Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Terentius, Publius - Terentius Scaurus - Teres - Teresah - Teresia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid tiden för T :s uppträdande behärskade den
tämligen grofkornige Plautus (se denne) den
romerska skådebanan. I motsats till honom, som
bearbetat sina grekiska mönster med en viss frihet
samt sökt ge sina stycken ett slags romersk färg,
slöt T. sig nära till originalen och bemödade
sig att återge dem på ett något tunt, men enkelt,
lätt löpande och lätt begripligt språk, som visar en
förfining, hvilken man knappt skulle tro vara möjlig
i denna jämförelsevis tidiga period. Hans förnämsta
förebild var den visserligen lustige, men på samma
gång alltid fine och prydlige Menander, hvilken han
bearbetade på sådant sätt, att han af Julius Cæsar i
dennes diktstump öfver T. kallas för den "halfverade
(dimidiatus) Menander". Cæsar tillägger, att man hos
T. saknade den komiska kraft, som utmärkte grekerna. I
själfva verket ligger ock i detta omdöme en riktig
uppskattning af T:s författarverksamhet. Denna gick
ut på att ge väl genomarbetade och i ett korrekt, ja
elegant samtalsspråks dräkt klädda stycken, som kunde
behaga en mera litterärt bildad publik. Därjämte
utmärker han sig genom en omsorgsfull scenisk
teknik, psykologiskt utförda karaktärsteckningar
och detaljmålningar, ett elegant framställningssätt
och en i det hela väl vårdad versbyggnad. Plautus’
folktyper och grofkorniga figurer ha måst lämna plats
för människor med mera finslipadt och af ett slags
konventionell sedlighet stämpladt väsen. Kärleken,
denna den sengrekiska litteraturens A och O, är
den hufvudsakliga drifkraften i hans stycken, och
framställningen däraf är patetisk, nästan sentimental.
Den nya diktningen hade icke att påräkna en så talrik
publik som de plautinska lustspelen; den var anlagd på
en litterär krets med grekisk smakriktning. Grekisk
var färgläggningen, grekisk platsen för handlingen
och grekiska de framställda personligheterna. För
sina stycken begagnade T. f. ö. den redan af
äldre författare använda "kontaminationen",
d. v. s. sammanarbetandet af ett par (eller tre)
grekiska skådespel till ett enda. Ehuru han däri
ådagalade mycken fyndighet, gick han dock ej fri från
tadel. Han upptar därför i sina prologer motståndarnas
anmärkningar och söker försvara sig mot dem och mot
publikens kritik. T. var i alla tider föremål för
beundran af Roms finaste och mest bildade män. Cicero
kunde tydligen hans stycken utantill och använde ofta
af honom präglade uttryck. I sina satirer och oden
gör Horatius på samma sätt. Quintilianus uttrycker
sin beundran för hans stil. Och nyare tider ha ej
jäfvat deras omdöme. Montaigne, Fénelon, Addison och
Sainte-Beuve göra detsamma. Under medeltiden var
T. visst ej okänd i de europeiska kulturländerna,
och med renässansen gör han åter sitt inträde i de
bildade klassernas vanliga kunskapsvärld. Petrarca,
Dante, Boccaccio kände honom. Erasmus från Rotterdam
anbefallde honom på grund af hans rena latin till
studium i skolorna. Melanchthon utgaf åtminstone två
upplagor af den romerske komediförfattaren och lät
i sin privatskola uppföra T:s komedier på latin. I
Sachsen utkom redan 1540 en förordning, som ålade
lärarna att låta sina lärjungar på originalspråket
uppföra T:s och ett fåtal stycken af Plautus. Denna
sed att uppföra T. i original eller i öfversättning
spred sig vida och hur förekommit äfven i Sverige. Till
denna sed knyter sig ock uppförandet af skoldramer
(se d. o.). Äfven den icke pedagogiska dramatiken
har rönt stark påverkan af T. Direkt efterbildning
af dennes lustspel har ofta förekommit. Sålunda
har Holberg användt "Eunuchus" i "Jakob von Tyboe",
Molière har tagit "Phormio" (namnet på en advokat)
till förebild i "Les fourberies de Scapin"; och
stycket bearbetades af A. von Winterfeld till "Der
winkelschreiber", som af Fr. Hedberg öfverflyttats
till svenska scenen under namnet "Advokaten
Knifving". Molière har dessutom begagnat "Adelphoe"
för "L’école des maris". Det förnämsta manuskriptet
af T. är "Codex bembinus", Vatikanen, från 4:e eller
5:e årh. Af forntida kommentatorer är Donatus den
förnämste. Den första tryckta editionen utgafs i
Strassburg 1470. Bland nyare tidens upplagor må nämnas
Bentleys (1726), K. Dziatikos (1884, 2:a uppl.) och
A. Fleckeisens (1898). Många öfver-sättningar
till moderna, språk finnas. Till svenska ha hans
samtliga lustspel öfversatts af A. F. Wimmercrantz
(1897). Enstaka skådespel äro öfversatta af H. Vendell
("Flickan från Andros", 1865), E. A. Lidforss
("Flickan från Andros", belönad med Sv. akad:s
2:a pris 1871) och S. Sparre ("Bröderne", 1871).
R. Tdh. J. C.
Terentius Scaurus, framstående grammatiker
under Hadrianus’ tidsålder, sysselsatte sig i
synnerhet med det äldre språket och i allmänhet
latinsk språkhistoria. Han kommenterade Horatius,
sannolikt äfven Plautus och Vergilius’ Aeneis. Hvad
som finnes kvar af hans skrifter är utgifvet
af Keil i "Grammatici latini", bd 7 (1880). Se
bl. a. P. E. Meyer, "Quæstiones grammaticæ ad Scauri
artem restituendam" (1885).
J. C.
Teres, konung. Se Odryser.
Térésah, pseudonym för italienska författarinnan Teresa Ubertis (f. 1877).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
