Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiedge, Christoph August - Tieffenbrucker, Kaspar - Tieftrunk, Karel - Tieghem, Philippe Édouard Léon van - Tiel - Tiele, Cornelis Petrus - Tien - Tienen - Tien-hsia - Tien schan (Tiensjan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkt; oerhördt populär på sin tid, är den numera
så godt som fullkomligt glömd. I flera af sina visor
påminner T. om Gleim och i sina elegier om Matthisson;
mycket sjungna voro åtskilliga af dem. Hans
framställning urartar ej sällan än till retorik,
än till svärmisk oklarhet. Hans arbeten utgåfvos i
8 bd 1823–29 (flera uppl.), hans efterlämnade poem
jämte lefnadsteckning 1841 (i 4 bd). – Efter T. är
uppkallad en stiftelse i Dresden för understödjande af
skalder och konstnärer.
Tieffenbrucker [tifenbrokker],
Kaspar, tysk violintillverkare, en af de tidigaste
inom facket, f. 1514 i Tieffenbrugg, Bajern, d. 1571
i Lyon, där han var bosatt åtminstone från 1553, har
förr antagits ha lefvat ett halft årh. tidigare. Äkta
violiner af T. synas icke finnas i behåll; de
honom tillskrifna äro af långt senare härkomst. Se
H. Coutagne, "Gaspard Duiffoproucart et les luthiers
lyonnais du XVI:e siècle" (1893).
E. F-t.
Tieftrunk [tif-], Karel, tjechisk historieforskare,
f. 1829, d. 1897, gymnasielärare i Prag och
framstående politiker, författade många historiska
skrifter: Historie ceská od r. 1602 do r. 1623
(1865–70), Odpor stavuv ceskych proti Ferdinandovi
I. 1547, studie om Tomas Stitny, Dalimils-krönikan
m. m., en tjechisk litteraturhistoria (1874) och den
breda kulturskildringen Déjiny Matice ceské (1881).
A-d J.
Tieghem [tige’m], Philippe Édouard Léon van, fransk
botanist, f. 19 april 1839 i Bailleul (dep. Nord),
d. 28 april 1914 i Paris, professor i botanik vid
Muséum d’histoire naturelle, var en af Frankrikes
främsta botanister under senare tider. Han var verksam
inom vidt skilda områden af botaniken och en af de
förste, som utforskade de organiska ämnenas jäsning
och sönderdelning under inflytande af mikroorganismer;
han blef så en banbrytare för den nyaste tidens
botaniska enzymologi. De första af hans hithörande
arbeten behandla urinämnets och garfämnets jäsning
o. d., såsom Recherches sur la fermentation de
l’urée et de l’acide hippurique (1864) och Fermentation
gallique (1868), samt cellväggars förstöring genom
bakterier i Sur le Bacillus amylobacter et son
rôle dans la putrefaction des tissus végétaux
(1877). Många arbeten behandla svamparnas (mest de
lägres) fysiologi och utveckling, mer eller mindre i
samband med jäsningsföreteelserna. Ett mycket stort
antal skrifter innehåller T:s undersökningar öfver de
högre växternas fysiologi. En annan talrik grupp af
hans arbeten äro de växtanatomiska, och särskildt
är hans topografisk-anatomiska systematisering
af väfnaderna genom sin klarhet och praktiska
användbarhet af stort gagn för forskningen. Från
T. härrör stelär-teorien ("stele" är hans benämning
på centralcylindern). Af sina omfattande studier
föranleddes T. att utge dels en öfv. (1873) af
J. Sachs, "Lehrbuch der botanik", som han
sedermera ersatte med en ny handbok Traité de botanique
(1880; ny uppl. 1889–91); dels en ny indelning
af växtriket, särskildt i Éléments de botanique
(4:e uppl. 1906). Under senare delen af sin lefnad
egnade sig T. förnämligast åt de högre växternas
systematik, och i ett hundratal skrifter har han
redogjort för släktens och familjers skiljemärken,
särskildt i fröanlagets byggnad, och för systematiskt
ändamål äfven användt växtens anatomi. T. var från
1908 ständig sekreterare i franska vet. akad.;
1912 blef han led. af Vet. soc. i Uppsala.
C. Lmn.
Tiel l. Thiel [til], stad i nederländska
prov. Gelderland, på högra stranden af Waal. 11,360
inv. (1909). T. var under medeltiden en stor
handelsstad och drifver ännu ganska betydande
handel. God hamn, 51° 53’ n. br.
(H. W-k.)
Tiele [tile], Cornelis Petrus, nederländsk
religionshistoriker, f. 16 dec. 1830 i Leiden, d. där
11 jan. 1902, studerade teologi vid remonstranternas
seminarium i Leiden, var sedan präst i Rotterdam,
där han utmärkte sig som predikant, men tillika
med ovanlig arbetskraft idkade orientaliska och
religionshistoriska studier. 1873 blef han lärare
och 1876 professor i teologi (religionshistoria) vid
Leidens universitet, senare tillika remonstranternas
superintendent och förste teol. lärare. Genom sin
betydande och formsäkra personlighet blef T. en
af Leidenuniversitetets ledande män, och tills.
med framstående orientalister, såsom Kuenen och
Kern, blef han grundläggaren af den nederländska
religionsvetenskapen. Hans forskning, som omfattade
samtliga religioner, utmärkes genom saklighet,
öfverblick, kritisk klarhet, frigjord från den
romantiska idealismen, som ännu präglar den i och
för sig mera betydande samtida religionshistorikern
Max Müllers (se denne) vetenskapliga alster. Dessa
egenskaper pryda T:s hufvudverk Geschiedenis van
den godsdienst in de oudheit tot öp Alexander den
groote (1891–93; ty. öfv. af Gehring 1896–1903)
och det allmänt begagnade kompendiet Geschiedenis
van den godsdienst tot aan de heerschappij der
wereldgodsdiensten (1876; dansk öfv. af F. Bahl 1884,
tysk öfv. utg. och starkt bearbetad af N. Söderblom,
4:e uppl. 1912) och den allmänna framställningen af
hans forskningsprinciper i Introduction to the science
of religion (Gifford lectures, 1896–98; "Inledning
till religionsvetenskapen", öfv. af Jan H. Ahlstedt,
1902–03), Hoofdtrekken der godsdienstvetenschap (1901;
tysk öfv. af Gehring). Hans tidigare stora verk
Godsdienst van Zarathustra (1864), Vergelijkende
geschiedenis der egyptische en mesopotamische
godsdiensten (1869–72), Babylonien-assyrische
geschichte (1886–88), som alla hvila på omfattande
källstudier och för sin tid voro betydande, äro
numera föråldrade. Se Chantepie de la Saussaye,
"Levensbericht van C. P. T." (i Vet. akad:s
i Amsterdam handl. 1902) och Edv. Lehmann,
"Religionsvetenskapen", I (1914), s. 62.
Edv. Lehmann.
Tien, kin., himmel, förekommer bl. a. i geografiska
namn.
Tienen l. Thienen [tin-], stad. Se Tirlemont.
Tien-hsia, ett namn på Kina (se d. o., sp. 26).
Tien schan (Tiensjan). Se Tian-schan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
