Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillräknelighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologiens föreställningar om de teoretiska
själsfunktionernas dominerande betydelse inom
själslifvet i det hela, hvilka f. ö. än i dag kunna
sägas behärska det allmänna föreställningssättet,
från den åskådningen, att den, som vet det rätta,
också är i stånd att göra det rätta.
Inom lagstiftningen kom detta uppfattningssätt
till synes dels däri, att man lät straffrihet
inträda endast i fråga om sådan sinnessjukdom,
som innefattade en påtaglig förlust af förståndets
bruk, dels ock däri, att man i fråga om minderåriga
gjorde tillräknelighetens förhandenvaro betingad
af vederbörandes förmåga att inse gärningens
brottslighet. – I fråga om sådana tillstånd af
rubbningar i medvetandet, i hvilka vederbörande genom
egen vilja själf kan försätta sig, lät man däremot
tillräknelighetsfrågan bero af, huruvida han råkat i
detta tillstånd med egen skuld eller icke. – Redan i
den äldsta af gällande strafflagar, den franska Code
pénal, kommer denna åskådning till uttryck. Då där
i art. 64 straffrihet förklarades skola inträda vid
fall af "état de démence", afsågos därmed urspr.
endast sådana former af sinnessjukdom, vid hvilka
de intellektuella själsförmögenheterna äro påtagligt
desorganiserade. Och då art. 66 uppställde 16 år som
tidpunkten för den fulla straffbarhetens inträde,
gjordes straffbarhetens inträde nedanför denna ålder
beroende af, om vederbörande kunde anses ha handlat
"avec discernement". Ännu påtagligare har denna
ståndpunkt kommit till uttryck i 1864 års strafflag,
som i Straffl. 5:5 stadgar straffrihet blott för
"afvita" eller "den, hvilken förståndets bruk genom
sjukdom är beröfvadt", medan den för andra fall
af sinnessjukdom stadgar allenast straffminskning
(Straffl. 5:6), och som vidare i det intill
1905 kvarstående stadgandet i Straffl. 5:2 gjorde
straffbarhetens inträde i åldern 14–15 år beroende af,
om vederbörande "pröfvades hafva egt nog urskilning
att gerningens brottslighet inse".
I anslutning till denna grunduppfattning
utarbetade ock den äldre psykiatrien sin teori om,
i hvilka fall sinnessjukdom skulle anses medföra
straffrihet: 1) i fråga om verkliga "galningar",
d. v. s. sådana sinnessjuka, hvilkas förståndslif och
föreställningslif voro påtagligt desorganiserade,
inträdde utan vidare otillräknelighet; 2) vid
sådana fall af sinnessjukdom, då medvetandet under
s. k. ljusa mellanrum (lucida intervalla) syntes
fungera normalt, inträdde i allt fall tillräknelighet
under dessa ljusa mellanrum; 3) i sådana fall åter,
då förståndslif och föreställningsvärld endast
i vissa bestämda afseenden förete rubbningar,
s. k. partiella sinnessjukdomar (äfven benämnda
manier eller monomanier, se d. o.) t. ex. vid
åtskilliga fall af förryckthet (paranoia), kräfdes
för antagande af otillräknelighet, att ett samband
kunde påvisas mellan den brottsliga gärningen och den
förefintliga partiella rubbningen i den intellektuella
sfären. Om t. ex. en person, som i samband med
abnorma smakförnimmelser ansåge sig vara utsatt
för förgiftning af sin läkare, gjorde sig skyldig
till falskspelning, borde detta fall bedömas helt
annorlunda, än om samma person gjort sig skyldig till
mordförsök på sin läkare. Denna lära om den partiella
sinnessjukdomen spelade länge en betydande roll;
och i de länder, hvilkas lagstiftning
föreskrifvit straffminskning för vissa fall af
sinnessjukdom, bringades denna regel till användning
bl. a. på just dylika fall af sinnessjukdom.
På denna ståndpunkt har man emellertid icke kunnat
förbli. Den moderna erfarenhetspsykologien har
alldeles grusat föreställningen om de intellektuella
funktionernas dominerande betydelse för människans
viljelif. Vidare har den moderna psykiatrien
påvisat tillvaron af mycket svårartade former af
sinnessjukdom, vid hvilka den teoretiska insikten om,
hvad gärningen innebär, kan fullt tydligt vara för
handen. Därtill har sällat sig insikten om, att det,
beträffande minderårigas straffbarhet, icke allenast
kan komma an på graden af förståndsutveckling, utan
än mera på graden af utveckling inom viljelifvet,
den förmåga att med begärens undertryckande kunna
öfver hufvud inrätta sitt handlande efter regler,
som vanligen endast kan uppnås på grundval af en
genom verkligt genomförd uppfostran förvärfvad
vana vid lydnad. Denna förändrade uppfattning har,
hvad de minderåriga beträffar, inom lagstiftningen
yttrat sig i en sträfvan att allt mera höja
tillräknelighetsåldern och nedom denna ålder utbyta
straffet mot uppfostringsåtgärder (jfr Minderåriga
brottslingar). I afseende på sinnessjukdomarna har
den kommit till synes i en förändrad formulering af de
förutsättningar, under hvilka sinnessjukdom kan grunda
otillräknelighet. Sålunda förklaras i vissa af de
nyaste strafflagsförslagen (t. ex. det österrikiska)
sinnessjukdom skola medföra straffrihet, därest
vederbörande "saknar förmåga att inse det orätta i
sin handling eller att handla i enlighet med denna
insikt". Att man emellertid härigenom skulle ha vunnit
någon säker vägledning för att afgöra frågan, om i
ett visst gifvet fall sinnessjukdom skall medföra
straffrihet eller icke, kan högeligen betviflas.
Så länge man står kvar på vedergällningsteoriens
ståndpunkt och i den moraliskt fria viljan
ser förutsättningen för straffbarhet, eger man
emellertid i allt fall tillgång till ett gemensamt
formellt kännetecken för tillräknelighetens,
resp. otillräknelighetens, karakterisering, huru
godtycklig detsammas användning på det enskilda
fallet än i verkligheten månde bli. Därest man åter
med de nyare riktningarna inom kriminalpolitiken
uppställer samhällets skyddande mot förbrytelsen
som straffets enda ändamål (se Preventionsteori)
och därvid utgår från en deterministisk uppfattning
af det mänskliga själslifvets företeelser, blir
hela grundvalen för tillräknelighetsbegreppet
en annan. I det hela kan sägas, att det från
denna utgångspunkt hittills icke visat sig
möjligt att uppställa något användbart, enhetligt
tillräknelighetskriterium. Fransmannen Tarde har
trott sig kunna uppställa ett dylikt innefattande
två förutsättningar: 1) "identité personnelle",
hvarmed han förstår, att handlingen skall vara
framsprungen ur den handlandes personlighet, sådan
denna under vanliga förhållanden är beskaffad, samt 2)
"similitude sociale", hvarmed förstås delinkventens
likhet med sin öfriga sociala omgifning. Genom det
förra rekvisitet uteslutas väl handlingar, företagna
under akuta sinnessjukdomar, genom det senare de
medfödda abnorma tillstånden (idioti, imbecillitet,
stundom särhållna från öfriga fall af sinnessjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
