på en revolution, beslöt han söka få deltaga i denna
och vände sig i detta syfte till konungens gunstling
F. Horn, genom hvilken han också erhöll anbud att få
försöka uppvigla norrmännen mot Danmark. Då detta
företag ej blef af, lyckades han ernå förbindelse
med J. M. Sprengtporten, i hvilken han börjat ana
konungens egentliga förtrogna i revolutionsplanen,
och genomdref, att till det af Sprengtporten
tillämnade revolutionsföretaget i Finland lades ett
dylikt i Kristianstad samt att ledningen af detta
skulle anförtros åt honom. 21 juni 1772 ankom han
till Kristianstad, lyckades vinna dess kommendant
Hellichius och förmådde dess garnison att 12 aug. till
konungens försvar resa sig mot ständerna, hvarefter
han öfvertog landshöfdingämbetet. Genom underrättelsen
härom, som med överståthållaren Rudbeck ankom till
Stockholm, innan Sprengtporten hunnit dit öfverföra
de finska trupperna, nödgades Gustaf III på egen
hand 19 aug. genomföra statshvälfningen. Efter
denna naturaliserades T. som svensk adelsman och
utnämndes till ryttmästare i armén. Under den
resa, som konungen med anledning af den genom
revolutionen framkallade krigsfaran företog till
norska gränsen för att ordna försvaret, användes
T. till rekognosceringar, blef 1775 major i armén,
1776 generaladjutant af flygeln med öfverstelöjtnants
rang, fick plats i Krigskollegium samt utnämndes 1780
till öfverste för Södra skånska kavalleriregementet,
vid hvilket han 1774 placerats. Orsaken till
dessa snabba befordringar var ej blott T:s andel
i revolutionen, utan ännu mer, att han befanns
i högsta grad användbar vid genomförandet af de
förbättringar inom arméväsendet, som Gustaf III med
K. Sparres biträde satt i gång. Genom T. åvägabragtes
nämligen vid Skånska, Smålands, Östgöta och Västgöta
kavalleriregementen samt vid Lifregementet till häst
medelst införande af passevolansafgifter ett ordnadt
trossväsen, och början härtill gjordes äfven vid de
svenska infanteriregementena. Det anseende för ovanlig
ämbetsmannaduglighet, som T. därigenom grundlade,
rättfärdigade han sedan under hela sitt lif, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
