Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 783-784 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tell-el-Kebir - Tell el-mashuta - Teller, Wilhelm Abaraham - Tell er-Rame - Tell es safije - Tellevaagen - Tellez, Gabriel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wolseley i aug. 1882 tog Sueskanalen i
besittning. Wolseley angrep därefter den egyptiska
hären vid T. och tillfogade denna 13 sept. s. å. ett
afgörande nederlag.

Tell el-mashuta, ruiner. Se Pitom.


Teller, Wilhelm Abraham, tysk teolog, f. 1734 i Leipzig, d. 1804, blef
efter en tids prästerlig tjänstgöring i födelsestaden
1761 ord. professor, pastor och generalsuperintendent
i Helmstedt. Under inflytande af Ernesti, som ville
uppfatta bibeln oberoende af dogmatiken, och af
socinianen Crells skrifter utgaf han 1764 Lehrbuch
des christlichen glaubens, som blef banbrytande
för den rationalistiska dogmatiken. Arbetet väckte
stort uppseende och vållade T. åtskilligt obehag,
så att han 1767 antog en kallelse till Berlin som
konsistorialråd, prost i Köln an der Spree och
förste pastor vid Petrikyrkan. Där trifdes han väl
bland likasinnade kolleger, såsom Sack och Spalding,
och var till sin död en allmänt uppskattad och
firad förkämpe för upplysningen. Han började som
biblisk supranaturalist, men hamnade till slut
i ren moralism. I Wörterbuch des Neuen testaments
(1772, 6 uppl.) sökte han öfverflytta den bibliska
terminologien till sin tids språk, men gjorde sig
därvid skyldig till många trivialiteter. I Die
religion der vollkommenen (1792) är han inne på
kristendomens perfektibilitet, som han dock förmår
se endast på den moraliska linjen. Betecknande
för hela hans ståndpunkt är hans förhållande till
judarna. Deras kristna dop innebar enligt honom endast
en bekännelse af Jesus som stiftaren af en bättre
moralisk, mera andlig och mera glädjebringande
religion, än den de dittills bekänt. Hans
vidsträckta skriftställarskap omfattade alla de
teologiska disciplinerna, men också humanistiska
vetenskapsgrenar, såsom filologien. I Nicolais
"Allgemeine deutsche bibliothek" var han en flitig
medarbetare. Genom "Neues magazin für prediger" (10
bd, 1792—1802) utöfvade han stort inflytande på sin
tids predikan. Som praktisk predikant var han mindre
lyckad. För reformer på kultens och undervisningens
område var han nitiskt verksam. Personligen en
hedersman med stor öfvertygelsetrohet, uthärdade
han den Wöllnerska regimen med jämnmod. Själf fick
han en gång vidkännas tre månaders suspension.
E. M. R.

Tell er-Rame, ruinhög. Se Bet-Haran.

Tell eṣ ṣafije. Se Mispe.

Tellevaagen [-våg-], norskt fiskeläge med en samling
hus kring den långsträckta bukt (no. vaag) af
samma namn på västsidan af ön Sutra, Hördalands
fylke (förr S. Bergenhus amt) 348 inv. (1910).
K. V. H.


Tellez [te’ljeth], Gabriel, spansk författare,
vanligen kallad Tirso efter den af honom begagnade
pseudonymen Tirso de Molina, f. i okt. 1571 i Madrid,
d. 12 mars 1648 i Soria. Om hans
tidigare lif känner man intet; han synes ha studerat
vid universitetet i Alcalá de Henares och inträdde
vid 1600-talets början i barmhärtighetsmunkarnas
orden, där han 1601 aflade klosterlöftet
(T. kallas ofta i Spanien "el gran mercenario",
den store barmhärtighetsmunken). En af hans käraste
vistelseorter var Toledo. 1615 företog han i sin
ordens ärenden en resa till ön San Domingo, där han
vistades ett par år. Återkommen till Spanien, utsattes
han för förföljelser från fiender, som han förvärfvade
sig icke minst genom sina sceniska framgångar och
sin bitande penna, och sändes i ett slags förvisning
till kloster i Salamanca och Galicien. Han återkom
emellertid snart till Toledo och Madrid och avancerade
allt högre i sin orden, tills han 1645 utnämndes
till prior i klostret Soria. T. har sin betydelse som
skådespelsförfattare. Som sådan byggde han vidare på
den grund, som lagts af det spanska nationaldramats
skapare, Lope de Vega, och han angaf sig öppet som
dennes lärjunge. Näst mästaren Lope är T. sin samtids
produktivaste sceniske författare i Spanien; 1626
hade han författat omkr. 400 skådespel, af hvilka dock
endast ett åttiotal nu finnes i behåll. T. egde icke
Lopes outtömliga uppfinningsförmåga och skicklighet
i att bygga en intrig; han upprepar sig ofta, och
många af hans skådespel äro löst hopfogade och lida
af osannolikheter. Ett annat framträdande fel är
den frivola ton, som genomgår en stor del af hans
diktning; ingen spansk författare torde ha bjudit
sin publik så vågade ting som barmhärtighetsmunken
T. Å andra sidan öfverträffar T. sina samtida
i frisk ursprunglighet och originalitet, den
rappa, bitande kvicka dialogen, rimmens fyllighet
och diktionens glans samt öfver hufvud taget i
språkbehandlingen. Han införde språkliga nyheter,
och ingen spansk diktare har efterlämnat en sådan
mängd sedermera till ordstäf blifna lyckliga uttryck
och vändningar som T. Till följd af bristen på goda
upplagor af hans verk förblef T. länge glömd och
okänd; på senare tider har hans namn rehabiliterats,
och det finnes nu i Spanien en tendens att sätta
T. vid sidan af och t. o. m. öfver både Lope och
Calderón. Det litteraturhistoriskt märkligaste af T:s
skådespel är El Burlador de Sevilla, ó convidado de
piedra (Förföraren från Sevilla eller stengästen),
som utgör den första framställningen af sagan om Don
Juan och stengästen. Man har, närmast på grund af,
att skådespelet ej intagits i någon af de samlingar,
som utkommo under T:s lifstid, velat förneka,
att T. är författare till "El Burlador"; den, som
skarpast dragit i härnad mot såväl tesen om Don
Juan-sagans spanska ursprung som T:s faderskap till
"El Burlador", är italienaren A. Farinelli. Genom
en rad ingående moderna arbeten af spanska forskare
torde det emellertid kunna anses vara fastslaget,
att T. och ingen annan skrifvit skådespelet i fråga
och att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>