Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De engelska dagliga tidningarnas
lösnummerförsäljning öfverväger i ofantligt hög
grad prenumerationssiffran. Veckotidningar med stor
spridning och högt anseende äro "Spectator" (1828)
och "Truth" (1877), den oberoende, konservativa
och till innehållet omväxlande "Saturday review"
(1855), "World" (1874), "Vanity fair", "Lloyd’s
weekly news paper" (1842), "Weekly Times" (1847),
"News of the world" och "Reynolds’s newspaper" (1850),
litteratur- och konstjournalerna "Athenæum" (1828)
och "Academy" (1869) samt, på ett specialområde,
"Economist" (1834) och "Statist" (1878). "Examiner"
(1808—81, red. af Leigh Hunt, J. Forster,
A. Fonblanque, H. Morley m. fl.) var ett ledande
liberalt organ. En ny typ infördes af George Newnes
med "Tit-bits" (1881), som lade an på småplock,
läsbart för den okunnige. Moraliserande eller
religiösa penny- och halfpenny-veckoblad utkomma i
stor mängd. Omtyckta söndagstidningar äro "Globe" och
"Sunday times". På det illustrerade området märkas
"Illustrated London news" (1842), "Graphic" (1869)
och "Pictorial world" (1874) samt skämttidningarna
"Punch" (1841, mönstergill i sin art), "Fun"
(1860—1901), "Judy" (1867) och "Pick-me-up"
(1888). Speciella kvinnotidningar äro "Queen"
(1861), "Lady’s journal" (1880), "Gentlewoman"
(1890) m. fl. Bland landsortstidningar framstå
"Manchester guardian", "Yorkshire post", "Birmingham
post", "Sheffield telegraph", "Liverpool daily post",
"Leeds mercury" och "Western morning news". — Engelska
nyhetstidningar ha mindre förströelseläsning och
allmänkulturella artiklar, än vi äro vana vid; däremot
äro de långt rikare på bidrag från alla världens
länder. Karakteristiska äro de många insändarna
från läsekretsen. — De s. k. "society papers", som
uteslutande syssla med personalier inom de högre
klasserna, äro många och åtnjuta stor popularitet
("Vanity fair", "World"). — En verkligt hög rang intar
den skotska pressen, bland hvars representanter märkas
"Edinburgh gazette" (äldst, 1699), de liberales organ
"Scotsman" (1817), den konservativa "Edinburgh
courant" (1705) och "Glasgow herald" (1782). —
Af de irländska tidningarna är "Dublin news-letter"
(1685) den äldsta. "Freeman’s journal" uppsattes 1763
af samfundet United irishmen. En lidelsefull förkämpe
för de nya irländska själfständighetssträfvandena är
"United Ireland" (1881). I de engelska kolonierna
utges en mängd, delvis mycket stora tidningar. —
Storbritannien och Irland egde 1915 2,398 tidningar
och 2,795 tidskrifter och revyer. Jfr A. Andrews,
"History of british journalism" (2 bd, 1860),
Fox Bourne, "English newspapers" (2 bd, 1887);
"Progress of english newspapers in the 19:th century"
(1901), T. Lorenz, "Die englische presse" (1907),
Escott, "Masters of english journalism" (1911),
samt Mitchell, Sell och Willing, "Press directories".
Italien fick sina första tidningar på 1640-talet,
men den första varaktiga var "Diario di Roma"
(1716). Därnäst följde "Gazetta uffiziale", som ännu
existerar. Den stränga censuren och den politiska
ofriheten gjorde, att pressen först inemot midten af
1800-talet fick något inflytande. Silvio
Pellicos "Conciliatore" (i Milano, 1818—20) var
det första uppslaget till en fri press. Mazzini
och hans meningsfränder insmugglade 1832—48
italienska pressorgan, som de låtit trycka i utlandet
("Giovine Italia" m. fl.). De af Cavour inspirerade
Turintidningarna på 1840- och 1850-talen förebådade
den betydenhet, som Italiens press i våra dagar
uppnått. De flesta stora tidningarnas utgifningsort
är numera Rom. Vatikanens organ är "L’osservatore
romano". Mycket lästa äro "Popolo romano" (ett
liberalt blad), "Diritto" (1851, länge de radikales,
därefter vänstra centerns organ), "Messaggero"
(afsedd för småfolket), det litterära och kvicka
högerbladet "Fanfulla" (1870), dess motstycke inom
vänsterlägret "Capitan Fracassa" (1880—91), "Tribuna"
(1883). Vidare märkas det socialistiska partiorganet
"Avanti!" i Milano, "Stampa" i Turin, "Mattino" och
"Rovio del Carlino" i Neapel, "Nazione" i Florens,
"Epoca" i Genua och Milanotidningarna "Il secolo"
(1866) och "Corriere della sera" (1876) samt "Gazzetta
di Venezia". Illustrerade tidningar äro "Illustrazione
italiana" och "Illustrazione populare" (bägge i
Milano); förnämst bland de många skämttidningarna är
"Pasquino" (1853, i Turin). Italienska tidningsföretag
ha ofta visat sig ytterst flyktiga; 1903 uppsattes 318
nya tidningar och dogo 412; 1904 var de italienska
tidningarnas antal 2,067. Se Ottino, "La stampa
periodica" (1875), och G. Giacchi, "Il giornalismo
in Italia" (1883).
Äfven i Spanien är tidningsväsendet väsentligen
en skapelse af 1800-talet. På 1600-talet voro
"relaciones" i omlopp, ofta i form af romanser, som
sjöngos. "Gaceta de Madrid" utkom regelbundet sedan
1726. Ännu i början af 1800-talet nöjde sig Madrid
med 1 tidning. Befrielsekriget och instiftandet af
cortes medförde ett bättre tillstånd, och "Diario
de las cortes", "Semanario patriotico" (1808—11)
m. fl. framträdde. Efter restaurationen 1814 utgåfvo
flyktingarna "Español constitucional" i London. De
flesta tidningar slopades af Ferdinand VII efter
statskuppen 1823. Sedermera blef det vanligt, att
politiska äfventyrare begagnade tidningar till
medel för sin uppkomst. Satiriska blad i mängd
ha tillkommit, som bästa medlet att inverka på
folket. 1900 voro de ledande spanska tidningarna
"El correo" (1879), "La epoca", "El imparcial", "La
justicia", "El liberal" och "El pais". Skämttidningar
äro "Gil Blas", "Cascabel" och "Huracan". Jfr
Hartzenbusch, "Periodicos de Madrid" (1876).
Portugals tidningar uppgingo 1882 till ett
antal af 179, bland hvilka de flesta voro
liberalistiska. Sedan dess har antalet stigit
betydligt.
Grekland fick tidningar under frihetskriget på
1820-talet, men de försvunno mestadels till följd
af Otto I:s tryckfrihetslag af 1833. "Soter" blef
styrelsens organ, "Athena" oppositionens, "Elpis"
det engelska partiets, "Aion" det ryskas. Vidare
uppkommo "Fos", "Palingenesia", "La Grèce"
och (i Konstantinopel) "Byzantis". De ledande
tidningarna äro "Efemeris" och "Akropolis". Ganska
inflytelserika äro skämttidningarna, bl. a. "Asty" och
"Romios". Greklands politiska press har ofta saknat
hållning och inflytande. Dess flesta alster utges i
Aten. Jfr "Notice sur la presse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
