Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 923-924 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termokemi - Termokleistogami - Termokraft - Termokros - Termolampa - Termoli - Termologi - Termoluminiscens - Termomagnetiska fenomen - Termometer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1 mol. (32 gr.) syre upptaga en energimängd
motsvarande 36,0 Kal.

Om nu de anförda ekvationerna omvändas, ange de,
att 1 mol. vatten upptar 69,0 Kal. för att spjälkas
i vätgas och syrgas samt att 1 mol. klormonoxid vid
sönderdelning af ger 18,0 Kal.

Hess’ termokemiska lag. Redan 1840 upptäckte
J. H. Hess (so d. o. Suppl.) följande viktiga lag
för reaktionsvärmet: Den totala värmeutvecklingen
eller värmeabsorptionen vid en kemisk reaktion beror
enbart af reaktionens begynnelse- och slutprodukter
och är alltså oberoende af de mellanprodukter,
som eventuellt bildas vid reaktionen. Om t. ex. 1
kg. kol förbrännes direkt till kolsyra, CO₂,
blir värmeutvecklingen lika stor, som om kolet
förbrännes först till koloxid, CO, och denna därpå
till CO₂. Motsvarande termiska reaktionsformler äro:

C + O	=	CO	+	29,3	Kal.
CO + O	=	CO2	+	68,4	„
–––––––––––––––––––––––––
C + O2	=	CO2	+	97,7	Kal.

C + O = CO + 29,3 Kal.
CO + O = CO₂ + 68,4 „
C + O₂ = CO₂ + 97,7 Kal.

Hess’ lag är i själfva verket en följdsats af
den först senare upptäckta lagen om energiens
oförstörbarhet (se Energi och Mekaniska
värmeteorien). Med tillhjälp af densamma kan man
ofta på omvägar bestämma bildningsvärmet för sådana
föreningar, hvilkas direkta bildning ur elementen
ej kan kalorimetriskt undersökas. Så t. ex. kan man
beräkna bildningsvärmet för svafvelväte, H₂S, ur
förbränningsvärmet för väte och svafvel minskadt med
svafvelvätets eget förbränningsvärme. På samma sätt
kan man af organiska föreningars förbränningsvärme
beräkna deras bildningsvärme.

Berthelots princip för största arbetet. Den
värmemängd, som utvecklas eller förbrukas vid en
kemisk reaktion, representerar (i fall icke genom
volymändring äfven ett yttre arbete uträttas)
den totala energiändring, som inträder vid
reaktionen. Berthelot (se d. o.) betraktade denna
energiändring som mått på den kemiska affiniteten och
uppställde därför satsen: vid kemiska processer, som
förlöpa utan upptagande af energi utifrån, måste, utaf
öfver hufvud möjliga reaktioner, städse den reaktion
inträffa, som medför största värmeutvecklingen. Så
är visserligen ofta förhållandet med reaktioner, som
ske vid låg eller vanlig temperatur, i synnerhet om
reaktionsvärmet är stort och reaktionen ej medför
gasutveckling. Men i sin allmänhet är Berthelots
princip ohållbar redan af det skäl, att den står
i motsägelse till existensen af såväl endotermiska
föreningar som reversibla reaktioner (se Reaktion
2). Ty om vid den reversibla
reaktionen A + B ⇄ AB; reaktionsgången → är
exotermisk, så måste den motsatta ← med
nödvändighet vara endotermisk och alltså enligt
Berthelots princip omöjlig, hvilket den i verkligheten
icke är. I motsats till Berthelot ha van’t Hoff
och Helmholtz visat, att reaktionsvärmet måste
uppdelas i fri och bunden energi; endast den fria
energien, som kan öfverföras i andra energiformer,
t. ex. elektricitet eller mekaniskt arbete,
utgör ett mått på den kemiska affiniteten. Man kan
därför uppmäta denna, dels genom att bestämma den
elektromotoriska kraft, som kan erhållas genom den
kemiska reaktionen (jfr Spänningskedja),
dels genom att bestämma reaktionens
jämviktskonstant (jfr Massverkans lag). —
Om temperaturens inflytande på den kemiska
affinitetens storlek se Mekaniska värmeteorien och
Reaktionsisokor.
P. T. C. (K. A. V—g.)

Termokleistogami, bot. Se Kleistogami.

Termokraft, fys. Se Termoelektricitet.

Termokros [-krå̄s; af grek. thermo-, värme-, och
chrosis, färgning], ”värmefärgning”, fys. Se Diaterman.

Termolampa (af grek. thermo-, värme-). Se Lysgas,
sp. 90.

Termoli [-måli], stad i italienska prov. Campobasso
(mellersta Italien), vackert belägen på en udde i
Adriatiska hafvet och vid järnvägarna Ancona—Foggia
och T.—Benevento. Omkr. 5,000 inv. Biskopssäte.

Termologi (af grek. thermo-, värme-, och logos,
lära), fys., läran om värmet.

Termoluminiscens [-ʃe′ns], fys. Se Luminiscens,
sp. 1358.

Termomagnetiska fenomen (Termomagnetiska effekter),
fys., upptäckta af von Ettinghausen och Nernst,
kunna i flera hänseenden betraktas som motsvarigheter
till de s. k. galvanomagnetiska fenomenen, af hvilka halleffekten (se d. o.) är
den viktigaste. Om ett magnetiskt fält anordnas
vinkelrätt mot en vismutplatta, antag vinkelrätt
mot figurens plan, och en värmeström får flyta genom
plattan, antag i den af pilen A angifna riktningen,
så uppkommer vinkelrätt mot värmeströmmen en elektrisk
ström (S), som kan påvisas, om plattans motstående
sidor genom ledningstrådar sättas i förbindelse
med en känslig galvanometer (G). Låter man omvändt
vid oförändradt magnetiskt fält en elektrisk ström
passera genom plattan i den nyssnämnda strömmens
riktning, uppkommer vinkelrätt mot denna ström en
värmeström (riktningen A i fig.). Flyter åter,
fortfarande med oförändradt magnetiskt fält, en
värmeström genom plattan vinkelrätt mot pilens
riktning, så uppkommer äfven i pilens riktning
en värmeström. Värmeströmslinjerna vridas
således här på samma sätt som de elektriska
strömlinjerna vid halleffekten. Effekten har
påvisats äfven vid andra metaller än vismut.
T. E. A.


Termometer (af grek. thermo-, värme-, och
metron, mått), ”värmemätare”, ett instrument för
uppmätning af värmegraden (temperaturen, se d.
o.). Vid konstruktionen af termometrar kan hvarje
egenskap användas, som är beroende på temperaturen
och som är reversibel, d. v s. sådan, att
egenskapen, när kroppen åter får den ursprungliga
temperaturen, är precis densamma. De viktigaste
egenskaper, som hittills fått praktisk användning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>