Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempus - Tempus clausum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd af dessa moduskategoriers art till tid
alla futurala (se Modus). Infinitivens och
participiernas tid bestämmes af det verbum finitum,
till hvilket de anknytas och i förhållande till
hvilket de beteckna antingen samtidighet (presens),
förfluten tid (perfekt) eller tillkommande tid
(futurum). — Med tempusbegreppet är begreppet
aktionsart nära förbundet. I de flesta språk beteckna
också de olika tempora äfven — i större eller mindre
utsträckning — olika aktions- l. handlingsarter. Så
beteckna t. ex. i grek. och äfven i andra språk
presensstammen äfven en fortgående (perdurerande,
durativ) handling, perfektstammen en afslutad och
aoristen en momentant (för ögonblicket) inträdande
handling. Den specifika, vid de olika tempusstammarna
fästa aktionsarten kunde i de flesta fall sträcka sig
till alla modi, hvilket, som sagdt, ej var fallet med
temporalbetydelsen. På grund af de vid olika tempora
fästa aktionsarterna kunde en tempustyp användas i
flera temporala betydelser. En som durativ tänkt
handling kunde till sitt hufvudmoment förläggas
antingen till närvarande eller till förfluten eller
till tillkommande tid. Däraf förklaras också den
företeelsen, att presens i många fall kan företräda
andra tempora, särskildt futurum. Perfektet kan ha
bibetydelse af något afslutadt. Om afslutningspunkten
faller i det närvarande ögonblicket, uppkommer
s. k. perfektum presens, t. ex. lat. dixi,
jag har (i detta ögonblick) slutat tala. Tänkes
resultatet kvarstå i närvarande tid, uppstår
s. k. preteritopresens, t. ex. lat. novi, sv. jag
vet, urspr. en preteritalform (se Preteritum).
De förnämsta aktionsarterna (kvaliteterna),
som i grekiskan och i all synnerhet i de slaviska
(och litauiska) språken — men där under den
lämpligare benämningen aspekt, som mera afser
handlingens fullbordande eller icke fullbordande,
medan aktionsarten mera hänför sig till sättet och
förloppet för handlingen — spela en så stor roll,
äro 1) den imperfektiva (durativa l. kontinuativa),
som framställer handlingen i sin oafbrutna fortvaro,
t. ex. fnbulg. lěsti, stiga, eng. to be mounting:
a) enkelt durativ, såsom i det nämnda verbet
eller t. ex. fnbulg. biti, slå, eng. to be beating,
b) iterativ: fnbulg. bivati, gång på gång
slå, lat. agitare, pådrifva (med intensiv
bibetydelse), och 2) den perfektiva, då verbets
handling innehåller ett bibegrepp af fulländning eller
afslutning med uppnående af ett resultat.
Afslutningsmomentet kan därvid tillhöra
förfluten, närvarande eller tillkommande tid: a)
enkelt perfektiv: fnbulg. u-biti, slå ihjäl, b)
iterativt perfektiv: fnbulg. u-bivati, slå ihjäl
(sagdt om flera subjekt). I de slaviska språken,
som förlorat en stor del af de ursprungliga
tempora, måste användningen af olika aktionsarter
delvis ersätta temporalbeteckningen. För
att uttrycka fut. af ett imperfektivt verb
måste hjälpverb med inf. användas. Men af ett
perfektivt verb uttryckes fut. med presensformer,
emedan afslutningsmomentet i en handling, som nu
inträder, psykologiskt blir futuralt. — Uppkomsten
af grammatiska tempuskategorier föregicks
sannolikt af ett tillstånd, då en och samma form
måste funktionera för olika förhållanden. De olika
tempusförhållandena uttrycktes antingen genom
särskilda ord eller genom situationen. I förra
fallet kunde småningom med genomgångsstadiet af
sammansatta tempusformen (jfr sv. jag har gjort
o. s. v.) vägen leda till uppkomsten af formala
tempusbildningselement, t. ex. i lat. imperf. -bam,
som sannolikt ursprungligen var en verbalform
med betydelsen "jag var", eller fr. -ai i aurai,
uppkommet af habere habeo. I senare fallet är
det just aktionsarterna, som komma att spela en
betydande roll såsom ställföreträdare. När nu vissa
verb betecknade endast en aktionsart, andra blott en
annan, så kunde dessa grupper bli mönstertyper för
olika aktionsartbildningar af andra verb och i och
med detsamma äfven för olika tempusförhållanden. Så
torde t. ex. vissa indoeuropeiska aoristsystem ha
utvecklats ur en bestämd grupp af verb o. s. v. I de
utom-indoeuropeiska språken äro tempusförhållandena
af samma eller analog art. Somliga, t. ex. de
semitiska, ha svagt utbildade tempuskategorier,
men ega, liksom de slaviska språken, särdeles rika
medel att uttrycka aktionsarter, hvilka i viss mån
ersätta bristen på tempora. Se vidare Tema och
Tempusföljd. — Bland litt. rörande frågan om
tempus och aktionsart må nämnas Delbrück,
"Vergleichende syntax der indogermanischen
sprachen" II (= Brugmann-Delbrück, "Grundriss
der vergleichenden grammatik der indogermanischen
sprachen" IV, 1897), Brugmann, "Griechische
grammatik" (4:e uppl. 1913, där den hufvudsakliga
litteraturen nämnes) och "Kurze vergleichende
grammatik der indogermanischen sprachen" (1909),
Herbig, "Aktionsart und zeitstufe" (i "Indogermanische
forschungen", bd 6), och Noreen, "Vårt språk" V
(1904—12). En historisk-kritisk redogörelse för den
senaste litt. rörande frågan om tempusbetydelsens
förhållande till aktionsartsbetydelsen eller
rättare aspekten har F. Hartmann påbörjat i
"Aorist und imperfektum" (i Kuhns "Zeitschrift
für vergleichende sprachforschung", bd 48, 1917).
K. F. J.
Tempus clausum (lat., "afstängd tid"),
medeltidsbeteckning för sådana dagar, på hvilka
enligt kyrklig förordning glada och i synnerhet
bullrande festligheter voro förbjudna. Den äldsta
kända förordningen af detta slag förskrifver sig
från kyrkomötet i Laodikeia, 347, som förbjöd vissa
festligheter under fastan, däribland bröllop. Sedan
utkommo under medeltiden flera dylika förordningar,
genom hvilka förbudet utsträcktes till äfven andra
delar af kyrkoåret. Någon för hela kyrkan gemensam
och allmänt gällande norm synes dock ej ha blifvit
iakttagen. Tridentinska mötet (1545—63) fastställde
som "tempus clausum" för den romersk-katolska kyrkan
tiden fr. o. m. advent t. o. m. epifaniadagen samt
tiden fr. o. m. askonsdagen t. o. m. påskveckan. Den
lutherska kyrkan höll i allmänhet äfven i fråga om
denna sak fast vid traditionen, med större eller
mindre modifikationer inom de olika länderna. I
Sverige kan, enl. ännu gällande kyrkolag (af 1686)
med dess senare tillägg (1918) som tempus clausum
betraktas: juldagen, långfredagen, påskdagen och
pingstdagen. På dessa dagar "må nämligen skådespel
ej offentligen uppföras, ej heller gifvas offentlig
föreställning i lindansning, konstridning eller
annat dylikt eller hållas offentlig maskerad, bal,
lekstuga, s. k. varietétillställning eller andra
sådana nöjen", och på "de stora högtidsdagarna"
(jul-, påsk- och pingstdagen) få dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
