Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhölls verkligen förbindelse öfver Atlanten, men
kabeln upphörde att tjänstgöra efter 20 dagar,
sedan 800 telegram befordrats å densamma. Nu
tillsattes af engelska regeringen en kommission
för att utreda frågan. Efter anvisningar af denna
kommission, som jämväl lät utforska hafsbottnen och
utse bästa väg för kabeln, tillverkades en ny kabel,
som började utläggas i juli 1865 (se Great
Eastern). Efter flera olyckstillbud sprang äfven
denna kabel på 3,600 m. djup, sedan 2,200 km. voro
utlagda. Under särskilda försiktighetsmått, då det
fanns skäl antaga, att det sista misslyckandet berodde
på sabotage ombord, företogs en ny expedition 1866,
som ledde till resultat 5 aug., efter hvilken tid
Amerika stått i ständig telegrafförbindelse med
Europa. Redan s. å. uppstod en andra förbindelse
genom upptagning och förlängning af 1865 års
kabel. De sista kablarna hade en afsevärdt starkare
armering än 1857–58 års kablar. Vikten per km. var
982 kg. mot 632. I senare kablar ha armeringen och
(för att större telegraferingshastighet må uppnås)
äfven koppararean ytterligare ökats. Vikten af 1904
års tysk-atlantiska kabel är 1,070 kg. per km. Att de
tidigare kablarna misslyckades, berodde dock mindre
på svag armering än på kablarnas behandling vid
tillverkning och utläggning. För detta ändamål har man
numera särskilda kabelångare, försedda med de många
för utläggning och upptagning af kablar erforderliga
anordningarna. Tillverkningen vid kabelfabrikerna
har uppdrifvits så, att numera en atlantkabel kan
tillverkas på en tid af 100 dagar. Lifslängden för en
djupvattenskabel beräknas till 40 år, för en kustkabel
till 25 år.
En framträdande skillnad mellan luftledningar
och kablar i elektriskt hänseende är deras
olika förmåga att uppta elektricitet i form af
laddning. Kabeln har en stor likhet med laddflaskan
(se d. o.). Själfva ledaren motsvarar inre belägget,
isoleringen glaset samt armeringen yttre belägget
hos laddflaskan. En kabels elektrostatiska kapacitet
(se d. o.) är 30 à 40 ggr större än en luftlednings,
hvars kapacitet pr km. kan sättas lika med 0,01
mikrofarad. Denna omständighet gör, att kabeln förmår
upptaga många gånger större elektricitetsmängd än
en lika lång luftledning. För att uppta och afge
denna elektricitetsmängd åtgår en viss tid, som är
beroende af kabelns kapacitet och ledningsmotstånd. I
långa kabelledningar stiger därför den till
mottagningsapparaten framkommande strömmen icke
genast till sin fulla styrka, utan härför åtgår en
viss tid. Likaså förgår tillnärmelsevis samma tid,
tills strömmen på mottagningsstationen åter faller
till noll, sedan teckengifningen upphört. För att
tecknen icke skola flyta tillsammans, får därför en
viss telegraferingshastighet icke öfverskridas. För
att minska laddningens inflytande användas endast
svaga batterier (5 à 10 element) vid telegrafering
å långa kablar. På grund af de svaga strömstyrkor
(omkr. 1/50 af en milliampère), som det här kan bli
fråga om, kunna förut beskrifna mottagningsapparater
icke användas. Telegrammen sändas antingen för
hand med en s. k. dubbelströmsnyckel (kabelnyckel;
fig. 18) eller med tillhjälp af en automatisk sändare
(transmitter). Fig. 19 visar ett ledningsschema för
en underhafskabel med sina
båda ändstationer. För att undvika jordströmmar på
kabeln och för strömvågornas snabbare stigande och
fallande insätter man vid kabelns båda ändpunkter en
kondensator C af stor kapacitet. Dessa kondensatorer
finnas alltid vid längre kablar och utgöra på
atlantkablar omkr. 120 mikrofarad på hvardera
ändstationen. Kabelnyckeln består af två tangenter,
som kunna antingen ligga i kontakt med metallskenan
s1 (fig. 19), hviloläget, eller endera af dem i
kontakt med skenan s2, arbetsläget. Högra nyckelns
nedtryckande förorsakar en positiv strömimpuls,
endast vänstra nyckelns nedtryckande en negativ
strömimpuls. På grund af en från afsändningsstationen
utgående positiv strömstöt kommer en magnetnål eller
en trådspole (G) på mottagningsstationen att deviera
åt vänster (liktydigt med en morseprick) och af en
negativ strömimpuls åt höger (morsestreck). För
automatisk sändning utstansas telegrammet på en
pappersremsa, som sedan får genomlöpa en transmitter
(jfr sp. 728). Denna remsa får dock ett helt annat
utseende, än fig. 11 a visar. Bl. a. används
en automatisk sändare, konstruerad af
Muirhead. Hvarje teckenström åtföljes här af en
kortare motriktad ström för att påskynda kabelns
urladdning. Commercial cable co använder automatiska
sändare af Wilmot och af Cuttriss. Förr
mottogos tecknen medelst en känslig nåltelegraf
(jfr sp. 719) eller förenklad Thomsons
spegelgalvanometer. Det från en petroleumlampa genom en
samlingslins koncentrerade ljusknippet riktades mot
en spegel, som var fastsatt på magnetnålen. Spegeln
reflekterade ljuset på en skärm. På denna aflästes
ljusstrålens afvikelser från nollpunkten åt höger
och åt vänster, allteftersom magnetnålen devierade åt
ena eller andra hållet. Att upptaga telegrammen med
en sådan galvanometer var mycket ansträngande, enär
ljusstrimman ej gjorde skarpa, bestämda rörelser,
utan liksom tvekande utförde sina afvikningar
till höger eller vänster. Spegelgalvanometern som
mottagningsinstrument har därför så godt som alldeles
kommit ur bruk. Numera används å kablar öfver 1,000
km. längd hufvudsakligen den af sir William Thomson
(lord Kelvin) 1867 uppfunna sifonrekordern, hvars
elektromagnetsystem med skrifanordning återges i
fig. 20. Hos denna vrider sig en af linjeströmmen
genomfluten lätt trådspole S i ett kraftigt magnetfält
(magneterna ej synliga å fig.). Medelst ett af små
lätta aluminiumstafvar och kokongtrådar bestående
häfstångssystem bli spolens afvikningar omkr. 50
ggr förstorade af en å aluminiumplattan p anbragt
glashäfvert. Den senares öfre ända neddoppas i en
behållare med anilinfärg. Häfvertens nedre ända
befinner sig öfver pappersremsan utan att vidröra
denna. En vibrator V försätter röret H i en darrande
rörelse, hvarigenom färg nedsprutas på pappersremsan i
mycket fina droppar. Om remsan samtidigt framdrifves,
uppstår å denna en vågformig skrift, rekorderskrift
(fig. 21). På de sista tio åren ha uppfunnits två
mottagningsapparater, som med fördel kunna användas
på längre kablar i st. f. sifonrekordern, nämligen
den af J. Armstrong och A. Orling i England
uppfunna kapillartelegrafen och en af den engelske
elektrikern Hurtley konstruerad apparat, benämnd
magnifier ("förstoraren"). Den senares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
