Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrkenyanser i rullen B. Med tvenne ledningar från
ytterklämmorna V V1 kunna dessa strömmar föras
till en annan likadan telefon och genom dess
induktionsrulle. Växelströmmarna i denna åstadkomma
motsvarande ändringar i magnetstyrkan och därmed i
kraften på membranen, hvarför denna kommer att, ehuru
försvagadt, repetera svängningarna i membranen hos
afsändningstelefonen. Håller man mottagningstelefonen
intill örat, kan man således uppfatta, hvad som talas
vid den andra. Till principen har den af Bell uppfunna
telefonen sedermera undergått endast obetydliga
förändringar. Den viktigaste af dessa utgör den af
Werner von Siemens införda dubbelpoliga telefonen
(se fig. 2), som ger bättre resultat än Bells. Bell
använde likadana apparater för afsändning och
mottagning. De strömmar, som med denna anordning
kunna åstadkommas, bli emellertid mycket svaga,
hvarför telefoneringsmöjligheten blir ganska
begränsad. En viktig förbättring häri erhölls genom
den af Hughes 1878 uppfunna mikrofonen (se d. o.). Vid
moderna telefonapparater äro vanligen hörtelefon och
mikrofon sammanbyggda till en mikrotelefon (se fig. 5
i art. Mikrofon). Då de först framställda mikrofonerna
hade lågt motstånd, 10 à 20 ohm, och därmed äfven
motståndsförändringen vid tal var liten, erhölls vid
stora ledningsmotstånd mycket små strömmar och dålig
effekt. En förbättring i detta afseende medförde
den af Edison (se denne) införda induktionsrullen,
en transformator, som förvandlade den lågspända
strömmen i mikrofonkretsen till en spänning, som
ger största möjliga strömstyrka vid förekommande
ledningsmotstånd. För en fullständig telefonapparat
erfordras utom nämnda delar en signalinduktor
för uppringningen, när man önskar samtal, samt en
ringklocka för mottagning af signal. Signalinduktorn
är en vanlig Siemens’ magnetinduktor (se
Induktionselektriska apparater). Som ringklocka
används en polariserad sådan, som kan påverkas af
växelström, hvarvid kläppen slår med växelströmmens
periodtal. Fig. 3 visar hopkopplingen af
dessa apparatdelar i en telefonapparat af
svenska telegrafverkets modell. I serie mellan
ledningsbranscherna L1 och L2 äro inkopplade
klockan KL (parallellkopplad med induktorn I),
induktionsrullens sekundärlindning S och hörtelefonen
T. Klykan, å hvilken mikrotelefonen upplägges,
är emellertid utrustad med kontaktanordningar,
som för hvardera af klykans lägen kortsluta de
apparatdelar, som vid läget i fråga ej behöfvas. När
sålunda mikrotelefonen är upplagd på klykan, äro S
och T kortslutna. En inkommande signalström från L1
går då genom klockan KL, kontakten i tryckknappen
A, klykans kontakt H direkt till L2. Ledningen i
induktorn I är bruten, när induktorn är i hvila. Först
när den vrides rundt, slår en centrifugalanordning,
anbringad å axeln, ut och bildar kontakt, hvarvid I
öfver H blir inkopplad direkt mellan L1 och L2. KL
ringer med för egen signal, såvida ej dess ledning
brytes genom nedtryckning af knappen A. Ledningen för
mikrofonströmmen är bruten vid C, så att batteriet B
ej onödigtvis förbrukas, när telefonen ej används. Är
åter mikrotelefonen aflyft och klykan befinner sig
i öfre läget, blir KL kortsluten, så att S och T bli
direkt inkopplade mellan L1
och L2 samtidigt som batteriet B, vanligen bestående
af tvenne torrelement (se Galvaniskt element), slutes
öfver C, genom mikrofonen M och induktionsrullens
primärlindning P. Tal i ljudtratten till M alstrar
i denna krets växelströmmar, som transformeras
öfver till lindningen S och slutas öfver T ut på
ledningen till den andra apparaten. Från ledningen
inkommande talströmmar ha att passera S på vägen
till telefonen. För att få starkare ljud i telefonen
kan man vid lyssning trycka på knappen A, hvarvid
S förbikopplas, så att telefonen inkommer ensam
mellan branscherna L1 och L2. L. M. Ericssons
telefonapparat, som är äldre än den nyss beskrifna,
skiljer sig från denna principiellt endast däri,
att signalinduktor och ringklocka äro kopplade i
serie i st. f. parallellt. I hvila är induktorn
här förbistängd af en kontakt, som, när induktorn
vrides rundt, uppbrytes af en centrifugalanordning,
så att induktorn inlänkas i serie med klockan
mellan ledningens branscher. Vid äldre apparater
af L. M. Ericssons modell är dessutom mikrofonen
för sig fast monterad å apparatstommen och endast
hörtelefonen upphängd i klykan. Telefonapparater för
centralbatterisystem (se Centralstation 3) behöfva
hvarken batteri eller signalinduktor. Mikrofonen,
som har stort motstånd, 200 à 300 ohm, är här direkt
inkopplad i ledningen. Principschemat för apparatens
koppling blir därför mycket enkelt (fig. 4). —
Tvenne apparater kunna använda gemensam ledning
till stationen, om vid den närmast stationen
befintliga apparaten en s. k. anknytningsväxel
uppsättes. Genom olika inställningar af en omkastare
i denna växel kopplas ledningen till den ena eller
andra af apparaterna, eller hopkopplas de båda
apparaterna sinsemellan. Den längst bort belägna
apparatens framkomstmöjlighet är här beroende af,
att anknytningsväxeln rätt skötes. Äfven finnas
automatiskt verkande anknytningsväxlar, som ha lika
framkomstmöjligheter för båda abonnenterna. Sådana
anläggningar ha fått rätt stor användning särskildt i
Amerika, där de gå under benämningen "party-lines". —
För telefonanläggningar med begränsadt antal apparater
inom samma eller närliggande byggnader används ofta
s. k. linjeväljarsystem. Den till hvarje
apparat i systemet ingående ledningen passerar
särskilda kopplingsorgan i hvar och en af de öfriga
apparaterna. Vid hvarje apparat kan man således
själf koppla in sig på ledningen till hvilken som
helst af de öfriga. Hvarje ledning består oftast af
två trådar för talet och en tredje tråd kopplad till
särskilda anordningar inom apparaten för markering af
upptagen ledning samt för att hindra, att en apparat
kunde inkopplas å en förut upptagen ledning. Af
linjeväljare finnas flera utföringsformer. En
äldre typ, använd vid telegrafverket, har vid
hvarje apparat en omkastare för hvarje ledning
i systemet. I en nyare typ, använd såväl af
telegrafverket som Stockholmstelefon (fig. 5),
består kopplingsanordningen af en å en vridbar
axel fäst kontaktarm, som rör sig öfver kontakter,
å hvilka ledningarna äro inkopplade. Vid axeln är
fäst en skifva, å hvars omkrets ledningarnas nummer
äro angifna. När man vridit axeln så, att numret å
den önskade ledningen kommer midt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
