Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Temple, sir William
- Temple, Henry John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgårdsskötsel, gammal och modern lärdom o. s. v.) samt
Memoirs, delvis utg. af Swift. De ingå i "Life and
works of sir John T." (2 bd, 1720; ny uppl. med T:s
Letters i 4 bd 1814). Jfr Macaulays berömda essay
öfver T., föranledd af en biografi öfver T. af
T. P. Courtenay (2 bd, 1836), A. F. Sieveking,
"Sir William T. and other carolean essays" (1908),
och E. S. Lyttel, "Sir William T." (s. å.).
2. Henry John T., 3:e viscount Palmerston, den
föregåendes brorsons sonsons son, statsman, f. 20
okt. 1784 på släktgodset Broadlands i Hampshire,
d. 18 okt. 1865 på Brocket hall i Hertfordshire,
ärfde 1802 sin faders irländska adelstitel af
viscount Palmerston (som dennes fader erhållit
1723) och invaldes 1837 i underhuset. S. å. blef
han yngre amiralitetslord i Portlands ministär
och försvarade i sitt jungfrutal expeditionen
till Köpenhamn. Då Perceval 1809 bildade
ministär, erbjöd han honom trots hans ungdom
skattkammarkanslersposten, men han nöjde sig med
den anspråkslösare sysslan som "secretary at war"
(en af de båda krigsministerposterna, mest omfattande
den finansiella sidan af de krigsministeriella
ärendena). Denna post innehade Palmerston därpå
ända till 1828 (i Percevals, Liverpools, Cannings,
Goderichs och Wellingtons ministärer), men fick
först 1827 säte i kabinettet. Han röjde under
denna tid ej något markeradt politiskt intresse,
stod torypartiet närmast, men var aldrig egentlig
partiman och gjorde sig mest känd som aristokratisk
societets- och sportsman. I underhusdebatterna
tog han sällan del, nästan aldrig i allmänna
frågor. Politiskt stod han nära Canning, som 1827
velat göra honom till skattkammarkansler och kan
anses som hans utrikespolitiske läromästare. Jämte
öfriga "canningiter" utträdde han 1828 ur Wellingtons
ministär i anledning af dennes schism med Huskisson.
Lord Palmerston ingick nov. 1830 som utrikesminister
i Greys ministär och samverkade sedan till sin död
med whigpartiet. Han visade sig genast mycket verksam
för att trygga Belgiens själfständighet såväl mot
preussisk-ryskt understöd af Nederländernas yrkande på
Belgiens återförening med detta land som mot franska
annexionsplaner. Det liberala partiet i Portugal
fann hos honom energiskt stöd mot den reaktionäre
dom Miguel, och han slöt april 1834 med Frankrike,
Portugal och Spanien en kvadruppelallians, riktad
mot reaktionära restaurationsförsök af dom Miguel
i Portugal och don Carlos i Spanien, men äfven
tänkt som motvikt mot Heliga alliansens politik i
allmänhet. T., som juli 1834 öfvergått till Melbournes
ministär, afgick med denna dec. s. å., men återfick
utrikesministerposten i Melbournes andra ministär
(april 1835). Hans orientpolitik gick ut på att främja
turkiska rikets föryngring och hindra
dess uppdelning i en rysk och en fransk
vasallstat. Han protesterade därför 1833 mot
fördraget i Unkiar Skelessi och motverkade sedermera
framgångsrikt Frankrikes försök att göra Muhammed
AU i Egypten till härskare i Levanten under franskt
skydd. Rivalitet om inflytandet i Spanien hade redan
tidigare framkallat tilltagande köld i Englands
förhållande till Frankrike, och i den orientaliska
frågan var det nära att komma till väpnad konflikt
mellan de två stormakterna, då lord Palmerston
(15 juli 1840) samlat England, Ryssland, Österrike
och Preussen i ett fyrmaktsförbund mot Muhammed
Ali, hvilket fördrag T. genomdref mot rätt starkt
motstånd från Melbourne, Russell och andra medlemmar
af kabinettet. Redan då betraktade många T. som
"en eldbrand" ("lord Firebrand") i den europeiska
politiken, och därtill bidrog det stundom utmanande
kraftiga språk han lät den brittiska diplomatien
föra. Framgångarna i Syrien kommo emellertid
Palmerstons politik att triumfera, och Frankrike
vågade ej upptaga stridshandsken. Då Palmerston
sept. 1841 afgick med ministären Melbourne, kunde
han berömma sig af att under sin utrikesministertid
ha tryggat Belgiens oberoende, räddat Portugal
och Spanien från envälde, Turkiet från ryskt
öfvervälde och åt England vägen till Indien från
franska spärrningsplaner i Egypten.
Som medlem af oppositionen kritiserade Palmerston skarpt ministären
Peels utrikespolitik, och vid dennas fall blef han i
Russells kabinett ånyo utrikesminister (juli 1846). I
frågan om "de spanska giftermålen" lyckades han ej
hindra de franska planernas genomförande (1846), och
den brytning med Frankrike, som däraf vållades, bidrog
i sin mån till julimonarkiens fall 1848. Palmerston
främjade emot Österrike sträfvandena att ena norra
Italien i en federativ sammanslutning under Sardiniens
ledning, och mot konungen af Neapel understödde han i
hemlighet de sicilianske insurgenterna, t. o. m. med
vapen från arsenalen i Woolwich. När 1849 Kossuth
och andra ungerska flyktingar i Turkiet hotades med
utlämning, gjorde T. energiska föreställningar i Wien
och Petersburg och stärkte i förening med Frankrike
turkiska regeringens motståndskraft mot ryskt
krigshot genom att låta förlägga en engelsk-fransk
flotta vid Dardanellerna ("luktsalt åt en dam,
som blifvit rädd"). Det stora anseende i Europa,
som han vunnit genom dylika prof på energisk hjälp
åt frihetsrörelserna, förspillde han delvis genom
sitt hänsynslösa uppträdande 1850 mot Grekland i
"Pacifico-affären" (se Pacifico). Han försvarade
emellertid i underhuset sin politik (29 juni
s. å.) i det berömda "Civis-Romanus-talet", hvari han
häfdade, att hvarje brittisk undersåte skulle kunna
påräkna kronans stöd med samma trygghetskänsla,
som medborgarrätten i romerska riket fordom
medförde. Talet gjorde T. till den populäraste
mannen i England. När han utan drottningens
och sina medministrars vetskap i ett samtal med
franska sändebudet uttryckt sig gillande om Napoleons
statsstreck af 2 dec. 1851, vållade denna öfverilning,
att T., som redan 1850 i ett skarpt memorandum
af drottningen klandrats för själfrådighet, på
premiärministern Russells tillstyrkan fick afsked
(19 dec. 1851). Redan jan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfch/0440.html
