Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild (till 1785 Thorén), Tomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid erkänt förnuftets och smakens lagliga styrsel",
"en hög och manlig", fast med vissa fel behäftad
stil, "en öm och liflig känsla", hvilka "förmåner
skulle berättigat författaren till stora priset",
om ej stycket "varit bundet i ett orimmat daktyliskt
versslag, stridande mot den i vitterheten allmänt
godkända smaken"; sällskapet ville ej "gilla en likaså
vådelig som onödig nyhet". Denna dåraktiga formella
ståndpunkt gaf T. en utmärkt angreppsställning, då
han i en strax därefter offentliggjord förklaring
afsade sig den honom tilldelade belöningen,
protesterade mot, att hans namn yppats, häfdade
den orimmade versens berättigande och bestämdt
tog itu med öfvertron på "den allmänt godkända
smaken". Härigenom uppstod en liflig tidningsstrid,
där Kellgren bidrog med bl. a. den kvicka "Nytt
försök till orimmad vers" till svar på T:s lyckade
Försök till orimmad vers. T:s vrede urladdade sig i
den grofva Straffsång (1784). S. å. uppsatte T. en
egen tidning, Den nye Granskaren, af hvilken blott
tio nummer utkommo. Innehållet är mindre vittert än
filosofiskt och socialt.
Det var närmast åt politiken, som han vände sin
uppmärksamhet vid denna tid. Då kallelse till riksdag
utfärdats 1786, inlämnade T. till Kanslikollegium
ett Memorial för att framlämnas till Gustaf III,
hvilket likväl ej skedde, och sedan till ridderskapet
och adeln ett nytt Memorial för att befordras till
"folket". Memorialen ansågos vådliga, och deras
tryckning afstyrdes tills vidare; förenade, utkommo
de 1792 under titeln Om det almänna förståndets
frihet. T. utredde där tryckfrihetens grundsats,
framlade förslag till en ny tryckfrihetsförordning
och försvarade grundsatsen om en absolut tryckfrihet
mot möjliga invändningar. T. utgick i sin yrkan på
fullkomlig tanke- och tryckfrihet icke från Rousseau,
som var en motståndare till grundsatsen härom, och
ej heller från de franske upplysningsfilosoferna,
som sågo frågan uteslutande ur samhällsnyttans
synpunkt, utan från den ohistoriska, rationalistiska
ståndpunkt, som innebar öfvertygelsen om, att så
snart mänskligheten vardt upplyst om sanningen
och de nödvändiga begreppen, skulle den som genom
ett trollslag omskapa sig själf och samhället. I
Reuterholms tryckfrihetsförordning 1792 går T:s
memorial igen. — Vid denna tid gjorde T. bekantskap
med den originelle, rudbeckianskt forndrömmande
jorddrotten Per Tham på Dagsnäs och vann i
honom en gynnare, som sedan under en följd af
år vardt hans kanske förnämsta stöd i ekonomiskt
afseende. Under riksdagen utfärdade T. en retorisk
prenumerationsanmälan på öfversättningar af Tacitus
och Ossian, hvilka arbeten sysselsatte honom en
tid, men aldrig hunno så långt, att något af dem
utgafs i tryck. T. önskade nu göra sina åsikter
gällande i vidare omfattning, än Sverige medgaf;
hans författarskap hade visserligen rönt stor
uppmärksamhet, men både litterärt och politiskt var
han ju så till vida utan framgång, att de ledande
stodo afvoga och tillbakavisande mot hans förslag,
och han egde egentligen hvarken något organ eller
någon krets, som ville fullfölja hans sträfvan, ty
hans anhängare voro merendels obetydande och föga
skickliga att föra hans idéer vidare; han hade fog
för sin klagan, att de endast
uppfattade spridda tankar och stodo främmande för
hans grunduppfattning. Han längtade till England,
hvars frihet och frihetsanda han idealiserade. Som
han ville uppträda i England med pondus, sökte han
skaffa sig en titel och begaf sig till Uppsala för
att ta en akademisk examen. På våren 1787 var han
också juris studerande vid därvarande universitet,
som han fann vara ett föraktligt kråkvinkel, där
skolastik och kryperi frodades. Han tryckte där Critik
öfver Montesquieu, som han försvarade under professor
Hernberghs presidium 22 mars 1788. Denna disputation
var tvifvelsutan en af hans mest ryktbara bedrifter;
den var arrangerad så, att Gustaf III och hans
uppvaktning kunde vara närvarande, och bestod i ett
ingalunda vetenskapligt, utan sällskapsadvokatoriskt
ordskifte, där två ordinarie och tolf extra
opponenter — bland dem Leopold, öfverste Hastfer och
Elis Schröderheim — sökte bringa T. ur fattningen,
men misslyckades. T:s fyndighet och slagfärdighet,
hans hänsynslösa och dräpande svar lockade åhörarna
till ständiga skrattsalfvor, Gustaf III var road och
förtjust, och T. ansågs allmänt ha stora utsikter att
göra lycka, vinna konungens gunst och befordran till
ämbeten. T. försummade emellertid sitt tillfälle, vare
sig af stolthet eller republikanism. Han aflade en
slät juriskandidatexamen, men afstod från att anmäla
sig till licentiatexamen, då han läst "i stort" och
praktiserat ett suveränt förakt för detaljkunskaper.
På hösten 1788 for han, med understöd af Jonas
Tranchell, till England "för att med sig förena
alla excellenta hufvuden och hjärtan till att bryta
träldomen öfver jorden". Hans förhoppningar om att
där vinna författarära och åstadkomma något stort
för att förverkliga sina samhällsidéer svekos
fullständigt, och hans uttalanden om Englands folk
fingo under intrycket af hans misslyckande en bitter,
men betydligt mycket sannare färg än förut. Hans
engelska skrifter, The sermon of sermons (1789)
och True heavenly religion restored (1790), som är
starkt påverkad af Swedenborg, m. fl., väckte trots
sina angrepp på gällande engelska förhållanden
och sedvänjor intet uppseende. Med en helt annan
uppskattning af Sverige än förut återvände T.,
sedan filantropen K. B. Wadström löst ut honom
ur bysätt-ningshäktet, på våren 1790. Efter att ha
tillbragt sommaren vid Medevi begaf han sig på hösten
till Stockholm. Där sökte han till en början genom
Rosensteins bemedling k. fullmakt som professor i
Uppsala, med survivans på filosofiska professuren
samt rättighet att disputera och ge enskilda
lektioner, men denna hans sträfvan ledde ej till
något resultat. Uppseende väckte han däremot, då han
på eftersommaren 1791 började ge ut En critik öfver
critiker. Med utkast til en lagstiftning i snillets
verld. Skrifven med en äfven hos T. sällsynt lysande
stilkonst och buren af en human, liberal åskådning,
är denna skrift en af T:s allra yppersta, och otaliga
gånger ha anförts de tre kritiska hufvudlagar
T. där uppställde: att veta hvad man skall döma;
att döma allt efter sin grad och sin art samt att
ingenting göres för sina fels, allt för sitt värdes
skull. Skriften var riktad mot Kellgren, hvars kritik
alltjämt syntes T. öfvermodig, kitslig och sysslande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
