Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetssinnets obetvingliga kraft; dikten trycktes emellertid
först under senare hälften af 1809.
T., som 1808—09 föreläst estetik och 6 dec.
1810 erhållit professors titel, vistades
sommaren 1811 på Rämen, med anledning af sin
svärfars frånfälle. Där skref han sin Svea,
hvilken s. å. inlämnades till Svenska akad. och
belönades med dess stora pris. Redan 1899
hade han i sången öfver N. F. Sparrsköld
uttalat sin smärta öfver Finlands förlust
och fosterlandets vanmakt samt 1810 i sången
Till kronprinsen Karl August gett uttryck åt
det nyvaknade hoppet om en upprättelse och en
lyckligare framtid. Båda dessa stämningar
smälta tillsammans i "Svea" och göra ett gripande
intryck ej mindre genom de växlande känslornas
hänförande makt än genom den glänsande diktionen.
Ett praktiskt politiskt agitationssyfte hade dikten
genom att söka elda till krigiska dåd och stålsätta
nationalmedvetandet. Då "Svea" i försiktigt valda
utdrag upplästes på akademiens högtidsdag, måste
de närvarande göra våld på sin känsla för att
icke utbrista i högljudt bifall; och "mången utmärkt
medborgare", säger Wieselgren, "har från den dagen
räknat sitt högre medvetande". Hade "Krigssången"
gjort T:s namn kändt i vidsträckta kretsar, så gaf
honom "Svea" en plats bland landets främsta skalder.
Offentliggjord, i akademiens handlingar, vardt dikten
först 1817.
I febr. 1812 tog T. inträde i Götiska förbundet
(han bar där namnet "Bodwar Bjarke"), och i dess
tidskrift, "Iduna", offentliggjorde han under årets
lopp flera af sina vackraste dikter från denna tid:
Majsång, Elden (skrifven 1805, omarbetad i ganska
hög grad), Skidbladner, Flyttfåglarne, liksom han
också under en följd af år förnämligast genom denna
tidskrift gaf offentlighet åt sin sångmös alster. 26
febr. s. å. blef han utnämnd till professor i
grekiska vid Lunds universitet och erhöll samtidigt
ett prebendepastorat (Stäfvie och Lackalänga); för sin
snabba universitetskarriär, som i hög grad främjades
af hans skaldeverksamhet, hade han förnämligast att
tacka universitetskanslern, Lars von Engeström. Sedan
han utgett och försvarat en teologisk afhandling, blef
han prästvigd 20 dec. 1812 och skref med anledning
däraf sin dikt Prästvigningen, om hvilken Franzén
yttrade, att den "strålar af himmelsk skönhet", och
hvilken äfven Atterbom beundrade. 1813 egnade han en
dikt, Hjälten, åt sin ungdoms afgud Napoleon, hvilken
hotades af den europeiska koalitionen och genom slaget
vid Leipzig störtades från sin maktställning. T:s
"Hjälten" är skrifven före nämnda slag, men han vågade
icke trycka den förr än 1828, ehuru den genast genom
afskrifter fick stor spridning. Skaldens morgonpsalm,
Asatiden och sannolikt äfven Sång till solen tillhöra
samma år.
Napoleons fall hade bl. a. till följd föreningen af
Skandinaviska halföns båda riken. T. hälsade denna
tilldragelse med dikten Nore, offentliggjord vid en
akademisk fest i Lund (febr. 1814) till firande af
Kielfreden. T., som fasthöll vid sin Napoleonsbeundran
och hyste orubblig motvilja mot Karl Johans politik,
alliansen med Ryssland m. m., omnämnde i dikten icke
kronprinsen, men väl Karl August, och diktens program
är närmast en skandinavism, som ingalunda stämde med den politiska
situationen, men som gjorde dikten synnerligen lämplig
till spridning i Norge.
I den fr. o. m. 1810 pågående striden mellan den äldre
skolan och den nya romantiska tog T. ingen del, trots
från båda sidor till honom ställda uppmaningar. För
de gamle gustavianerna hyste han stor aktning, om han
också förts till en motsatt uppfattning af poesiens
uppgift och hade föga gemensamt med den åskådning,
som frambärs i polemiken af den gamla skolans
vapendragare, Wallmark. Bland de unge romantikerna var
Atterbom den ende, som i hans ögon röjde talang. Men
den utprägladt romantiska spekulationen och den
polemiskt kritiska verksamheten hos Uppsalagruppen
voro honom lika osympatiska, och för dess i hög
grad metafysiska och stämningsmusikaliska diktning
saknade han intresse. Med åren stegrades hans ovilja;
den klyfta, som från början förefanns i estetisk
uppfattning, vidgades i hög grad genom den politiska
motsättningen. Svuren fiende till Heliga alliansen,
ställde sig T. i harnesk mot den s. k. historiska
skolan; de småningom allt oblidare omdömen, som
Hammarsköld o. a. fällde om T:s alstring, framkallade
icke blott harmvers sådana som Hammarspik, utan äfven
beslutet att direkt ingripa i striden. Å ömse håll
fälldes i bref och samtal bittra och ringaktande
uttryck. 1815 hade T. den sorgen att förlora sin
äldre, rikt begåfvade broder Elof, en lika varm vän
af den äldre litteraturen som missaktare af den nya,
såväl den fosforistiska som den götiska. I grafkvädet
öfver honom varnade skalden för den vålnad, som
han fann med "blod i händerna och vanvett i ögat"
stiga upp ur medeltidens graf och breda sin svarta
jesuitkåpa öfver jorden: han uppmanade Leopold
att kring sig samla de äldre skalderna till kamp
för ljus och sanning mot "mörkrets liga". Denna
dikt blef aldrig af skalden själf offentliggjord;
den trycktes först i de efter hans död af Böttiger
utgifna "Samlade skrifter". 1816 deltog han ifrigt i
de resultatlösa försöken att uppsätta en tidskrift,
såsom motvikt mot "Svensk litteraturtidning" — någon
gemensam positiv grundval för ett dylikt företag fanns
icke, och de stridiga intressena kunde icke förenas;
och till Leopold skref han, att det ondas grund
ligger djupare än hos några recensrande studenter i
Uppsala, ty "dessa kopieringsmaskiner äro icke annat
än blinda verktyg af tidens förfärliga anda". Den
upphetsade stämning, hvaraf sådana uttryck fått sin
prägel och som berodde på, att han då befann sig i
en psykisk depressions-period, lade sig småningom. I
sitt berömda Tal vid jubelfesten 1817 (till firande
af reformationen) höll han domedag öfver såväl den
gamla som den nya världsåskådningen, onekligen föga
påkalladt af tillfället. I adertonde seklets bildning
klandrade han den materialistiska uppfattningen af
konst, religion och vetenskap, förståndsdespotismen,
den uteslutande riktningen på det nyttiga, han
förklarade, att hans själ vämjdes vid att på detta
sätt stäcka andens vingar, men han gaf sitt erkännande
åt dess uppskattning af människovärdet, dess kraf på
samvets- och tankefrihet och dess klarhet i tanke och
form. Det adertonde seklet hade "fallit på sin synd",
och då nu det nyktra förståndets herravälde tagit
slut, var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
