Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tertiärsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundad på Deshayes’ uppgifter om proportionen mellan
lefvande och utdöda molluskarter, framställdes först
af Lyell. På grund af vissa geologiska förhållanden
ansåg Beyrich sig böra sammanfatta de yngre eocena
och de äldre miocena bildningarna under benämningen
oligocen. Numera delar man vanligen tertiärsystemet
i 2 större grupper: eogen l. paleogen och neogen,
den förra omfattande paleocen, eocen och oligocen,
den senare miocen och pliocen. Gränsen mot de
yngre bildningarna, som kallats de kvartära, de
postpliocena, diluvium, de lösa jordlagren m. m.,
är ofta svår att draga. I senaste tider har också en
tendens gjort sig gällande att betrakta de kvartära
bildningarna ej som bildande ett särskildt system,
utan endast som de yngsta tertiära under benämningen
de pleistocena. Enligt detta uppfattningssätt skulle
då tertiärsystemet bli det enda kainozoiska. — Ehuru
ofvannämnda indelning gjorts närmast med afseende
på förhållandena i Europa, kan den dock tillämpas
öfverallt, hvarest tertiära bildningar förekomma, och
har därför samma allmängiltighet som andra geologiska
systems indelningar. Tertiärsystemet är dock ingalunda
likformigt utbildadt öfverallt, utan man kan urskilja
olika geografiska områden l. provinser, med olika
utvecklingsform. Inom Europa kan man sålunda särskilja
en mediterran och en medeleuropeisk provins. 1. Den
mediterrana provinsens aflagringar sträcka sig från
Garonnes och Rhônes nedre lopp öfver länderna på
ömse sidor om Medelhafvet åt ö. till Indien och
Kina samt karakteriseras hufvudsakligen däraf,
att i eocen nummuliterna uppträda i stor myckenhet,
hvad både arter och individer beträffar, bildande
mäktiga kalkstenar (nummulitkalk). Korallref och
mollusker af tropiska former träffas flerstädes. Samma
koraller återfinnas i Västindiens tertiärbildningar,
som öfver hufvud taget förete stor likhet med
Italiens äldre tertiära. Pliocena bildningar med
en rik fauna, kända sedan gammalt under benämningen
"subapenninformationen", finnas längs Apenninernas
sluttningar i nästan hela Italien. Limniska bildningar
äro inom den mediterrana provinsen mera underordnade;
dock finnas sådana vid Cadibona i Ligurien
(brunkol), vid Aix och Mont Lébéron i Provence,
Pikermi vid Aten och Siwalik hills vid Himalaya,
de 3 sistnämnda lokalerna utmärkta genom sin rika
däggdjursfauna, som numera vanligen anses som äldre
pliocen. I östra Europa finnas från Slavonien vidare
mot s. ö. i mängd sötvattensbildningar, rika på
snäckor, som kallats paludina-lagren, på grund af
släktet Paludinas öfvervikt. Eruptiva bergarter
spela inom mediterranprovinsen ingen viktig roll,
ehuru dylika förekomma, såsom i Euganeiska kullarna
vid Padua, liksom ock flera af Italiens vulkaner
ha börjat sin verksamhet under tertiärperioden. —
2. Äfven inom den medeleuropeiska provinsen finnas
nummuliter i ej obetydlig mängd, men där uppträda de
dock ej bergartsbildande. Faunan har en något mindre
tropisk karaktär än den mediterrana, och korallref
saknas. Marina och limniska bildningar omväxla ofta,
och härigenom anges upprepade oscillationer mellan
land och haf. Eruptiva bergarter uppträda på många
ställen, såsom i Auvergne, vid Rhen, i Böhmen, Ungern
m. fl. st., och stundom är den ursprungliga
vulkanstrukturen väl bibehållen. Den medeleuropeiska
provinsens lager ha afsatt sig i flera dels från
hvarandra skilda, dels med hvarandra, åtminstone
tidtals, kommunicerande bäcken. Förmedlande under
någon tid kommunikationen mellan det mediterrana
och det medeleuropeiska tertiärhafvet äro de
tertiärbildningar, som från Rhônes nedre dal
sträckt sig längs Alpernas norra sida (Helvetiska
bäckenet). De äldre utgöras af nummulitkalk och
flysch, hvilken senare bildning består af konglomerat,
sandsten och leror. Inga andra fossil äro däri
funna än s. k. alger, hvilka dock sannolikt äro
spår af djur. De öfre utgöras af s. k. molass (se
d. o.) af dels limniskt, dels marint ursprung. Till
den öfre sötvattensmolassen höra lagren vid Oeningen
nära Bodensjön, utmärkta genom sin rika flora och
insektfauna (beskrifna af Heer) samt förekomsten af
Andrias. I Parisbäckenet äro hufvudsakligen eogena
lager utbildade i mångfaldig växling af marina och
limniska bildningar. Till de senare räknas bl. a. den
för sin rika däggdjursfauna (Anoplotherium, Xiphodon,
Palæotherium m. fl.) bekanta gipsen vid Montmartre,
till de förra hufvudmassan af plastisk lera (argile
plastique) och Londonlera (London clay), den som
förträffligt byggnadsmaterial bekanta grofkalken
(calcaire grossier). Fontainebleausandstenen
(sable et grès de Fontainebleau) m. fl. Miocena
bildningar förekomma hufvudsakligen i Touraine
(s. k. faluns), pliocena (s. k. crag), dels i östra
England, dels vid Antwerpen; de visa annalkandet
af ett kallare klimat. Af molluskerna i de yngsta
cragbildningarna, hvilka till största delen ännu
lefva, finnas nämligen flera, som nu ej förekomma vid
Englands kuster, utan nordligare, hvaremot faunan i de
äldre cragbildningarna tyder på ett varmare klimat än
Englands nuvarande. Den nuv. Rhendalen mellan Basel
och Mainz samt Schwarzwald och Vogeserna utgjorde
under oligocen- och miocentiden en hafsarm (det
s. k. Mainz-bäckenet), som sedan småningom utfylldes
först med brackvattensbildningar (cerithiumkalk)
och slutligen med rent limniska (littorinellakalk)
och landbildningar (dinotheriumsand). Liknande
förhållanden kunna iakttagas i det s. k. Wienbäckenets
neogena bildningar, hvars äldsta lager äro
rent marina (mediterranetagen, leythakalk,
en grundvattensbildning, med motsvarande
djupvattensbildning, s. k. tegel), med en rik fauna, men
småningom öfvergå genom egendomligt förändrade marina
bildningar (sarmatiska etagen) till brackvattens
(congeria- l. pontiska etagen) och slutligen rent
limniska och landbildningar (belvedere-schotter
med Dinotherium). Wienbäckenets tertiärbildningar
fortsättas åt ö. dels i Karpaterna, utmärkta för sin
rikedom på salt (Wieliczka, Kałusz) och mångahanda
eruptiv, dels åt ryska slätten, där under neogen haf
och inhaf delvis med bräckt vatten sträckte sig fram
öfver delar af Svarta hafvets och Kaspiska hafvets
nuv. bäcken. De fransk-belgiska tertiärbildningarna
sammanhänga åt n. ö. med de tertiärlager, som nu bilda
underlaget för Holland och nordtyska slätten. De
senare äro såväl limniska som marina samt tillhöra
hufvudsakligen oligocen och miocen; paleocen och
eocen, af liknande utbildning som de danska (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
