Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefunken - Telega - Telegonos - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den på papperet på afsändningsapparatens
glastrumma. Korn utbytte 1906 geisslerröret i
mottagningsanordningen mot en stränggalvanometer,
bestående af en trådslinga, upphängd i ett starkt,
konstant magnetfält. På slingan är fäst ett
aluminiumblad, som afstänger de från en lampa mot
mottagningstrummans öppning riktade ljusstrålarna. Då
strömmen från afsändningsstationen genomgår spolen,
kommer bladet att vrida sig en större eller
mindre vinkel alltefter strömstyrkans storlek,
hvarvid större eller mindre del af ljusknippet
kommer att belysa det papper, på hvilket bilden
skall mottagas. Sedermera har Korn återgått till
den första anordningen, men undvikit den störande
kontaktfriktionen vid motståndskopplingen genom att
använda högfrekventa, högspända strömmar, som kunna
bilda öfverslag mellan kontakterna, utan att dessa
metalliskt beröra hvarandra. På detta sätt kunna
de svaga strömmarna från afsändningsanordningen
öfverföras i starkare strömmar, som dels röna
mindre inverkan af störningsströmmar på ledningen
mellan stationerna, dels ha tillräcklig energi
att säkert påverka mottagningsapparaten. Dessa
förstärkta strömmar kunna också användas att drifva
stansapparater, medelst hvilka på afsändningsstationen
en remsa utstansas med hål, hvilkas läge på remsan
är beroende af strömstyrkan. Telegraferingen sker då
efter samma princip som Wheatstones snabbskriftsystem
(se Telegraf, sp. 728) medelst en transmitter. —
Ett system för bildtelegrafering utan användning af
selencell har utarbetats af fransmannen Belin. Han
framställer af den bild, som skall telegraferas, ett
positiv i mycket låg relief, koltryck, upplagdt på
en afsändningscylinder, som försättes i rörelse
på liknande sätt som vid Korns apparat. Mot
cylindern trycker ett fint metallstift, fäst vid
en häfstångsanordning, som, då stiftet under
cylinderns rotation rör sig till följd af bildens
ojämnheter, reglerar motståndet för den utgående
strömmen. Som mottagningsapparat använder Belin
stränggalvanometern, men med en spegel i st. f. det
ljusskärmande aluminiumbladet. Den reflekterade
bilden af en mot spegeln riktad ljusstråle kommer
att flytta sig, när galvanometern gör utslag. Denna
bild faller på en rektangulär glasskifva, hvars
genomskinlighet kontinuerligt ändras från ena
kanten till den andra. Det slutna rum, hvars ena
sida glasskifvan utgör, erhåller alltså olika grad af
belysning alltefter spegelns läge, d. v. s. alltefter
framkommande strömstyrkans storlek. I ett annat slutet
rum och framför en öppning till nyssnämnda rum rör
sig trumman med det ljuskänsliga mottagningspapperet
synkront med trumman i afsändningsapparaten.
A. H—n.
Telefotografi, Fjärrfotografi, metod att erhålla
fotografier af aflägsna föremål (se Telefotograf);
en sådan fotografi.
Telefunken, ty. Se Telegraf, sp. 744.
Telega. Se Teljega.
Telegonos. Se Odysseus, sp. 506.
Telegraf (af grek. tele, fjärran, och grafein,
skrifva), "fjärrskrifvare", anordning för snabbast
möjliga meddelande af underrättelser på långa afstånd
genom vissa på förhand öfverenskomna tecken. Detta
kan ske på olika sätt; genom synliga signaler (optisk
telegraf, se d. o.), medelst
starka ljud (akustisk telegraf, se d. o.) eller
med tillhjälp af elektrisk ström (elektrisk
telegraf; se nedan). — Om telegraf för olika
ändamål se Järnvägstelegraf, Kavalleritelegraf och
Krigstelegraf. — Om telautograf se Gray, Elisha.
I den elektriska ledningstelegrafens utveckling
kunna särskiljas tre perioder, som alla inledas
af viktiga upptäckter på elektricitetslärans
område. Under första skedet (från midten till
slutet af 1700-talet) bemödade man sig att utforska
den statiska elektriciteten för att medelst denna
åstadkomma elektrisk teckengifning. Som utgångspunkt
för den elektriska telegrafen kan betecknas 1746,
då genom professor Winkler i Leipzig kännedom
erhölls om elektricitetens utomordentligt stora
fortplantningshastighet i ledare. Ett af de äldsta
förslagen till telegrafering med statisk elektricitet
framlades 1753 af Charles Marshall, hvars förslag
åsyftade att leda elektriciteten från en plats
till en annan medelst ett system af väl isolerade
metalltrådar till samma antal som bokstäfverna
i alfabetet. Hvarje tråd slutade i en isolerad
och alfabetiskt märkt flädermärgskula. Om en tråd
vid ena stationen laddades med elektricitet, skulle
dess motsvarande ända å andra stationen attrahera sin
flädermärgskula. Användning af gnidningselektriciteten
vid telegrafering kunde emellertid aldrig få någon
praktisk betydelse, då detta slag af elektricitet på
grund af sin höga spänning ställde synnerligen stora
fordringar på ledningarnas isolering. I ett helt nytt
skede inträdde lösningen af telegraferingsproblemet
med upptäckten af beröringselektriciteten (galvanisk
elektricitet; se d. o.), och framför allt då
Alexander Volta (1800) konstruerade den stapel
("Voltas stapel"), som sedermera af honom själf
ändrades till "Voltas bägarapparat" (se Galvaniskt
element, sp. 663—664). Det första försöket att för
praktiskt bruk åstadkomma en telegraf med användning
af det galvaniska elementet härrör från tysken
S. Th. von Sömmering (se denne) i München, som
(1809) begagnade den galvaniska strömmens förmåga
att sönderdela vatten. Han åstadkom förbindelsen
mellan två stationer medelst 35 sinsemellan isolerade
ledningstrådar, som slutade i hvar sin metallklämma
på afsändningsstationen, under det hvarje tråd på
mottagningsstationen slutade i en förgylld spets, som
från bottnen stack upp ur ett långt smalt glaskärl,
fylldt med svafvelsyrehaltigt vatten. Hvarje bokstaf
och siffra hade sin ledningstråd. När ett ord skulle
aftelegraferas, förenade man strömkällans negativa
pol med den metallklämma, som svarade mot första
bokstafven, och den positiva polen med den andra
bokstafvens klämma. På mottagningsstationen kunde man
af gasutvecklingen iakttaga, hvilka två bokstäfver,
som aftelegraferats, samt äfven bestämma den bokstaf,
som var föregående, enär vid denna en lifligare
gasutveckling observerades. Sömmerings telegraf fann
i stort sedt ingen användning i praktiken, emedan
den var alltför långsam och omständlig. — Med den
af dansken H. K. Örsted (se denne) 1819 gjorda
upptäckten af den elektriska strömmens magnetiska
verkningar kom elektricitetens användning inom det
praktiska lifvet och därmed telegraferingsproblemet
i ett tredje skede.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
