Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 749-750 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antennform används numera endast för luftskepp,
ballonger och luftmaskiner, där antennen
bildas af en nedhängande tråd och balansnätet
l. motvikten af metalldelar eller en annan kortare
nedhängande tråd.) På fartyg används vanligen en
s. k. T-antenn, hos hvilken den horisontella delen
består af flera parallella trådar, utspända mellan
masterna och isolerade från dessa. På midten af
de horisontella trådarna har man ett motsvarande
antal nedledningstrådar, som sammanföras till
stationen. De horisontella trådarna kunna äfven
lämpligen utspännas så, att de bilda generatriser
till en horisontell cylinder. Dylika antenner användas
äfven för landsstationer. Vidare har man -antennen,
där alltså de vertikala trådarna utgå från ena ändan
af det horisontella nätet. Till detta slag af antenn
kan räknas Marconis böjda antenn, som används å
Marconis jättestationer och utsänder största delen
af energi i det horisontella nätets längdriktning
och mest i riktningen motsatt nätets fria ända. Hos
antennerna i Clifden och Poldhu, som äro utförda
i denna form, ligger det horisontella nätet på en
höjd af 60 m. och består af 40 stycken 300 m. långa
trådar med 1 m. afstånd från hvarandra. Hos nyare
jättestationer har höjden ökats till 100 à 150 m. och
nätet utsträckts till bortåt 1,000 m. En annan mycket
i bruk varande antennform är paraplyantennen,
bestående af en vertikal mast, hvarifrån utgå
lufttrådar snedt nedåt i alla riktningar. Luftnätets
trådar fortsättas ned till marken med stagtrådar,
från hvilka de äro väl isolerade. Från centrum af
det så bildade paraplyformiga luftnätet nedföras
de vertikala lufttrådarna. Paraplyantennen, som har
den fördelen, att endast en mast är behöflig, används
såväl för stora stationer, afsedda för transatlantisk
telegrafering, som för små fältstationer.

Hvarje antenn har en viss naturlig våglängd. Genom
inkoppling af en induktans (förlängningsspole)
i den vertikala ledaren ökas våglängden.
För att förkorta våglängden inkopplas en
kondensator. Mottagningsstationen har en antenn
motsvarande afsändningsstationens. Vanligen
används samma antenn för mottagning och
afsändning. Afsändnings- och mottagningsantennerna
måste vara stämda till samma våglängd för att
erhålla god verkan genom resonans. I samma mån som
resonansen är god och mottagningsantennen är svagt
dämpad, inverka icke stationer med annan våglängd
störande på telegraferingen, och man erhåller stor
störningsfrihet.

Så länge telegrafnyckeln på en radiostation hålles
nedtryckt, utsändas serier af dämpade vågor
eller en kontinuerlig följd af vågor alltefter
det använda systemet, och de vågor, som träffa
mottagningsantennen, försätta denna i motsvarande
elektriska svängningar. För att kunna registrera eller
uppfatta dessa svängningar måste man ha en mycket
känslig mottagningsapparat, detektor. De strömmar,
som erhållas på långa afstånd, äro nämligen mycket
små, uppgående endast till mellan 10^-5 till 10^-8
ampère. De första detektorer, som Marconi använde,
voro s. k. koherer (se d. o.). Koherern var emellertid
mycket opålitlig, och ehuru den medförde fördelen,
att telegrafskriften inregistrerades, har den nu
h. o. h. utträngts af andra detektorer. – En mycket
tillförlitlig och
hållbar detektor är den af Marconi uppfunna
magnetiska detektorn. Ett ändlöst band, bestående
af fina ståltrådar, lagdt öfver två trissor,
drifna af ett urverk, passerar genom ett glasrör
och ommagnetiseras af två magneter ofvanför
glasröret under passagen genom detsamma. Utanpå
glasröret är lindad en primär lindning med litet
motstånd, som inlänkas direkt i antennen eller
i en sekundär krets till densamma. Utanpå denna
lindning är lagd en sekundär lindning med många hvarf
fin tråd, hvars ändar förenas med en hörtelefons
ytterkontakter. På grund af magnetisk hysteresis (se
d. o.) hos ståltrådarna följer magnetiseringen icke de
ommagnetiserande krafterna från stålmagneternas fält;
men elektriska svängningar, som genomgå lindningen,
upphäfva denna hysteresisverkan, hvarför magnetismen
hos ståltrådarna plötsligt ändras, hvilket ger
sig till känna genom en induktionsstöt i sekundära
lindningen. För hvarje dämpad svängningsföljd eller,
hvad som är detsamma, för hvarje gnistöfverslag
på afsändningsstationen får man sålunda en verkan
på hörtelefonmembranen. Mottagningen sker sålunda
med hörseln. Ehuru den magnetiska detektorn icke har
samma känslighet som nedan beskrifna nyare detektorer,
används den mycket, i synnerhet på fartygsstationer,
emedan den, utan att förstöras, kan utsättas
för starka svängningar. En annan mycket känslig
och en tid mycket bruklig detektor är Schlömilchs
elektrolytiska detektor. I en cell, fylld med utspädd
svafvelsyra, har man två platinaelektroder, af hvilka
den ena består af yttersta spetsen af en mycket tunn
platinatråd (diameter 0,02–0,03 mm.), som är insmält
i ett glasrör. Cellen utsättes för en reglerbar
batterispänning med den positiva polen förbunden med
den fina elektroden. Batterispänningen regleras så,
att man hör ett svagt sus i hörtelefonen, som inlänkas
mellan cellen och batteriet. Den fina spetsen är då
belagd med ett oledande syrgasskikt. En elektrisk
svängning genom cellen gör den plötsligt ledande,
hvarvid en strömstöt förnimmes i hörtelefonen. Då
svängningarna upphört, återgår cellen till sitt
normala tillstånd. Schlömilchcellen har dock alltmer
blifvit ersatt med kontaktdetektorer eller, som de
äfven kallas, kristalldetektorer. Dessa bestå af
två olika ämnen, som beröra hvarandra med lätt tryck;
den ena elektroden har då i regel formen af en spets,
den andra, som ofta består af ett kristalliniskt
ämne, har formen af en yta. Braun, Pickard m. fl. ha
visat, att åtskilliga dylika sammansättningar ha
olika motstånd för strömgenomgång i ena eller
andra riktningen, hvarför en växelström, som
passerar, förvandlas till en likriktad pulserande
ström. Sådana detektorer, som vanligen användas,
äro: blyglansgrafit eller metallisk tellur
(blyglansdetektorn), karborundum-metall
(karborundumdetektorn), kopparkis-zinkblände
(perikondetektorn),
molybdenglans-antimon eller tellur (molybdendetektorn)
och silicium-tellur (siliciumdetektorn). Detektorn,
seriekopplad med en hörtelefon, inkopplas som
afgrening till en del af antennens förlängningsspole
eller, om sekundär krets används, till transformatorns
sekundära lindning. Hörtelefonen förbikopplas med
en blockkondensator. De inkommande svängningarna
förvandlas till pulserande likström i hörtelefonen,
hvarför hörtelefonmembranen attrahe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>